Tema yta: Fick sluta för en piercing

För elva år sedan blev Matilda Svensson av med jobbet på grund av en piercing i läppen. I dag är piercingen borta, men engagemanget mot fördomar är kvar.

Bråket om piercingen uppstod när behandlingshemmet fick ny ägare som införde en policy som förbjöd piercingar, bara magar och stora, synliga tatueringar. Matilda Svensson, som hade både piercingar och tatueringar, hade då arbetat på behandlingshemmet som visstidsanställd i olika former i tre år. Ingen hade något att invända mot hennes arbetsinsats. Villkoret för att hon skulle få förlängd anställning var dock att hon skulle ta bort sin piercing i överläppen. 

– Jag ska inte behöva dölja min identitet på grund av min chefs privata värderingar. Det är som på 1970-talet då en del arbetsgivare tyckte att det var opassande med långbyxor på kvinnor, sade Matilda Svensson då i en intervju med Dagens Nyheter.

Konflikten eskalerade. När Matilda Svensson kontaktade Akademikerförbundet SSR och tidningen Sydsvenskan fick fallet stor uppmärksamhet i media. I dag ser hon tillbaka på det med blandade känslor.

– Det var ganska jobbigt. Samtidigt tror jag det var en viktig diskussion. Så här i backspegeln har det skett en successiv förändring av samhällsklimatet och jag tror inte att samma sak skulle hända i dag, säger hon.

Nu jobbar Matilda Svensson som familjebehandlare och stödgruppsledare på Helsingborgs socialförvaltning. Hon har tagit bort piercingen – ”jag var färdig med den, ibland måste man förnya sig” – men hon har fortfarande några tatueringar kvar som syns när hon har kortärmat. När hon ser sig om bland kollegorna är det dock ingenting som sticker ut. Flera av hennes arbetskamrater, även de som jobbar med myndighetsutövning, har piercingar, tatueringar eller andra omdiskuterade attribut som till exempel slöja. 

– Ingen tycker att det är konstigt. Det har kommit en ny generation som inte ser dessa saker som avvikande längre utan som helt normala. Men jag hoppas att vi också har fått en större tolerans mot olikheter, säger hon.

Tvärtemot sin före detta chef ser hon utseendemässiga olikheter som en tillgång i arbetet. Om de anställda på socialförvaltningen speglar samhället i stort är det lättare att lyckas i mötet med klienter. 

Socialt arbete handlar om att bygga relationer, påpekar hon. Att vara personlig i sitt utseende kan då vara en tillgång. Ett utseendemässigt attribut som en religiös symbol, en tatuering eller för den delen en t-shirt med ett rockband eller ett fotbollslag på, kan vara den isbrytare som behövs för att ett samtal ska uppstå.

– Det finns studier  som visar att upp till 70 procent av en framgångsrik behandling ligger i bemötandet. Personliga detaljer i utseendet kan vara en sådan sak som gör att man hittar beröringspunkter. 

Men visst kan utseendemässiga detaljer också väcka fördomar hos klienterna. Detta kan dock också utnyttjas till något positivt, menar hon. 

– Detaljer i ytan kan bli ett sätt att överbrygga fördomar. Fördomar handlar om första intrycket och jag jobbar inte särskilt mycket med första intryck utan med djupare relationer. Och när man väl har fått en djupare relation är ytan underordnad. 

Sedan händelsen för elva år sedan har hon aldrig mer upplevt att en arbetsgivare tagit upp ämnet utseende eller kläder. Själv tycker hon att det är bra. En detaljerad klädpolicy hör inte hemma inom socialt arbete. 

– Allt i en sådan policy blir ju en tolkningsfråga. Vad är en för kort kjol? Det är bättre om arbetsgivaren kan lita på sina anställda och ta en diskussion om problem uppstår. Det känns viktigt att kunna prata om den här typen av saker på ett bra sätt, säger hon.

– Alla ska inte se likadana ut, det sätter så mycket press på människor. I stället tycker jag att vi ska försöka visa att vi kan ha bra saker att komma med trots att vi ser olika ut. Det gäller oss alla, vi behöver hela tiden utmana oss själva att mötas trots våra olika utseenden, oavsett om vi är tjocka eller smala, långa eller korta. Men det är extra viktigt i mitt jobb eftersom jag arbetar med relationer.  

Text: Karin Tideström

Ur magasinet Akademikern nr 3/2015. Läs hela temat i pdf:en på Akademikern.se