Tema barn: Hoppas på lagen

När barnkonventionen blir lag behöver kommuner och myndigheter se över sitt barnperspektiv. Mer kunskap behövs.

Barn i Sverige har en stark ställning i samhället. Vi var först i världen att ratificera barnkonventionen 1990 och ser oss gärna som en förebild för andra. Ändå får Sverige återkommande kritik i FN:s barnrättskommittés granskningar, bland annat för att barn från marginaliserade familjer diskrimineras, för att barns röster inte hörs i utredningar som berör dem och för att barn isoleras på ungdomshem och i häkten. 

För att råda bot på bristerna har FN:s barnrättskommitté i många år rekommenderat Sverige att göra barnkonventionen till lag. Så ser det nu ut att bli. I våras kom Barnrättighetsutredningens betänkande där regeringens särskilda utredare Anita Wickström föreslår att barnkonventionen ska träda i kraft som lag den 1 januari 2018. 

Förslaget har brett stöd men få tror att lagstiftningen i sig kommer att göra skillnad. I praktiken gäller barnkonventionen redan i dag. Så på vilket sätt ska barns rättigheter stärkas genom en lagstiftning? Svaret är dels att lagstiftning ger ett skarpare juridiskt verktyg, dels ökad uppmärksamhet och en satsning på utbildning och kunskap. För att leva upp till lagen föreslår Anita Wickström ett treårigt kunskapslyft som ska omfatta såväl praktiker som förtroendevalda i stat, kommun och landsting.

– Lagstiftning i sig är inte tillräckligt. Det behövs också kompetenshöjande insatser och samverkan mellan myndigheter för att öka genomslaget, säger hon. 

Enligt förslaget ska Barnombudsmannen få i uppdrag att ta fram utbildningar och sprida metoder som kan vara till hjälp för att stärka barnrättsperspektivet hos kommuner, myndigheter och andra berörda verksamheter. Barnombudsmannen själv, Fredrik Malmberg, är positiv. 

– En lagstiftning ger bra förutsättningar för att arbeta vidare. Barns rättigheter blir tydligare för rättsväsendets aktörer och kommer att få genomslag när man ska formulera nya lagar, eftersom de då inte får hamna i konflikt med barnkonventionen, menar han.  

Även om Fredrik Malmberg är glad över det steg som nu är på väg att tas så konstaterar han också att det vore naivt att tro att barnkonventionen som lag per automatik löser alla problem. Det är nu det verkliga arbetet med att göra barnkonventionen till ett naturligt och självklart verktyg i kommuner, landsting och på myndigheter börjar. 

En av dem som är med och gör det arbetet är Emma Fagerstrand på Barnrättskonsulterna. När hon är ute och arbetar med kommuner och andra verksamheter möter hon ofta ett stort engagemang. Alla vill barn väl, men kunskapen och det övergripande strategiska arbetet brister. Inte ens där det fungerar bra arbetar man med barnrättsfrågor på en övergripande nivå utan det handlar snarare om att enskilda medarbetare har kunskap och ett starkt engagemang i frågan. 

– Vi är inte så bra som vi tror och ser fortfarande inte barn som egna individer med egna rättigheter. Det får konsekvenser för hur vi pratar om barn och hur vi fattar beslut som rör barn, säger hon. 

Enligt Emma Fagerstrand behövs ett mer systematiskt arbete. Felet många gör är att enbart satsa en dags utbildning på socialtjänsten och förskolan. 

– Man måste tänka mer långsiktigt och på alla nivåer. De kommuner som lyckas börjar med att utbilda politikerna och ser över styrdokumenten. Då tvingas man konkretisera vad barnkonventionen innebär och koppla den till verksamheten, säger hon.

Första steget är att fundera kring vad barnkonventionen innebär för den egna verksamheten. Därefter måste man skaffa sig redskap, statistik och underlag för att analysera hur det verkligen står till innan man kan man gå vidare med att förbättra och arbeta in barnkonventionen i verksamhetsplanen. Under resans gång ska dessutom barnen själva bli hörda.  

– Det är superviktigt. Man måste fundera på hur det ska gå till, hur man återkopplar och ser till att barnens tankar hamnar på fullmäktiges bord. Sen handlar det inte om att barn alltid ska få som de vill men de ska få vara en del i den demokratiska processen, säger hon. 

Trots de brister Emma Fagerstrand ser i dag är hon hoppfull. Hon tror att lagstiftningen kommer att sätta fokus på barns rättigheter och på sikt innebära skillnad. Framför allt för att det ger en annan tyngd och höjd åt frågan. 

– Man måste börja uppifrån. Barns rättigheter är en ledningsfråga som ska kopplas till ett budgetarbete. Sen gäller det att äta elefanten en bit i taget och inte vänta på att det ska bli helt rätt från början. Man måste våga börja och köra, säger hon. 

Barnrättighetsutredningens betänkande är nu ute på remiss till den 15 oktober. De reaktioner som kommit hittills har nästan enbart varit positiva. De få invändningar som förts fram handlar framför allt om att barnkonventionen är svår att göra till lag eftersom den är vagt formulerad och det saknas vägledande förarbeten. Dessutom finns ingen internationell domstol som kan ge vägledande beslut, som till exempel Europadomstolen gör för europakonventionen. 

Ett land som redan har tvingats hantera dessa frågor är Norge, som gjorde barnkonventionen till lag 2003. Johan Vamstad, docent i statsvetenskap vid Ersta Sköndal högskola, har studerat hur ett flertal olika länder arbetat med att göra barnkonventionen till lag och menar att Norge är särskilt intressant som jämförelseland eftersom förutsättningarna är så lika Sveriges. Precis som Sverige har Norge en stark barnrättighetsrörelse och barns rättigheter är en profilfråga även politiskt. Båda länderna vill gärna vara en förebild för andra.

– Från början ville man i Norge se barnkonventionen som en ny lag som skulle tolkas bokstavligt. Men med tiden har tillämpningen blivit mer anpassad och tolkad efter norska förhållanden, säger han. 

När barnkonventionen blev lag i Norge fick barnrättsfrågorna ett uppsving, särskilt i början. Barns rättigheter har stärkts inom flera områden, bland annat har åldersgränsen för när barns röst ska höras sänkts inom en rad olika områden. 

– Barnkonventionen är inte avsedd
att användas bokstavligt och det är därför vi ser att den tolkas utifrån lokala förhållanden. Det kan vara en positiv process. Man tvingas tänka kring vad barnets bästa betyder och frågorna hamnar, åtminstone tillfälligt, på den politiska agendan, säger Johan Vamstad. 

Förhoppningen är nu att barnrättsarbetet i Sverige ska få motsvarande skjuts framåt och Barnombudsmannen arbetar redan med att ta fram verktyg för hur man kan arbeta med bland annat barnkonsekvensanalyser och barnbudgetar.

– Inledningsvis kommer det säkert
att finnas en osäkerhet kring hur man
ska göra. Men i Norge löste det sig snabbt. Det kommer det nog att göra även här och lagen ger bra förutsättningar att arbeta vidare, säger Fredrik Malmberg.

Text: Annika Larsson Sjöberg, Akademikern

Ur magasinet Akademikern nummer 4/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se

 

Läs mer!

 

"Lagen behövs"

Att barnkonventionen blir lag stärker både barnen och professionen, säger Camilla Sköld, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR. 

– Medlemmarna tog tidigt ställning för att barnkonventionen ska bli en lag och vi har sedan några år kongressbeslut på att förbundet ska verka för det. 

Det är bra. Även om vi redan nu är bundna av konventionen är det ofta vuxenperspektivet som dominerar i många verksamheter.

Vad hoppas du ska bli bättre?

– Förutom att konventionen blir en egen lag är det viktigt att man skärper upp exempelvis förvaltningslagen, LSS och asyllagarna och tydligt tar ställning för att barn ska komma till tals och att deras åsikter ska beaktas. Att man skriver in att yrkesverksamma i kommuner och på myndigheter i varje ärende måste redovisa hur man har gjort för att beakta och utreda barnets bästa. Då får alla som arbetar med barn och som vill barnets bästa något att ta spjärn mot. Sedan gäller det att beslutsfattare och professionerna får kunskap och kontinuerlig kompetensutveckling om innebörden av barnkonventionen.

Tror du att det lyckas?

– Det är en lång resa, men jag hoppas det. Det är tidstypiskt att förslaget kommer samtidigt som regeringen gör förändringar i migrationspolitiken som har en total avsaknad av barnrättsperspektiv. Om barnkonventionen redan varit på plats som lag, hade man då gjort dessa ändringar?

Text: Åsa Bolmstedt, Akademikern