Tillit till kommunerna ingen garanti för bättre välfärd

Den bristande tilliten till professionen har lett till en administration som hotar att tränga ut själva innehållet i verksamheterna. Men att minska detaljstyrning till kommunerna är ingen garanti för att lokala politiker gör rätt prioriteringar mellan socialpsykiatri och arenabyggen.

Den bristande tilliten till professionen har lett till en administration som hotar att tränga ut själva innehållet i verksamheterna. ”Låt proffsen var proffs” löd socialdemokraternas slogan före valet, och med den utgångspunkten har nu civilminister Ardalan Shekarabi genomför ett antal seminarier med forskare och organisationer. Regeringens fokus på ny styrning av såväl myndigheterna som verksamheterna i kommuner och landsting har handlat om den komplexa välfärden och problemen med en ofta allt för stor administrativ börda. Men så plötsligt föreslår regeringen en minskad styrning av kommunerna som lösningen på problemen.

Enligt ett uppdrag till Statskontoret så ska det göras en översyn av föreskrifter, överenskommelser och bemyndiganden och på vilket sätt den styrningen påverkar kommuner och landsting. Det är också intressant att på myndighetssidan pekar man på möjlig minskning av administrationen genom att minska utlämnandet av handlingar. Här gäller det att ändå ha några grundläggande principer för förädringarna i styrning och minskad administration, om inte politiska maktförhållanden och uppgörelser vid köttgrytor ska få avgöra vilka barn som kastas ut med badvattnet.

En sådan fråga är till exempel denna om transparensen och myndigheternas administration med utlämnande av uppgifter. Vi har berömt oss av att ha en stor öppenhet och det är många som tagit strid för denna i bland annat EU. Det är kanske inte det första som ska offras för minskad administration. Och ser man till tilliten till professionen så är transparensen ett viktigt skydd för rättsäkra och professionella processer.

Kvalitet kräver utrymme och tillit

I grunden för dagens omfattande styrning och administration ligger ytterst en begränsning i resurser och krav på att de gemensamma skattemedlen används effektivt. Många förutspår en mera krävande, medveten befolkning med allt större behov utifrån vad de demografiska prognoserna visar. Servicen är avancerad; en komplex verksamhet med samverkan mellan olika kompetenser och aktörer och utgångspunkt i enskilda individeras behov. Att åstadkomma kvalitet i dessa verksamheter bygger på ett stort utrymme för kvalificerade medarbetare att använda sin kompetens, sin förtrogenhetskunskap för att skapa goda lösningar.

Professionens kunskap, som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, behöver ett utrymme och en kultur av tillit. De organisationer som ger det utrymmet kommer också att bli attraktiva arbetsgivare, få behålla kunniga medarbetare och genom kontinuitet kunna ge en hög kvalitet i verksamheterna.

Vad mäter vi? Vad är det som efterfrågas och som vi med mycket administrativ möda stoppar in i de olika systemen? Ser vi det vi behöver och vill se eller ser vi det vi kan mäta? Drar vi ens rätt slutsatser eller invaggar vi, politiker och profession, oss i falsk säkerhet?

Det vi mäter ger en bild av vad vi tror sker i verksamheten. Man kan få syn på mönster och kanske dra slutsatser om nödvändiga förändringar och förbättringar. Men det sker också saker i bemötande eller omvårdnad, i aktiviteter som är svåra att formulera mål och mått för. I fler av dessa ligger mycket av kvaliteten och kanske parameterar som bör premieras även ersättningsmässigt, om inte annat för att dessa riskerar att slimmas bort om de inte påverkar pris och syns i prestationen, om det inte mäts.

Mindre styrning

När ministrarna Per Bolund, Ardalan Shekarabi och Magdalena Andersson i DN hänvisar till goda exempel på framgång i tillit och ökad effektivitet så gäller det i verksamheter och tillit till professioner. Det de däremot landar i är att staten i sina statsbidrag ska utgå från en ökad tillit till lokalpolitikerna och att statsbidragen bör vara mer generella och mindre styrda till olika satsningar eller förbättringar.

”Den kunskap som behövs för att styra verksamheten återfinns oftast hos de som är närmast den. Därför ser vi från regeringens sida att det kommunala självstyret har tjänat Sverige väl och måste värnas. En viktig del i detta arbete är att se över hur statens bidrag till kommunerna styrs – för att komma tillrätta med vad vi har identifierat som en bitvis alltför långtgående detaljstyrning av kommunernas arbete.”

En ökad tillit till kommunpolitikerna innebär dock varken en ökad tillit till professionen eller en garanti för bättre välfärd till medborgarna.

Styrningens effekter och drivkrafter

Välfärdens verksamheter har gått mot en ökad målstyrning som också gett lite tydligare roller mellan politik och profession. Samtidigt har de administrativa systemen, IT-revolutionens enorma mätkapacitet och mediastormarnas krav på ansvarsutkrävande lett till mer kontroll, mer legitimitetsbaserade uppgifter där revision och granskningsorgan kan verifiera att verksamheter skötts på ett bra sätt.

Och resursfördelningen, effektiviseringen och prissättningen har gått hand i hand med den kontrollen och lett till både direkta och indirekta effekter i beteenden och styrning. Att staten ska sluta styra kommunerna för att kommunerna i sin tur ska skapa ny styrning och tillit till professionerna i välfärden känns som en långsökt logik, och det kommer troligen att misslyckas.

De nuvarande statsbidragens effekter på vad som görs, vad som inte görs, prioriteringar och tolkningar gör att drivkrafterna förvrids, men även mer generella statliga ersättningar och styrning kommer att ge effekter.

Genom sina argument för att ge särskilda statsbidrag inom skolan utifrån hur situationen ser ut idag, har ministrarna samtidigt underkänt sin egen övertygelse om minskad styrning och att kommunerna kommer att klara av ansvaret för välfärden fullt ut. Man erkänner att bidragen ges för att ansvaret är oklart och resultaten dåliga. Staten har här utgått från medborgarnas behov. Ser man till verksamheterna så kan man fundera på vad kommunernas utgångspunkter har varit. Handlar det mer om den egna prestigen, politiska dogmatiska låsningar, och rädslan att göra fel än att våga utveckla och ha medborgarnas intressen i fokus?

Hur staten än väljer att agera, om man vill styra mindre genom mer generella statsbidrag men ändå argumenterar för de socioekonomiska utjämningssystemen, så kommer det att få styrande effekter och gynna eller missgynna olika kommuner. Det finns inget som talar för att välskötta kommuner gynnas i det systemet heller.

Prioritera kunskap och kapacitet

Olikheter i kommunerna har lett till detaljerade krav, särskilda anslag och ökad styrning. Med rätta. Att minska detaljstyrning till kommunerna är ingen garanti för att lokala politiker gör rätt prioriteringar mellan socialpsykiatri och arenabyggen, mellan läsinlärning och kommunslogans eller specialistsamverkan kring multisjuka och ett coolt projekt med medialt genomslag.

Professionerna och tilliten till deras kunskap blir inte större för att staten, resurserna och regleringen minskar. Ska regeringen komma framåt i förutsättningarna för välfärden och att ta tillvara kunskapen inom professionerna så behöver man våga tänka rationalisering, våga föreslå minskad politisk överbyggnad som varken är effektiv eller demokratisk. Det behövs resurser för rätt löner och en professionell kapacitet i välfärden, snarare än maktbaser med låg demokratisk förankring.

Vi vill inte ha förlossningsavdelningar med allt för få förlossningar per år, eller att kirurger med lite knivtid gör de mest avancerade ingreppen. Samtidigt framför både politiker och företrädare från SKL att personer utan tillräcklig utbildning eller erfarenhet, till och med lekmän som politiker, ska snabbutbildas för att göra utredningar och ta beslut inom socialt arbete. Det är ett exempel på att politiken och det lokala självstyret anses överordnat både medborgarnas behov och välfärdens kvalitet.

Tilliten till professionen nås inte genom ökat utrymme för lokalpolitikerna. Bristen på autenticitet, en ökad abstraktion och aggregering av siffermaterial har lett till olika metoder för att visa sig trovärdiga och transparenta. Gapet av fakta är omättligt och misstron kan aldrig mättas med mer fakta om det samtidigt saknas förmåga att bearbeta och analysera den.

Vad efterfrågar vi för fakta? Vad gör vi med den? Vad fyller den för behov annat än att uppfattas trovärdig, och passa i någon form av standard? Där det saknas tillit och en kunnig ömsesidig dialog kommer dessa fakta och en ökad transparens ändå alltid till korta och det leder snarare till ineffektivitet och sämre resultat. Tilliten kan inte överlåtas med varm hand till lokapolitiken, det är en större fråga än så. Ska vi söka vägar till nya styrning så ska vi söka mer kunskap om tillit. Här är ett seminarium som hölls på Karolinska institutet i november förra året om tillit.