Vad händer med psykoterapin? 

Samtidigt som den psykiska ohälsan ökar minskar både bredden av psykoterapeutiska utbildningar och psykoterapi. Frågor om utbildningens framtid i Umeå har i sociala medier vänts till en debatt om yttrandefrihet. 

Det händer mycket runt omkring oss som rör psykoterapi och legitimerade psykoterapeuter för närvarande. Det är allmänt känt att den psykiska ohälsan fortsätter att öka. Det är också känt att pensionsavgångarna bland legitimerade psykoterapeuter ligger på drygt 50 procent de närmaste åren. Vad som talas mindre om är att bland de som går i pension har en majoritet psykodynamisk inriktning.

Detta borde rimligen leda till att lärosätena tar ansvar för att kompensera för bortfallet, men så är inte fallet. Vi ser i stället en risk i att grundutbildningar dras in (exempelvis vid Umeå universitet) och att psykodynamisk teori tenderar att försvinna från både grundutbildningar och psykoterapeutprogram (till exempel på KI). Konsekvensen blir en allt mera likriktad utbildning och att andra än psykologer får allt svårare att utbilda sig till leg. psykoterapeut. Förutom att utvecklingen leder till ett stort kompetenstapp leder den också till en sämre kvalitet och minskad valfrihet för den enskilde.  

Var är valfriheten?

Det senaste året har vår psykoterapeutförening uteslutande arbetat med att bevaka och påverka frågor som rör mångfald och valfrihet ur både ett patient-,  psykoterapeut- och psykoterapeutiskt perspektiv. 

Socialstyrelsens riktlinjer förordar KBT trots att det finns forskning som visar på betydelsen av mångfald. En konsekvens av riktlinjernas utformning är att vården främst efterfrågar psykoterapeuter med KBT-kompetens. Det medför att utbildningsanordnarna utökar platsantalet för KBT. Tyvärr på bekostnad av PDT. De stora pensionsavgångarna innebär att psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter försvinner. De stora förlorarna är patienterna. Vårdens ledord ”valfrihet” har i det här sammanhanget helt spelat ut sin roll. 

Under 2017 uppvaktade föreningen flera politiker och arrangerade ett större seminarium med forskare och politiker i Umeå på temat ”Utbildning i psykoterapi – för vem och till vad?". Den 26 april i år arrangerade vi seminariet "Psykoterapi – för vem och för vad?” med fokus på mångfald. Vi kommer även att vara aktiva med seminarier på samma tema på Psykoterapimässan den 24 september 2018.   

Debatt i sociala medier 

En debatt om yttrandefrihet uppstod efter ett brev till Umeå Universitet från Akademikerförbundet SSR med anledning av att den dåvarande studierektorn för psykoterapeutprogrammet ifrågasatte den utbildning han ansvarade för. Hans bild av händelseförloppet motsvarar inte förbundets. För att ge de av våra medlemmar som följt debatten en i vårt tycke mer nyanserad bild vill jag därför klargöra saker och ting från vår horisont. 

Den dåvarande studierektorn har under flera års tid i bloggar och Twitter nedvärderat Psykoterapeutyrket och Psykoterapeututbildningen. Han har uttryckt att psykoterapeuter är ett onödigt yrke och han är kritisk till legitimationens värde. Som studierektor har han genomfört stora förändringar som innebär försämringar för de som inte är psykologer.   

På direkta frågor till honom om hans avsikt och syfte med dessa bloggar har inga svar kommit. I december 2017 skrevs därför ett brev till prefekten undertecknat av förbundsordförande Heike Erkers och Psykoterapeutföreningens ordförande Anders Klingström. Frågan gällde hur Umeå Universitet såg på att den ansvarige för programmet spred en negativ bild av studenternas kompetens, utbildningen och legitimationens värde. 

Ville inleda dialog

Det fanns olyckliga formuleringar i brevet. Det är självklart att förbundets avsikt aldrig varit att begränsa någons yttrandefrihet. Akademikerförbundet SSR beklagade därför formuleringen. Vår avsikt var att få svar på frågan om universitetet delar studierektorns syn på utbildningen och inleda en dialog om de förändringar som vi uppfattar är försämringar för de som inte är psykologer. 

I syfte att få till stånd ett möte tog förbundet kontakt med prefekten. Tider bollades och till slut enades vi om att träffas den 15 mars i Umeå. Inför mötet ställde vi ett antal skriftliga frågor om konsekvenserna av den nya utbildningsmodellen. 

På grund av två allvarligare sjukdomsfall blev vi tyvärr tvungna att ställa in det planerade mötet. Vi kom dock överens om att Umeå universitet skulle ge oss skriftligt svar och att vi därefter skulle komma överens om vi tyckte att ett möte var nödvändigt. När svaret från universitetet efter påstötningar kom kunde vi konstatera att ett möte inte skulle vara fruktbart. Vår syn på en psykoterapeututbildning av god kvalitet skiljde sig för mycket åt.  

Genom kontakter med utbildningsanordnare, politiker och andra beslutsfattare kommer Akademikerförbundet SSR att fortsätta verka för bredd och mångfald inom det psykoterapeutiska fältet. En uppfattning som det finns starkt forskningsstöd för.