Unga familjehemsambassadörer utbildar socialtjänsten

Tidigare familjehemsplacerade ungdomar ska ge socialtjänsten tips och råd om vad som är viktigt för unga som omhändertas och placeras. Kalmar är först ut i landet med utbildning. I morgon utbildas sextiotalet socialsekreterare.

I omkring två år har projektet – kallat Knas hemma – hållit workshops och utbildningar med familjehemsplacerade ungdomar. De har fått dela med sig av sina erfarenheter genom radioinslag, texter och videoklipp, och har diskuterat vad som är viktigt när man ska placeras. Material som nu för första gången ska användas för att hjälpa socialtjänsten att stärka sitt arbete med barn i familjehem. På tisdag samlas ett sextiotal socialsekreterare i Kalmar för att lära sig av deras erfarenheter.

– Vi ger den hjälp vi själva hade behövt, säger Ronja Sundgren, en av projektets ambassadörer.

På ungdomarnas villkor

Syftet med Knas hemma har ända från början varit att ge familjehemsplacerade ungdomar en plattform som ofta saknats i debatten, förklarar projektledaren Anna Sabelström. Och i förlängningen ska ungdomarna sedan driva projektet vidare själva, i den riktning de själva bestämmer.

– Vi vill ge dem en chans att komma till tals och vara med och påverka. Det ska inte vara en låtsasungdomsorganisation utan ett projekt på deras egna villkor, säger Anna Sabelström.

Ungdomarna som deltar i projektet har Anna Sabelström hittat via sociala medier, reportage i lokaltidningar och tips från ungdomar. Att gå genom Socialtjänsten ville hon inte, för att undvika de maktrelationer som redan finns i relation till myndigheterna. Idag omfattar projektet ett trettiotal ungdomar, varav ett tiotal jobbar aktivt som ambassadörer. Som ambassadörer håller de i familjehemsutbildningar och pratar på evenemang som Almedalen.

Byt perspektiv

För att sätta saker i perspektiv använder sig Knas hemma sig bland annat av ett spel som kallas just ”Byt perspektiv”. De medverkande kursdeltagarna lägger ett slags pussel där man representerar olika yrkesroller och funktioner kring ett placerat barn. Genom spelets brickor kan man illustrera var det brister och var det fungerar. Målet är att tillsammans hitta en lösning där barnet i mitten känner sig tryggt. Men ambassadörerna kan också läsa upp texter från sina egna liv.

Tjugoåriga Ronja Sundgren har varit ambassadör för projektet i lite drygt ett år.

– Jag brukar säga att forskning bara är siffror. Den riktiga faktan och forskningen är det vi som vuxit upp i familjehem som sitter på. Studierna visar bara om vi bott kvar eller flyttat, inte hur vi mått. Så det kan vara skönt för dem som jobbar med det här att höra från oss, säger Ronja Sundgren.

Hennes egna erfarenheter av familjehemsplacering har överlag varit positiva. Hon var bara ett år när hon kom till det familjehem där hon sen tillbringat hela sin uppväxt. Det har inte varit någon direkt skillnad på hennes familj och ”vanliga” familjer, säger hon. Men det finns saker som man inte kan relatera till om man inte själv är fosterhemsplacerad säger hon.

– Det finns fördomar om barn som hamnar i familjehem. Att vi har gjort något, att vi är problembarn. Och det är ofta inte sant, säger hon.

Positiva möten

Även om hon själv känt sig trygg är det många av ungdomarna som tvingas leva med en konstant stress inför varje halvårsuppföljning. Vissa har blivit omplacerade över 30 gånger under uppväxten. Osäkerheten om man kommer att slitas bort från den vardag man börjat bygga upp utan att vara delaktiga i processen får många att känna sig maktlösa.  

Informationen till ungdomarna själva om alla processer som påverkar deras liv är ofta bristfällig eller saknas helt. Begreppen som socialsekreterarna använder är dessutom svåra att förstå för ett barn. Och kommunikationen mellan socialtjänst, skola, biologiska föräldrar och fosterfamilj fungerar inte alltid.  

Knas hemma handlar inte om skuldbeläggning, understryker Anna Sabelström. Det handlar istället om att skapa positiva möten och hitta möjligheter till förbättring. För det måste man se vad som funkar bäst för ungdomarna och anpassa sig till vad som funkar för det enskilda barnet. Det kan handla om att använda enklare språk.

Viktigt med delaktighet

– Vi jobbar på att ta fram en liten språkguide till hur man kan formulera om begrepp inom socialtjänsten. Man kunde också ha en slags ledsagare som kan berätta vad som händer och följa med en i processen. Det viktigaste är att ungdomarna känner sig delaktiga, säger Anna Sabelström.

Ronja Sundgren vill också se en bättre organisation kring syskon som placerats i olika familjehem. Själv har hon sex syskon mellan fem och drygt tjugo års ålder, som alla bott i olika familjehem.

– Ju äldre jag blivit desto jobbigare känns det att vi har missat den kontakten. Jag tänker att man skulle kunna ordna syskonträffar om parterna vill. Även om vi inte växt upp tillsammans är de ju fortfarande min familj, säger hon.

Ylva Mossing

Knas hemma

Projektet drivs av Barnombudsmannen i Uppsala med ekonomiskt stöd från Arvsfonden. 

Mer information hittar du på Knas hemmas hemsida