”Vad hände sen III”-är det demokrati nu i Burma?

Sedan flera år stöder förbundet tillsammans med Palmecentret ett utvecklingsprojekt för kvinnliga ledare i Burma. Vad har hänt och har utvecklingen i Burma förändrat förutsättningarna för projektet?

Att stärka de burmesiska kvinnorna för att de ska kunna ta plats i civilsamhället och i den demokratiska utvecklingen och att öka förståelse över etniska gränser har varit de uttalade målen för det ledarskapsprogram som förbundet sedan 2008 stöder.

Utbildning av kvinnliga ledare

Partner på plats är ALTSEAN, Alternative Asian Network on Burma, och Debbie Stothard som är Coordinator har varit i Sverige flera gånger och också besökt förbundet och deltagit i seminarier som vi arrangerar.

Utbildnings- och praktikprogrammet för kvinnliga ledare har snart funnits i 20 år och är ett mycket framgångsrikt program. Under åren har många kvinnor som genomgått Altseans program utvecklats till att bli framstående aktörer och ledare inom den burmesiska demokratirörelsen. Aktiviteterna har genomförts i både Burma och för människor i exil i Thailand. De senaste tre åren har drygt 30 kvinnor från flera olika etniska grupper genomgått programmet. De har läst ledarskap, projektledning, organisationsutveckling, opinionsbildning och om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter och alla utvärderingar pekar på mycket positivt resultat.

Militärdiktartur

Burma har en komplicerad historia otillgängligt beläget mellan berg och bebott av många olika etniska grupper. Före britternas kolonialisering under 1800 talet styrdes landet av burmesiska kungar. 1948 blev Burma självständigt och därefter har konflikter i gränsområden och stenhårda militärjuntor dominerat.  Det har länge varit en av världens mest slutna länder.

Men sedan 2011 styrs Burma av en civil regering och mycket har förändrats. Aung San Suu Kyi släpptes ur sin långa husarrest och har därefter tagit plats i den politiska debatten och är idag partiledare för Burmas största part National League for Democracy (NLD).

Burmas studenter kämpar för mänskliga rättigheter

I Burmas historia har studenterna ofta varit de som fått försvara de mänskliga rättigheterna i ett samhälle med ett både eftersatt och korruptionspräglat utbildningssystem. Sedan i november förra året har studentrörelsen protesterat mot den nya utbildningslagstiftning som genomdrivits av parlamentet. Det handlar bland annat om både rätten att bilda oberoende studentföreningar och att de etniska minoritetsgrupperna ska få utbildning på sitt eget modersmål. Och förstås om ökade resurser till utbildningsväsendet. Studenternas demonstrationer har bemötts med våld och läget har bedömts som mycket alvarligt.

Etnisk rensning av rohingyas

Förtrycket av olika etniska minoriteter är brutalt i Burma och kan idag liknas vid etnisk rensning. En av de grupper som har det svårast är rohingyas som är en muslimsk minoritet som lever i framför allt Burma och Bangladesh. De har under årtionden utsatts för systematisk diskriminering, religiöst förtryck och mycket hat från majoritetssamhället i Burma. Idag är hundratals döda och hundratusentals befinner sig på flykt.

Framtiden, demokratiseringen som kom av sig?

Och nu närmar sig nästa val. Den 8 november i år men osäkerheten är fortfarande stor om det blir något val i år. Många varnar för att Burmas nya öppenhet kommer att ta samma väg som i Kina, en öppen ekonomi men utan demokrati. De burmesiska myndigheterna tystar kritiska röster, och enligt Amnesty International utsätts redaktioner för hot och journalister trakasseras och fängslas. Senska Burmakommitten illustrerar läget så här.

Så har förutsättningarna för projektet förändrats? Ja till viss del. Mycket har hänt i Burma sedan konstitutionen förändrades, men det är lång väg kvar till demokrati. Den konstitution som nu gäller och som antogs 2008 säger att 25 ledamöter, 25 procent, av parlamentet ska utses direkt av militären och den slår fast att den som är eller varit gift med en utlänning inte får bli president. Det innebär att Aung San Suu Kyi inte kan bli president. Minoriteter förtrycks, oliktänkande fängslas, tidningsredaktioner stängs och minoritetsfolk är utsatta för etnisk rensning.

Så det korta svaret är nog:  Ja, men de behöver fortsatt stöd och vårt bistånd gör nytta.