Tankevurpa om kvinnors löner

I dag släpper Saco sin löneskillnadsrapport. Än en gång konstateras att kvinnor systematiskt har lägre löner än män. Men att orsaken till löneskillnaderna skulle vara att kvinnor väljer fel utbildning eller fel yrke är en rejäl tankevurpa till slutsats.

I rapporten Förklarat och oförklarat mellan kvinnor och män får vi återigen se, svart på vitt, att kvinnor tjänar mindre än män. Siffror som borde uppröra, skapa debatt och leda till konkret handling. Här och nu och äntligen! 

Men så blir det ju inte. Det är bara att konstatera att arbete för jämställdhet mer handlar om droppen som kommer att urholka stenen. Ska vi nå en förändring behöver vi därför ta fram rapporter, driva opinion, utveckla verktyg och i det dagliga fackliga arbetet steg för steg försöka flytta fram positionerna så att vi rör oss närmare målet – en arbetsmarknad fri från diskriminering.

Gör kvinnor "sämre" val?

Vad kan vi då utläsa i dagens rapport? Jo, att det så kallade rålönegapet (alltså skillnaden i medellön för kvinnor respektive män som grupp inom en sektor eller ett yrke) är 30 procent i landstingen, 7 procent i staten, 8 procent i kommunerna och i privat sektor 19 procent.

I rapporten har man sedan rensat bort de skillnader i lön som bland annat beror på yrken och utbildningsinriktningar. Därefter dras slutsatsen att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ”mest förklaras genom att män är överrepresenterade inom yrken och utbildningsinriktningar samt på befattningar som har högre lön. ”

Men vänta lite… gick det inte för fort nu? Problemet (att kvinnor systematiskt tjänar mindre än män) skulle alltså ha väldigt lite med kön att göra? Eller har kanske inte alls med kön att göra?  Det skulle i stället bero på att kvinnor råka välja utbildningar och yrken som, av helt könsneutrala skäl, kommit att värderas lågt?

"Sekunda arbetskraft"

Det är inget nytt fenomen att kvinnor och kvinnors arbete värderas lågt. Det har sina rötter i, som det sas när det så begavs, att mannen ensam skulle försörja sin familj. Kvinnors arbete var mer av ideell karaktär och handlade mest om att dra in lite extra pengar till hushållskassan. Men så småningom kom insikten om att även kvinnorna borde ha rätt till lön. Men eftersom de var en sämre sorts arbetare så kunde de ju inte ha samma lön som männen. Även om de utförde samma arbete. I stället gällde principen ”olika lön på grund av kön” och i kollektivavtal slog man fast att kvinnor skulle ha särskilda kvinnolöner. Lägre än männens så klart.

Efter hand efterfrågades kvinnor som arbetskraft allt mer. Kvinnolönen som begrepp försvann ur kollektivavtalen och ersattes med – vad då? Jo, med nya lönekategorier – inte mindre än tre stycken – som lades under den lägsta manliga nivån. Samtidigt byggdes en arbetsmarknad upp för kvinnor, alltså arbeten i offentlig sektor och arbeten som handlade om att ta hand om människor.

Så kallade människonära yrken, eller kontaktyrken som de ibland kallas, har från start präglats av synsättet att det handlar om mindre värda arbetsuppgifter som utförs av sekunda arbetskraft. Trots att det idag är kvalificerade yrken som har professionaliserats och ofta kräver lång utbildning så lever de underliggande värderingarna vidare.

Systematisk värdediskriminering

Det måste till en rejäl tankevurpa för att landa i slutsatsen att orsaken till kvinnors felsatta löner beror på deras val av utbildning eller yrken. Slutsatsen saknar logik på flera sätt. Förutom att den individualiserar ett strukturellt problem och döljer det faktum att kvinnor och kvinnors arbeten utsätts för systematisk värdediskriminering, på hela arbetsmarknaden, så ställer inte synsättet några som helst krav, eller förväntningar, på att kvinnodominerade yrken faktiskt borde uppvärderas när det kommer till lön.

Arbetet för att nå jämställda löner måste bedrivas uthålligt och ta sin utgångspunkt i den krassa verkligheten; kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor och kvinnodominerade yrken värderas lågt för att de är kvinnodominerade yrken. Punkt.