Varning för kvalitetskrav!

Igår var sista dagen för att lämna synpunkter på sista delen av regeringens Välfärdsutredning och givetvis svarade Akademikerförbundet SSR.

Välfärdsdebatten har nästan bara handlat om vinster men utredningen innehåller betydligt mer. Bara i sig är det mycket positivt med en ordentlig genomlysning av de stora förändringar som har skett i välfärden under de sista 10–20 åren. För det är uppenbart att många medborgare efterfrågar lösningar på många av de problem vi ser i flera av välfärdverksamheterna. Det syns, inte minst, på den stora debatt som har skett kring denna utredning. Varje besked från regeringen, trots att det många gånger handlat om avsaknad av besked, har bemötts med enormt intresse.

Finns skäl till oro

Det är i grunden gott, men det finns även skäl att bli orolig. Den politiska ambitionen att visa handlingskraft är stor från alla håll. Därför finns det en uppenbar risk att man går fram med förslag som låter bra, men som inte löser några problem.

Här tänker jag i första hand om det som denna utredning främst har i uppdrag att resonera om, nämligen kvalitetskrav. Det låter spontant bra – vem kan vara emot kvalitet?  Resonemanget är kort och gott att om vi är oroliga för kvaliteten i våra välfärdsverksamheter, så är det bara att ställa tillräckligt höga krav. Det är bara att ingen kan säga vilka krav som ska ställas.

Grundproblemet är att det inte finns några bra sätt att mäta välfärden. Det har skrivits många spaltmeter om detta men egentligen är det ganska uppenbart om man tänker på det. Välfärdens mål om jämlikhet, god hälsa, och att förmedla de värderingar som hör till ett gott samhälle är mycket svåra för att inte säga omöjliga att ställa upp och utvärdera.

Detaljstyrning och administration

Bland Akademikerförbundet SSR:s medlemmar återfinner vi därför väldigt många som i sin yrkesroll har sett baksidorna av att det ska mätas mer och ställas upp fler nya krav. De har inte bara fått mer administration, och därmed mindre tid till sitt jobb. De har dessutom sett hur deras professionella bedömningar ersatts av poängsystem och enkätuppföljningar. Detta leder inte till bättre kvalitet, tvärtom.

Istället är det ofta yrkesetiken som är den bästa kvalitetsregleringen. Den bygger i princip inte alls på mätbara kriterier – utan tvärtom på en hög tillit gentemot de som utför verksamheten. En tillit som urholkas av de kvalitetskrav som efterfrågas från många håll i debatten.

Jag vill därför förmedla en oro: låt inte politiska kompromisser eller viljan att visa handlingskraft leda till förhastade åtgärder. Låt inte lockrop om ”hårdare krav” ersätta och underminera det som har skapat välfärdens kvalitet: professionens kunskap. Annars kommer vi få en sämre och dyrare skola, vård och omsorg. 

Simon Vinge

Chefsekonom