Tema: Storlänen som delar landet

Större regioner ska effektivisera demokratin och lösa välfärdens utmaningar. Men få är nöjda med de föreslagna gränsdragningarna.

Tåget är i tid till Eskilstuna. Så brukar det inte alltid vara, enligt kommundirektören Pär Eriksson. Hans rymliga kontor har utsikt mot Fristadstorget, där det rör sig mycket folk den här soliga förmiddagen. Pär Eriksson ställer sig vid fönstret.

– Ser du den där stora nålen? Det blev en del rabalder kring den. Nu är folk där och tar selfies.

Det 22 meter höga konstverket heter Pin Point och består av 1, 4 ton rostfritt stål. Eskilstuna är smedernas stad, präglat av metallindustrin. Pär Eriksson är inne på sitt åttonde år som kommunchef. Från början är han socionom och har större delen av sitt yrkesliv arbetat i Örebro och Västerås. Men det är i Eskilstuna han bott nästan hela livet, efter att föräldrarna sökte sig hit från Norrland i jakt på jobb under fyrtiotalet.

– Det har alltid kommit människor hit. Industrin behövde folk. Efter oss kom finländarna, sedan italienare, jugoslaver, iranier, irakier ...

Det uppstod spänningar, visst. Men folk kom för att arbeta och fick också möjlighet att göra det, kunde göra rätt för sig. Nu gör den höga arbetslösheten det allt svårare.

I slutet av sjuttiotalet kom strukturomvandlingen. Varorna som tillverkades i Eskilstuna efterfrågades inte längre och kommunen tappade tio tusen arbetstillfällen under bara några få år. I kölvattnet av arbetslösheten följde social problematik och minskad framtidstro. Folk flyttade. Bostadsområden och klassrum stod tomma.

Staden har ännu inte hämtat sig helt. Arbetslösheten ligger kring 13-14 procent.

– Det är främst unga killar som går arbetslösa. Tidigare svarvade de, borrade, fräste. Nu behövs andra kompetenser och fler högskoleutbildade, säger Pär Eriksson som menar att Eskilstuna måste vara en del av Mälardalen och huvudstadsregionen för att överleva.

Vi träffas i stadshuset för att prata om regioner. Eskilstuna är nämligen inte unikt. Människor, företag och kapital förflyttar sig allt snabbare både inom och mellan länder. Gamla jobb försvinner och nya tillkommer. Sverige ser helt annorlunda ut idag än när länsgränserna drogs på 1600-talet. Det tänkte knappast upphovsmannen Axel Oxenstierna på innan han dog och begravdes bara en mil utanför Eskilstuna.

Men regeringen har tänkt. För ett år sedan gav den i uppdrag åt den så kallade Indelningskommittén att komma med förslag på en ny regional indelning med färre och större län och landsting. Anledningen är att dagens små län och landsting inte längre anses hålla i vårt förändrade samhälle. Åldrande befolkning och allt snabbare kunskaps- och teknikutveckling i sjukvården är en orsak. Vård och omsorg kostar mycket pengar och kräver tillräckligt stort befolkningsunderlag för att resurserna ska räcka och kompetent personal kunna rekryteras. Den nuvarande indelningen svarar inte mot behoven.

Dagens länsstyrelser är inte heller tillräckligt stora för att på sikt klara sina uppgifter som statens regionala företrädare. Dessutom använder både EU och svenska myndigheter sedan länge egna regionala indelningar, som oftast inte stämmer överens med dagens län och landsting.

Ett massivt uppdrag, men Indelningskommittén började inte från noll. Tvärtom har regionfrågan utretts i decennier. Indelningskommittén har tagit avstamp i de kriterier som den senaste utredningen kom fram till.

I mars kom förslaget. Dagens tjugotal små län och landsting föreslås bli sex stora regioner. Det innebär bland annat att de fyra Norrlandslänen blir ett jättelän som täcker halva Sveriges yta. För Eskilstunas och Sörmlands del innebär det en hopslagning med Dalarna, Gävleborg, Västmanland, Örebro och Uppsala län.

Inte oväntat höjdes genast ilskna röster från kommuner och regionrepresentanter.

Den mest högljudda och omedelbara reaktionen kom från det sex kommuner stora Halland på västkusten, en region med god ekonomi och låga skatter som nu riskerar att slås ihop med Västra Götaland och Värmland. GE CIVILMINISTERN EN KARTBOK rasade Hallandsposten på ledarplats och gav den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi en känga för sitt oförstånd. ”Vad har invånarna i Våxtorp gemensamt med Sunne? Jo, nu ska vi få gemensam sjukvård och ingå i en enorm politisk organisation där det blir långt mellan beslutsfattare och medborgare.” (9/3 -16)

Många känner sig förbigångna, inte minst i småkommunerna. I Gnesta har kommunstyrelsens ordförande utlovat folkomröstning om Gnestabornas länstillhörighet. De vill höra ihop med Stockholm.

Mindre kommuner är rädda att slukas upp och förlora inflytande, upplever sig inte tillräckligt delaktiga i processen. Det kan vara svårt att se gemensamma nämnare mellan fjällkommunen Idre i norra Dalarna och kustkommunen Nyköping i södra Sörmland, som enligt förslaget skulle ingå i samma region. De nya regionerna blir vidsträckta och gränsdragningarna passar inte alla.

Det förstår kommundirektören Pär Eriksson i Eskilstuna. Men han förstår också utredarna.

– Jag är inte dummare än att jag inser att vi måste förflytta oss mentalt. I ett modernt samhälle finns det ingen annan väg. Och kommunerna kan fortfarande ha en hög grad av självständighet.

En kommun som riskerar att förlora på den nya regionbildningen är enligt Pär Eriksson Nyköping, som idag är residensstad. Kommunen skulle tappa arbetstillfällen om de förlorar sin roll som administrativt centrum i Sörmland. Idag finns såväl regionförbundets som landstingets och länsstyrelsens administration där.

Den som vill förflytta sig tvärs över Sörmland från Eskilstuna till Nyköping har det inte helt lätt. Tåget går via Södertälje, vilket innebär en restid på en timme och 45 minuter med ett byte i mitten. Ungefär lika lång tid tar det att åka buss på slingriga småvägar.

Den här dagen sitter Ewa Callhammar i folktandvårdens administrativa lokaler mitt i Nyköping. Utöver att vara ordförande i Folktandvården Sörmland AB så företräder hon Liberalerna, är oppositionsråd i Katrineholm och sitter med i den tvärpolitiska grupp som fört samtal med Sörmlands representanter i dialogen med Indelningskommittén.

Ewa Callhammar bor i Katrineholms kommun. Gränsen mellan Sörmland och Östergötland går precis utanför hennes tomtgräns.

– Men jag är helt igenom sörmlänning.

Som sörmlänning känner man ingen samhörighet med Gävleborg och Dalarna. Det är mycket rimligare att Sörmland hänger ihop med Stockholm och Östergötland, menar Ewa Callhammar som har en hel rad argument mot regionförslaget: Mindre sjukhus riskerar att försvinna, beslutsfattandet kommer längre från människor, skatterna kan bli högre och det nytecknade avtalet för tågtrafik i Mälardalsregionen skulle få rivas upp.

Arbetsmarknadsregioner och infrastruktur bör styra regionindelningen, inte sjukvården, anser hon.

– Vi har potential här i Sörmland. Vi vill få fler att flytta ut hit från Stockholm och sedan arbetspendla in. Man kan få ett fint hus här för samma pris som en etta i Stockholm. Det tror jag är framtiden.

Några hundra meter bort, bakom centralstationen i Nyköping, har fastighetsföretaget Nötknäpparen sitt kontor i en länga med företag som säljer motorsågar och däck. Catarina Hagstrand är marknadsansvarig och ordförande i Företagarna Nyköping/Oxelösund. Hon har engagerat sig i regionfrågan för företagens räkning.

I regionförslaget saknas hänsyn till näringsliv och infrastruktur, anser Catarina Hagstrand och plockar fram en karta över Sörmland och Stockholm. Den visar med tjocka pilar hur människor arbetspendlar. I väst-östlig riktning går järnväg och motorväg. Många rör sig på det sättet, mellan Norrköping, Nyköping, Linköping och Stockholm, snett vågrätt över kartan. Att istället åka norrut mot Eskilstuna och Västerås gör betydligt färre.

– Pendlingen och infrastrukturen är jätteviktiga faktorer för att företagen ska kunna utnyttja kompetens och arbetskraft på ett bra sätt. Ska inte regionen ta hänsyn till hur folk rör sig?

Att skumpa fram i timmar genom Sörmlandsskogarna och tro att det ska gå att ha ett bra samarbete är inte realistiskt, tycker Catarina Hagstrand. Storregion, ja. Men den borde ta bättre hänsyn till arbetspendlingsområden och existerande infrastruktur.

Stockholm är hjärtat i regionen. Där samlas högutbildad arbetskraft vilket spiller över på Nyköping. Åtminstone med rätt förutsättningar.

– Det är svårt att se effekterna av det här förslaget. Frågan är så komplex. Jag håller fast vid problematiken runt infrastrukturen. Den är lätt att ta på, säger Catarina Hagstrand och pekar ut vägen till järnvägsstationen: Runt hörnet och genom en gångtunnel.

Men den här eftermiddagen är alla tåg inställda. Omfattande förseningar i tågtrafiken mellan Katrineholm och Södertälje på grund av signalfel i Järna, meddelar SJ på TV-skärmarna. Felet beräknas vara löst vid 21.

Det måste gå att få ordning på tågtrafiken. Fler måste pendla för att arbetslösheten ska minska, det är Pär Eriksson i Eskilstuna övertygad om. Särskilt personer med arbetaryrken, de som förr skulle fått jobb som metallarbetare. Vare sig Eskilstuna eller andra kommuner är några solitärer i rymden utan måste i någon mån anpassa sig efter sin omvärld. Det går ändå framåt: Vid förra sekelskiftet tog det en hel dag med häst och vagn till Stockholm. Nu tar det bara en timme. Och inom något år antagligen inte mer än 45 minuter.

– Jag är ganska hoppfull om framtiden, säger Pär Eriksson.

Han tittar ut genom fönstret igen. Pin Point-konstverket som glänser i solen utanför ska bidra till att ge Fristadstorget en stark identitet. Men tillverkningen skedde i Kina.

Det är svårt att säga hur nya regioner skulle märkas konkret på kommunnivå, enligt Pär Eriksson.

– Men jag tror det skulle bli mer samarbete inom kommunikationer, utbildning och vård- och omsorgsfrågor. Närmare dialog med landstinget. Lite annorlunda frågor på dagordningen, lite annan kommunal agenda.

 

”Regionfrågan har dragits i långbänk”

Någonstans måste gränsen gå. Ska det bli några nya regioner måste regeringen sätta ner foten. Det menar Jörgen Johansson som är lektor i statsvetenskap vid Högskolan Halmstad. Han har forskat på svensk regionalisering i över 30 år och kallar frågan om färre och större län och landsting för långbänkarnas långbänk.

Regionfrågan började utredas redan under tidigt nittiotal, med målet att minska antalet län och föra över mer makt från staten till den regionala nivån. Västra Götalandsregionen, Kalmar län, Skåne och Gotland fick större befogenheter. Sedan hände inget förrän regeringen tillsatte Ansvarskommittén 2003. Efter fyra år presenterade den ett förslag på en ny uppdelning av Sverige i färre regioner, vilket resulterade i högljudd debatt. Sedan dog frågan igen.

– Att det inte hänt något tidigare beror på två saker. Dels har både regeringen Persson och regeringen Reinfeldt uppfattat frågan som svår och politiskt känslig. Dels finns ett motstånd ute i kommuner och län, en tveksamhet till att gå in i en stor region, säger Jörgen Johansson som är luttrad vid det här laget.

Att driva igenom en reform lär bli svårt även denna gång, tror han. Det parlamentariska läget är inte så starkt och motsättningar finns både mellan och inom såväl regioner som partier.

Men att låta en ändrad regional struktur drivas fram underifrån tror han inte heller på. 

– Alla regioner och kommuner har sina egenintressen. Man kan inte låta det här pågå i oändlighet. 

TEXTER: Emmeli Nilsson

 

*Som medlem i Akademikerförbundet SSR kan du läsa hela Chefstidningen på nätet. Logga in ovan och bläddra i PDF:erna. 

Dagens regionala indelning

Sverige är indelat i 21 län. I varje län finns en länsstyrelse, som är en myndighet och statens företrädare på den regionala nivån. Länsstyrelserna ansvarar för att nationella mål uppnås i länet. De har också uppgifter inom bland annat livsmedelskontroll, djurskydd, lantbruk, naturvård och planering av infrastruktur.

Sverige har också 20 landsting, med samma geografiska gränser som länen. Gotland saknar landsting - stället har Gotlands kommun hand om landstingsfrågorna. Frågor som landstingen ansvarar för är bland annat hälso- och sjukvård, utbildning, tandvård och kultur. Landstingen fattar beslut genom landstingsfullmäktige, som är en folkvald församling.

 

Förslaget till ny indelning

Län och landsting ska i princip ha samma uppgifter som tidigare. Men kommittén ska föreslå hur det regionala utvecklingsansvaret, med frågor om bland annat tillväxt, infrastruktur och EU-bidrag, kan överföras till alla landsting.

Förslaget innebär hopslagningar av:

  • Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län
  • Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län
  • Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och Kronobergs län
  • Gotlands och Stockholms län
  • Hallands, Värmlands och Västra Götalands län
  • Blekinge och Skåne län.

 

Ny indelning av myndigheter

I ett PM har Indelningskommittén presenterat sina tankar om myndigheternas regionala indelning. I dag har de flesta myndigheter en egen struktur, som inte följer länsgränserna. Men vissa av myndigheterna borde ändra sin struktur så den följer den nya föreslagna regionala indelningen, anser kommittén. Preliminärt gäller det:

Trafikverket
Tillväxtverket
ESF-rådet
Polisen
Säkerhetspolisen
Försvarsmakten
Inspektionen för vård och omsorg
Arbetsförmedlingen
Försäkringskassan
Migrationsverket
Skogsstyrelsen

 

SKL tycker ingenting

Sveriges kommuner och landsting (SKL) tar inte ställning till hur nya regioner borde se ut. Istället har de intagit en stödjande roll och bland annat skapat en samrådsgrupp med representanter från alla län, tagit fram underlag och ordnat konferenser där lokala och regionala representanter fått möta Indelningskommittén tillsammans med andra experter.