Transpersoner osynliga i asylprocessen

Asylsökande transpersoner osynliggörs i det svenska systemet, vilket kan påverka både den fysiska och mentala hälsan. Utvecklingen går långsamt, bekräftade deltagare i ett av seminarierna om asylsökande under Stockholm Pride.

Många av de transpersoner som söker asyl i Sverige gör det just därför att de inte kan vara öppna i hemlandet. Närmare 80 länder har någon form av lagstiftning som kriminaliserar hbtq-personer, påpekade Miles Tanhira, som modererade tisdagens seminarium om transpersoner i asylprocessen. Men under asylprocessen i Sverige är det svårt att få sin identitet officiellt erkänd – och sina medicinska behov fyllda, berättade Laeticia Schteinberg, tidigare asylsökande från Ryssland och numera aktiv inom RFSL:s grupp för nyanlända.

– Att man inte erkände mina medicinska behov var en av de saker som gjorde det svårast att fungera normalt för mig som asylsökande. Det fanns en brist på förståelse och information och jag fick alltid kontakta doktorer på egen hand, sade hon.

Akut vård eller inte?

Cecilia Dhejne, överläkare och specialist i psykiatri vid centrum för andrologi och sexualmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset, har under åren mött ett antal asylsökande transpersoner och bekräftar problemen.

– Som asylsökande har du rätt till vård som inte kan anstå. Om du som transperson har påbörjat en hormonbehandling eller genomgått en könskorrigerande operation kan hormoner anses vara vård som inte kan anstå. Men om personen inte har börjat denna process kan vi inte inleda en utvärdering, förklarade hon.

Att tvingas vänta på en utredning för att påbörja behandling kan påverka asylsökande transpersoners mentala hälsa, tillade Cecilia Dhejne. Särskilt eftersom transpersoner som grupp oftare försöker ta sina liv. I dagsläget handlar det dock om hur lagstiftningen kring rättigheter till vård ska tolkas och är något som måste diskuteras med Migrationsverket.

Ytterligare ett problem är att Migrationsverkets process inte tar hänsyn till transpersoners könsidentitet, könsuttryck, valda namn eller föredragna pronomen. All dokumentation – inklusive det så kallade LMA-kortet man får från Migrationsverket – baseras på identitetshandlingar som visar det juridiska könet, sade Sofia Sjöö, hbtq-samordnare på Migrationsverket.  

– Det är ett väldigt formaliserat system, så det går inte att ändra namnet till något annat än det juridiska, sade hon.

Osäkra boenden

Det betyder att vid alla kontakter med Migrationsverket, andra myndigheter och läkare måste den asylsökande hela tiden förklara sin transidentitet. Också Karolinska sjukhuset har ett traditionellt system där det juridiska könet används, men har numera ett extra fält där man kan fylla i tilltalsnamn, säger Cecilia Dehjne.

För många kan det också betyda säkerhetsproblem, inte minst när man ska tilldelas ett boende. Det är inte ovanligt att transpersoner utsätts för våld vid asylboenden.

– Boenden baseras på kön. Kvinnor som kommer ensamma placeras med andra kvinnor, så det är tyvärr väldigt exkluderande för transpersoner. Individuella behov ska kunna göra det möjligt att få ett eget rum, eller så kan Migrationsverket hjälpa dig att hitta ett eget boende, men det är inte alltid som det sker, säger Sofia Sjöö.

Migrationsverket jobbar på att göra det lättare för transpersoner, tillägger hon. Alla nyanställda på myndigheten får numera gå en utbildning i likabehandling och normkritik. Men de är fortfarande en osynlig grupp. Och lika svårt kan det vara att få information om situationen i hemlandet.

– Ofta är länderna själva ganska tysta när det gäller transpersoners situation. Vi skickar ut frågor till ambassaderna och frågar särskilt om transfrågor, men det finns inga enkla svar. Det krävs en hel del grävande av handläggarna. Och att man lyssnar på den asylsökande. 

För Laeticia Schteinberg var det en lång och tuff process att få asyl. Det var först när hon pratade med medier och tog frågan till Europanivå som hon fick sina rättigheter erkända, säger hon. 

– Om jag inte gått ut offentligt hade jag aldrig fått asyl. Måste alla asylsökande gå så långt för att få sina rättigheter erkända eller borde Migrationsverket ta och utbilda sig själva? Ansvaret borde ligga på dem – inte på oss, säger Laeticia Schteinberg. 

Ylva Mossing