Varför är fler oanmälda arbetsplatsbesök inte ett bra förslag?

Justitiedepartementets förslag

Justitiedepartementets promemoria Arbetsplatsinspektioner och höjd särskild avgift, Ds 2017:16, är otydlig och bitvis motsägelsefull.

I korthet vill departementet ge polisen befogenhet att göra oanmälda arbetsplatsbesök för att hitta arbetstagare utan rätt att vistas i Sverige. Ett huvudargument är att de utnyttjas på arbetsmarknaden. Ett annat att det görs för få arbetsplatsinspektioner. För att styrka det senare redovisas statistik. I sammanhanget gammal statistik eftersom det under 2016 gjordes över 1000 arbetsplatsinspektioner. Ett faktum som inte framgår av promemorian som istället skriver att endast ”ett hundratal inspektioner har genomförts årligen mellan 2012–2015”.

Vi kan konstatera att nuvarande lagstiftning, precis som Sanktionsutredningen, remissinstanserna, regeringen och riksdagen kom fram till 2013, ger stora möjligheter för Polismyndigheten att om behov finns öka antalet inspektioner. Justitiedepartementet har i promemorian inte visat att behov om lagändring föreligger.

Departementet har inte kunnat visa ett tydligt syfte. Det är oklart om det handlar om att förhindra att papperslösa arbetstagare hänsynslöst utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden eller om det handlar om att deportera papperslösa ut ur Sverige. Det är ju faktiskt olika saker.

Det är självklart mycket problematiskt att på ett så begränsat och ofullständigt underlag som i Ds 2017:16 föreslå utökade befogenheter för Polismyndigheten.

Sanktionsdirektivet

Bakgrunden är EU-direktivet om sanktioner mot arbetsgivare, Sanktionsdirektivet, som beslutades om av riksdagen 2013. Sten Heckscher ledde arbetet med att omvandla direktivet till svensk lag och i remissrundan var man i stort sett enig. Kort handlade direktivet om sanktioner mot arbetsgivare som anställer personer som inte har rätt att vistas i landet. Då konstaterades att de verktyg som finns räcker för att polisen ska kunna göra de arbetsplatsinspektioner som behövs för att uppfylla kraven i direktivet. Det var också regeringens förslag, och också riksdagens beslut.

Det finns idag anledning att påminna om varför Sanktionsutredningens förslag inte innehöll det Justitiedepartementet idag vill förändra. (Och det är anmärkningsvärt att departementet inte redovisar sina skäl för att idag ha en annan uppfattning än 2013.)

Så här stod det i Sanktionsutredningen:  ”Om kontroll av utländska arbetstagares tillstånd skulle kunna ske utan att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts eller att anledning finns att anta att utlänningen vistas här olagligt, skulle det innebära en särskild ordning för brottsbekämpning och brottsutredning än vad som är föreskriven för andra brott som faller under allmänt åtal. Det är enligt vår mening inte en framkomlig väg. De inspektioner av arbetsplatser som ska göras måste därför även i fortsättningen ske på det sätt som skett hitintills, dvs. underrättelsebaserat. Detta stämmer väl överens med direktivets krav att inspektionerna ska ske på grundval av en riskbedömning.” (SOU 2010:63, s. 324-5).

Facklig Center för Papperslösa

Akademikerförbundet SSR är sedan starten 2008 medlem i Fackligt Center för Papperslösa tillsammans med LO, TCO samt ett stort antal förbund inom dessa federationer. Centrets utgångspunkt är att samtliga arbetstagare har rättigheter oavsett migrationsstatus. Detta är även fastslaget i ILOs konvention 143 som Sverige ratificerat. Genom centret har vi fått värdefull kunskap om hur papperslösa exploateras på den svenska arbetsmarknaden med slavliknande arbetsvillkor av skrupelfria arbetsgivare.

En viktig erfarenhet från snart tio års arbete med papperslösa i arbetslivet är att för att nå framgång i arbetet med att motverka utnyttjandet måste arbetet hållas skilt från migrationskontroll. Den som saknar rätt att vistas och arbeta i Sverige har i realiteten mycket begränsade möjligheter att kräva sina rättigheter som arbetstagare när den samtidigt riskerar utvisning. Arbetsplatsinspektioner utan brandvägg är inget bra verktyg för att stärka den papperslösas ställning gentemot arbetsgivaren.

Vad är det för fel på razzior?

Razzior på arbetsplatser riskerar att få många negativa följder på de arbetsplatser de genomförs. Razzior på arbetsplatser kan ha stora konsekvenser för den psykosociala arbetsmiljön, och om syftet är att leta människor av utländsk härkomst innebär de en ökad risk för främlingsfientlighet och rasism. Varje inspektion måste vara vägrundad. Det finns redan en myndighet som har i uppdrag att granska arbetsmiljön på arbetsplatser, också via oanmälda besök, och det är Arbetsmiljöverket. Denna roll bör inte, varken helt eller delvis, övertas av Polismyndigheten.

Vi är kritiska till att använda arbetsplatser för inre utlänningskontroll och vi vill påminna om att vi i andra sammanhang har fört fram att vi menar att utvisning är en ren polisiär uppgift och inte något som tex socialtjänsten ska tvingas medverka i. Därför har vi framfört krav om att paragraf 1 i utlänningslagens kapitel 17 tas bort.

Vad borde regeringen föreslå istället?

Som facklig organisation, med lång erfarenhet också av papperslösas situation på arbetsmarknaden så ser vi självklart att det är angeläget att vidta åtgärder som motverkar utnyttjande av utlänningar utan rätt att vistas och arbeta i Sverige, men vill se andra åtgärder än de som föreslås i promemorian.

Vad borde Justitiedepartementet istället föreslagit? Det borde funnits med förslag bl a om ett rättssäkert system för den papperslöses arbetsrättsliga situation på svensk arbetsmarknad, en så kallad brandvägg som möjliggör för papperslösa att rapportera missförhållanden utan att riskera utvisning med utebliven ekonomisk ersättning. Med dagens system kan den skrupelfrie arbetsgivaren utan risk fortsätta att utnyttja den papperslöse arbetstagaren-för hen kan alltid, om kraven på lön eller arbetstid ställs,  hota med att ange personen till polisen.