Tema Yta: Väljer väg

Kuratorn Charlotta Berg vågar vara personlig. Därför nobbar hon sjukhuskläderna.

Det piper från kuvöserna och de olika maskiner som kontrollerar barnens andning, puls och hjärtslag. Då och då hörs barnskrik. Larmet går på förlossningsavdelningen intill och en sköterska och en läkare från neonatalavdelningen springer dit.

Men allra mest är det lugnt på neonatalavdelningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö där spädbarn som är för tidigt födda eller sjuka vårdas.

Här i gränslandet mellan liv och död har kuratorn Charlotta Berg sin arbetsplats. Hon har precis träffat ett förälra-
par. På grund av sekretessen kan hon inte säga något om det mötet, men i sitt jobb träffar hon föräldrar som på olika sätt har varit med om något traumatiskt i samband med förlossningen eller under nyföddhetsperioden. I värsta fall har deras barn dött.

I samtalen försöker Charlotta Berg få föräldrarna att orka stanna i sorgen och sina känslor kring det som har hänt, för att sedan kunna gå vidare och bearbeta det.

Charlotta Berg arbetar med insidan, men upplever att utsidan – hennes yta – påverkar resultatet.

Och hon har haft anledning att tänka efter.

För några år sedan föreslog nämligen sjukhusledningen att kuratorerna skulle bära vita sjukhuskläder. Men Charlotta Berg och hennes kuratorskollegor på kliniken sade blankt nej. Motiveringen var att de inte behöver sjukhuskläder av hygieniska skäl och att kläderna är viktiga i deras relation till föräldrarna. Någon längre diskussion blev det inte eftersom kuratorerna och psykologerna så unisont sade nej. Deras chef backade, och de fick fortsätta att använda privata kläder i arbetet. Därför har hon i dag kunnat klä sig i mörkblå jeans, en tunn blus, scarf, rosa ankelsockor och guldfärgade innetofflor.

– För mig är det viktigt att jag inte symboliserar sjukhus och sjukdom. Man ska kunna komma hit och vara sig själv. Även om jag representerar sjukvården finns det ett syfte med att jag inte förknippas direkt med den.

Charlotta Berg hänvisar till flera studier som visar att kläderna har betydelse när man bygger en relation med patienten.

– Förr ansåg man att kuratorn eller terapeuten skulle vara en vit fond som inte gav uttryck för något, medan man i dag vet att kuratorns relation till patienten är den viktigaste aspekten i samtalet. Det är relationen som är läkande.

Charlotta Berg går för att hälsa på några föräldrar som är nya på avdelningen. Hon presenterar sig och erbjuder sitt stöd i form av samtal eller praktisk information och hjälp. Det är i princip bara när hon presenterar sig för föräldrar som hon vistas i sjuksalarna inne på avdelningen. I vanliga fall tar hon emot patienterna för samtal i sitt arbetsrum som ligger precis utanför avdelningen. Hon har heller ingen direktkontakt med de nyfödda barnen. Av hygieniska skäl behöver hon alltså inte ha sjukvårdskläder.

Vad skulle det då göra för skillnad om du hade vita kläder?

– Jag tänker att jag är lite mer människa i mina egna kläder. Det är lättare att skapa en relation till någon som är personlig. Jag är en individ och ska kunna visa det, men jag bär också ett ansvar för vad jag uttrycker med min yta.

Charlotta Berg utvecklar sitt resonemang och förklarar att hon till exempel inte skulle ha bara ben, tunna axelband eller en djup urringning. Hon vill inte visa för mycket hud. Tramsiga tryck, kläder med stora logotyper, politiska budskap eller dödskallar skulle hon heller inte känna sig bekväm med i mötet med patienterna.

När det kommer till smycken tycker hon att gränsen är svårare. Hon har örhängen, sin förlovningsring, ett läderarmband, en armbandsklocka i metall och ett guldarmband.

– Det har tidigare funnits diskussioner om att man ska klä sig som sina patienter men så är det inte riktigt längre. Och jag jobbar ju heller inte med ekonomiskt bistånd utan träffar alla möjliga patienter. Jag måste ju vara jag och kan inte skydda mina patienter mot hur samhället faktiskt ser ut, resonerar hon med sig själv.

Samtidigt vill Charlotta Berg inte känna sig för uppklädd eller avvikande från sina sjukvårdsklädda kollegor:

- Mammorna här är nyförlösta och trötta. De jag träffar har dessutom varit med om något traumatiskt. Det hade känts konstigt att sitta här uppklädd till tänderna.

En stund senare promenerar hon genom de långa, bitvis färgglatt målade stenkulvertarna som går mellan de olika byggnaderna på sjukhusområdet. En väg som hon ofta går eftersom hon även är kurator på barnakuten vissa dagar. På akuten arbetar en av hennes kollegor, kuratorn Lotta Jönsson. Hon har tvärtemot Charlotta Berg nyligen börjat arbeta i sjukvårdskläder efter att ha arbetat 11 år utan på Beroendecentrum i Malmö. När hon började på akuten för två månader sedan började hon klä sig i vita sjukvårdskläder.

– Det var inte utan tvekan jag tog på mig dem. Det känns lite som att jag går i någon annans kläder, förklarar Lotta Jönsson.

Fördelarna med att vara sjukvårdsklädd är att det är tydligt att hon är personal och aldrig blir ifrågasatt, vilket är extra viktigt på akuten där det ofta är stressigt och man möter många olika personer. Och att det är mer hygieniskt i arbetet i akutrummen.

Nackdelarna är att hon känner sig opersonlig, som en i mängden, och att de vita kläderna ibland gör att hon misstas för att vara medicinsk personal. Att sjukvårdskläderna skapar en distans och maktobalans i relationen till patienten, som är ett vanligt argument för att inte använda sjukvårdskläder, har hon däremot hittills inte upplevt. Förutom att hon oftare stoppas på sjukhusområdet för att svara på frågor om vägen så är det mest hon själv som påverkas av kläderna, tror hon.

– Ute på avdelningen känner jag mig inte fel, då ser jag ut som alla andra där. Men på mitt rum, i samtal med patienter, känns det som att man har placerat mig i fel miljö med den här pyjamasliknande utstyrseln. Och så kopplar jag ihop den med medicinsk personal, och det är ju inte jag.

Dagen efter sitter Charlotta Berg vid ett stort, ovalt träbord i ett rum högst upp i den gamla byggnaden från 1896 som förr var Malmö allmänna sjukhus. Där finns numera bland annat Praktikcentrum, som är ett samarbete mellan Skånes universitetssjukhus, Malmö högskola och Lunds universitet. Här arbetar hon som lärare för åtta studenter som läser termin fem på socionomprogrammet och som gör praktik på olika arbetsplatser inom vården. En dag i veckan träffas de för föreläsning och reflektion. Charlotta Berg föreläser först om mentalisering som förenklat kan beskrivas som förmåga till empati, reflektionsförmåga och inkännande. Till eftermiddagens reflektionstimme har studenterna fått i uppgift att fundera över klädernas betydelse i mötet med patienten.

Om det för Charlotta Berg numera faller sig naturligt hur hon ska klä sig på jobbet så är det något som studenterna funderar desto mer över. Vissa av dem är vitklädda på sina praktikplatser och funderade mycket på hur det skulle kännas innan de började praktiken. Andra får ha sina privata kläder och väljer då noga ut kläder som de tror är tillräckligt neutrala och passande.

De diskuterar vad ytan skickar för signaler. Vita sjukvårdskläder symboliserar sjukdom, sterilitet, anonymitet, makt, oskuld, hygien, samhörighet, hjälp och trygghet, kommer de tillsammans fram till. Att det är skillnad på att vara vitklädd eller inte, är de eniga om, och oavsett klädval vill de förmedla saker som förtroende, trygghet, lugn, öppenhet och professionalitet.

– Jag vill inte ha kläder som känns för personliga, något med en logga eller ett bandtryck. Det känns för utelämnande, säger Minna Vindelman som gör praktik på kvinnokliniken.

En av studenterna är orolig att märkeskläder eller dyra smycken skulle skapa en mur mellan henne och patienter som är socialt utsatta. En annan berättar att han är nöjd med att ha sina privata kläder eftersom det känns mest rätt när han besöker patienter i livets slutskede i deras hem.

Karl Ahlman Ståhl har delad praktik mellan infektionskliniken och sprutbytet. Han är privatklädd på båda avdelningarna.

– På infektionskliniken klär jag upp mig väldigt mycket, ofta har jag kavaj. Det är en klinisk miljö där, vitt, modernt och snyggt. På sprutbytet är miljön mer nedtonad och då skulle jag sticka ut för mycket i kavaj, säger Karl Ahlman Ståhl.

En av dem som är vitklädd på sin praktikplats är Lovisa Nilsson som är på kirurgen och ortopeden. Hon tycker att sjukvårdskläderna har både för- och nackdelar.

– Jag känner mig skyddad bakom rocken, men också att jag måste prestera. Jag är inte ensam, utan en del av gruppen och Region Skåne, och blir inte ifrågasatt i min roll. Samtidigt förväntas det saker av mig, säger hon.

Flera av de andra studenterna håller
med henne men de som inte är vitklädda menar att de upplever samma sak ändå
– fast när de tar på sig sina namnbrickor.

– Yrkesstoltheten sitter till stor del i namnbrickan, säger Mette Andersson.

Charlotta Berg håller med.

– Namnbrickan och passerkortet har blivit mina arbetskläder. Jag tillhör sjukvården och det är viktigt att visa det. Jag har flera års utbildning och kunskaper. Den lilla brickan gör att jag träder in i min yrkesroll och inte är mitt privata jag längre.

Namnbrickan ger henne ett mod och en ansvarskänsla, precis på samma sätt som en vit rock kan göra. När hon som nyutexaminerad var med om sitt första dödsfall på akuten var den vita rocken som hon då bar över sina privata kläder, ett skydd som gjorde att hon hanterade det lugnare än vad hon skulle ha gjort annars. Men namnbrickan fyller för henne samma funktion
och även om de flesta kuratorer inom sjukvården är vitklädda kan Charlotta Berg i sin nuvarande arbetssituation inte tänka sig att vara det:

– Det skulle inte kännas bra för mig. Föräldrarna kommer för att träffa mig och bearbeta det de har gått igenom. Att vara vitklädd vore nästan att signalera att jag är rädd för dem, känner jag. Att jag måste hålla distans. I min roll ska jag inte visa att jag är hygienisk i förhållande till patienterna, jag ska visa att jag har en i relation till dem.

Text: Sally Henriksson

Ur magasinet Akademikern nr 3/2015. Läs hela temat i pdf:en på Akademikern.se