Välfärdsmiljarderna som försvann

Tio miljarder kronor låter kanske mycket. Men tittar man noga lär förväntningarna om att pengarna i höstbudgeten ska leda till långsiktiga nya välfärdssatsningar snabbt komma på skam.

Ett av huvudnumren i regeringens höstbudget är 10 miljarder kronor extra till kommunerna per år. Pengarna har kallats ”välfärdsmiljarderna” och ministrar har lovat vitt och brett vad pengarna ska räcka till – bättre skola och vård, tiotusentals nya jobb och stärkt flyktingmottagande, bland annat. Men pengarna är inte öronmärkta, vilket betyder att kommunerna kan använda dem till vad dom vill. Så vad att rimligt att tro att de kommer gå till?

Jag har djupdykt i regeringens budget för att få svar på den frågan. Jag ser framför allt två viktiga faktorer som kommer att påverka kommunernas budgetar mycket de närmsta åren. Den ena är demografiska förändringar och den andra flyktinginvandringen och om nyanlända kommer i jobb. Dessa faktorer kan mycket väl svälja hela tillskottet från regeringen, och mer därtill.

Befolkningsökning i högre takt

De kommande åren lägger befolkningsökningen i Sverige in en extra växel. Det är särskilt antalet barn som ökar snabbare än tidigare, men vi får även fler äldre. Till exempel räknar regeringen med att antalet barn som får barnbidrag ökar med 12 procent de närmsta fem åren. 

För att få grepp om förändringarnas inverkan på välfärdsbehoven i kommunerna beräknar regeringen hur mycket den kommunala konsumtionen (mängden arbetade timmar, lokaler och förbrukningsvaror etc.) måste öka för att hålla jämna steg med den växande befolkningen. Den snittökning av den kommunala verksamheten som krävts de senaste femton åren har legat på 0,6 procent per år. Men blickar vi framåt måste den kommunala konsumtionen öka med hela 1,6 procent per år för att följa den demografiska utvecklingen. Kommunernas verksamheter måste alltså växa tre gånger snabbare än de gjort historiskt, bara för att hålla jämna steg med befolkningsökningen.

Regeringen bedömer att antalet anställda i kommunalt finansierade verksamheter måste öka med nära 90 000 personer under de kommande fem åren för att möta dessa ökade behov. Kommunerna måste alltså nyanställa massvis med personal, samtidigt som det redan råder brist på rätt kompetens på många områden.

Kompetensbrist pressar upp löner

I budgeten sätter regeringen fokus på skolan och på att få fram fler lärare, men bristproblemen finns även på andra håll såsom inom socialtjänsten vilket knappts nämns. Regeringen pekar dock på att kompetensbristen kan leda till fortsatt press uppåt på lönerna för efterfrågade yrkeskategorier. Det är positivt för dem som får bättre betalt för sin utbildningsinvestering, men det lär tänja ansträngda kommunala budgetar ytterligare, om man inte ska välja att minska personaltätheten.

De ökade behoven av kommunal verksamhet uppstår av naturliga skäl främst inom skolan, äldreomsorgen samt hälso- och sjukvården. Därför kommer det finnas ett stort tryck i kommunerna på att använda regeringens extra miljarder till dessa verksamheter, som annars riskerar digna under det ökade trycket. Andra kommunala verksamheter som också behöver satsningar, som socialtjänsten, riskerar få svårt att konkurrera om uppmärksamheten när klasstorlekarna ökar.

Mindre pengar till etableringsinsatser

Den andra faktorn som på sikt kommer vara otroligt viktig för hur kommunernas finanser utvecklas är hur snabbt nyanlända kommer i jobb. Efter att personen fått uppehållstillstånd och är klar med den så kallade etableringsfasen i Arbetsförmedlingens regi blir kommunerna ansvariga för försörjningen. Saknar personen jobb blir svaret ofta ekonomiskt bistånd från kommunen.

Många som kommer hit har svårt att kliva rakt in på den svenska arbetsmarknaden. Akademiker kan behöva komplettera sin utbildning och personer som inte gått ut grundskolan kan behöva läsa in gymnasiet eller gå en kortare yrkesutbildning för att kunna få jobb. Men sådana utbildningar kostar pengar. Arbetsförmedlingen får i höstbudgeten runt 500 miljoner kronor extra nästa år för sådana etableringsinsatser för nyanlända. Men eftersom antalet nyanlända ökar ännu snabbare sjunker resurserna per person, från 56 000 kronor per person för fem år sen till runt 23 000 kronor.

Arbetsmarknadens parter har skapat så kallade snabbspår inom ett tjugotal olika yrken, som bland annat innehåller kompletterande utbildningsinsatser för dem som har yrkeskunskaper med sig i bagaget. Men att gå ett sånt kostar 100 000 till 150 000 kronor per år. I långa loppet är det välinvesterade pengar, men kortsiktig snålhet riskerar nu göra att många inte kan gå sådana utbildningar. Det är synd, för den enskilde och för svensk arbetsmarknad som skriker efter rätt utbildad arbetskraft. Men det riskerar också bli en ekonomisk huvudvärk för kommunerna inom några år.

Nya ersättningsnivåer

Regeringen verkar i höstbudgeten helt bortse från den risken. Kostnaderna för ekonomiskt bistånd väntas minska något 2016 och 2017 och sedan öka endast marginellt fram till 2020. Det måste innebära att regeringen tror att den stora kull invandrare som kom i höstas kommer klara sig långt bättre på arbetsmarknaden än vad nyanlända tidigare gjort. Med tanke på de svaga insatser som görs är det ett antagande som riskerar slå rejält fel.

Regeringen ändrar nu också ersättningssystemet och ersättningsnivåerna till kommunerna för ensamkommande flyktingbarn. Ändringarna genomförs vid halvårsskiftet 2017, trots att många kommuner sitter fast i avtal som är längre än så. Dessutom ligger de kostnadsschabloner som regeringen nu inför lägre än de faktiska kostnader som många kommuner kommer att ha de ensamkommande flyktingbarnen. Regeringen föreslår inte heller någon indexuppräkning av ersättningarna. Det innebär att kommunerna får stå för en allt större del av kostnaderna för mottagningen av de ensamkommande barnen.

Ungefär samtidigt som kostnaderna av flera skäl kan väntas öka i kommunerna räknar regeringen med att den tidigare uppgången i de kommunala skatteintäkterna mattas av. Ökade kostnader lär alltså inte matchas av motsvarande stigande intäkter.

Det uppkomna hålet kan inledningsvis täckas av ”välfärdsmiljarderna”. Men vill regeringen värna välfärden lär den behöva skjuta till mer pengar de kommande åren. Och höga förväntningar om att pengarna i höstbudgeten ska leda till långsiktiga nya välfärdssatsningar lär komma på skam.