Varför försvinner barnen?

Förra året försvann drygt 400 ensamkommande barn. Nu får länsstyrelserna i uppdrag att öka kunskapen och hitta lösningar som hjälper dem.

Trots att mellan 300 och 400 barn som kommer ensamma till Sverige för att söka asyl försvinner varje år, enligt Migrationsverket, är kunskapen om dessa försvinnanden begränsad.

Det vill regeringen råda bot på och ger länsstyrelserna i uppdrag att göra en nationell kartläggning och föreslå åtgärder på hur försvinnanden kan förebyggas och hur man ska utreda dem som ändå sker. Även barn som kommer hit av andra anledningar än att söka asyl och inte kommer i kontakt med myndigheterna ska inkluderas.

Ansvarig för arbetet blir Länsstyrelsen i Stockholms län, som förra året tog initiativ till ett liknande regionalt projekt tillsammans med bland andra Migrationsverket, polisen, Stockholms stad och frivilligorganisationer.

I höstas gjorde de en kartläggning i Stockholm där de konstaterar att försvinnanden sker vid olika tillfällen och av olika orsaker. Barn som kommer från länder varifrån endast ett fåtal beviljas asyl försvinner ofta tidigt efter ankomsten. Andra avviker från boenden på grund av svårigheter att anpassa sig till boendemiljön. De har ofta psykosociala problem eller missbruk. När barn får avslag eller fyller 18 år och därmed riskerar att utvisas ökar också risken.

För att förebygga försvinnanden föreslår Länsstyrelsen i Stockholm flera insatser, bland annat: Att erbjuda andra typer av boenden för ensamkommande barn som inte får sina behov av skydd och stöd tillgodosedda i HVB och familjehem. Att utbilda gode män som företräder barnen om vilka indikatorer som finns på att ett barn överväger att ge sig iväg. Att förbereda ensamkommande barn på vad ett eventuellt avslag på asylansökan innebär och erbjuda realistiska alternativ, som utbildning eller arbete i hemlandet.

När ett barn har försvunnit vill Länsstyrelsen i Stockholm bland annat att möjligheten att utbyta information mellan myndigheter utvecklas. I dag finns en osäkerhet om vilka uppgifter som får delas och inte och det saknas säkra kanaler. De vill också att särskilda kontaktpersoner utses hos verksamheter som polisen, Migrationsverket och socialtjänsten. Enhetliga riktlinjer för vad som gäller då barn avviker, påträffas igen och hur länge socialtjänsten ska hålla ett ärende öppet efterlyses också. Genom att utöka den uppsökande verksamheten i Stockholms riskmiljöer tror man att man kan fånga upp barn som avvikit och erbjuda dem stöd.

I det regionala Stockholmsprojektet ska nu en regional modell för olika aktörers ansvar och hur arbetet ska organiseras tas fram. Samtidigt startar det nationella uppdraget där kartläggningen över situationen i hela landet och förslag på nationella åtgärder ska redovisas till regeringen i december. Nästa år ska det följas upp med verktyg för hur dessa arbetsmetoder ska spridas till i hela landet.