Vem vågar delta i det offentliga samtalet?

Trakasserier, hat och hot på nätet. När anser vi att det inte längre är enbart ett problem för de utsatta och inser att det är kan vara ett hot mot den svenska demokratin?

Jag skrev min första debattartikel tillsammans med min lilla förenings ordförande i samband med ett kungligt bröllop. Vi var stolta eftersom vi tyckte oss ha hittat en ny spännande vinkel och lyckades få den publicerad på SVT:s hemsida. Som det kan vara med debattartiklar är det inte alltid alla som är med i processen som skriver under med namn. I vårt fall var det vår ordförande för föreningen. Resultatet i kommentarsfälten blev precis det du redan gissat. Det bildades en mobb som öste ur sig kommentarer i en kombination av osaklig kritik och rena dödshot. 

Allt detta under en period då det pågick en livlig diskussion om det var en rättighet att kommentera artiklar anonymt eller inte. Journalister beskriver att trycket via nätet har hindrat dem från sin yrkesutövning då många avstår från vissa typer av granskningar och redaktioner som inte har resurserna att följa upp och moderera efter kontroversiella granskningar eller artiklar. 

Nätmiljön avskräcker

Jag har varit engagerad inom civilsamhället och det politiska livet i mer är tio år. Jag vet precis som alla samhällsengagerade att det finns utmaningar med att engagera nya medlemmar och nå ut till nya grupper. Då hjälper inte den nätmiljön till för de som vill ta nästa steg och delta i det offentliga samtalet.

Men hur gör de politiska partierna? Hur gör folkrörelsen och civilsamhället? Vilken typ av beredskap finns det för att skydda sina medlemmar och företrädare? Om vi ska ha en fungerade demokrati så kan vi inte känna oss hindrade från att delta i det offentliga samtalet. Har vi kommit så långt att hoten via nätet hindrar röster från att höras? Situationen är oklar.

Det verkar vara så att många röster hörs och många perspektiv får komma till tals. Sett till gruppers möjlighet att uttrycka sig så verkar inte tendensen vara att vi har kommit dit. Hur ser det ut för individerna som verkar inom grupperna? Jag har läst en hel del om de olika hoten mot folkrörelserna och civilsamhället. Engagemanget är i praktiken högt räknat i antal timmar vi lägger på obetalt föreningsarbete. Vi är otroligt delaktiga i civilsamhället. Men möjligheten att bilda opinion är en central del av de demokratiska idealen.

Måste en kvinna räkna med hot?

Så vad är den logiska följden av vårt misslyckande? Kvinnor och minoritetsgrupper är i mycket högre grad utsatta än män. Vilken typ av samhälle vill vi ha? Nästan alla våra medlemmar har valt den banan i livet för sitt stora engagemang. Hur ser det ut på din arbetsplats? Hur ser det ut i din förening? Hur ser det ut i ditt politiska parti? 

Måste en kvinna idag som uttrycker en politisk åsikt utgå ifrån att hon blir hotad? Måste hon räkna med att de hoten, även om de polisanmäls, med största sannolikhet aldrig kommer att utredas och att ingen kommer att dömas? Är det tecken på en sund och fungerande demokrati? Jag vet inte om överdriver bilden eller om den i praktiken är mycket värre än vad vi vet. Men vem vågar bli vald när demokratiska representanter ska tåla mer än vad de flesta hade accepterat i alla andra normala situationer?

Samhället är människans verk – är något fel kan vi ändra det. Men då krävs det en tydlig och samlad bild av problemet. En alternativ världsbild och en gemensam väg dit som vi alla tror på.