Uppsala kommun som trendsättare?

Det förtjänas att sägas återigen; att kommunerna har svårt att rekrytera handläggare i socialtjänsten beror inte på att det är brist på utbildade socionomer. Det beror på att kommunerna i åratal underlåtit att ta sitt arbetsgivaransvar.

Som företrädare för den absoluta merparten av landets socionomer har Akademikerförbundet SSR larmat i åratal. Både lokalt och nationellt. Arbetsvillkor, arbetsbelastning och lönenivåer är inte förenliga med de krav som ställs på dem som arbetar med myndighetsutövning i socialtjänsten.

Socialarbetarkåren kämpade på länge, men till sist rann bägaren över. Personalomsättningen tog fart och arbetsgivarna fick svårt att rekrytera erfaren personal. Vad gjorde kommunerna då för att säkra personalförsörjningen? Inget. Den negativa spiralen tilläts fortsätta och så småningom drog sig även nyexaminerade socionomer för att söka sig till socialtjänsten. Men då tog väl arbetsgivarna ändå tag i problemen? Icke sa Nicke. I stället såg vi en ny trend ta fart över landet. Arbetsgivare som anlitade dyra konsulter via bemanningsföretag. Men, än en gång kom verkligheten i kapp. Efter hand blev det svårt att rekrytera även via bemanningsföretag.  Där står vi idag. Vad blir nu arbetsgivarnas nästa drag? Blir det som politikerna i Uppsala kommun är inne på? Att ”lösningen” är att anställa icke behörig personal?

Lokalt i Uppsala är det Akademikerförbundet SSR som står på barrikaderna. Som My Eriksson påpekar i SVT vore det lagbrott att anställa icke-socionomer i den sociala barn- och ungdomsvården. I stället är det långsiktiga, strategiska satsningar som måste till som gör det attraktivt för utbildade socionomer att söka sig till Uppsala. Hur svårt kan det vara att inse att arbetsgivaren måste erbjuda en paketlösning som utlovar socialsekreterarna tillräckligt många kollegor, tillgång till kringresurser, stöd och handledning, möjligheter att vidareutvecklas i yrket och en lön i paritet med kompetens och ansvar?

I stället för att gå i bräschen för en ny negativ trend har Uppsala kommun chansen att tillsammans med lokala företrädare i Akademikerförbundet SSR bli den kommun som visar vägen för långsiktigt, hållbara lösningar. Tar ansvariga politiker i Uppsala den chansen?