Vi behövs

Flera länder backar när det gäller hbtqi-rättigheter, och det går i rasande takt på sina håll. Presidenten i Brasilien hann knappt installera sig på sin post innan han deklarerade att gruppen inte längre representeras av departementet för mänskliga rättigheter. Ett land långt borta, visst. Betydligt närmare ligger Polen, där man nyligen deklarerade att 30 städer numera är fria från hbtq-personer. Hur det har mätts eller arrangerats är oklart – men retoriken är vidrigt lik den som användes av nazisterna om judarna för bara 80 år sedan. Och vad president Trump är kapabel till i USA har nog inte undgått någon. Rättigheter som under många år tagits för självklara försvinner mer eller mindre direkt bläcket nuddar papperet. I Ryssland mördades nyligen en mycket välkänd aktivist i Sankt Petersburg, och det är bara en i raden som fått sätta livet till sedan president Putin drev igenom den lag som förbjuder ”propaganda för icketraditionella sexuella umgängen”. I 70 av världens 195 länder är fortfarande sex mellan människor av samma kön kriminellt – och i Jemen, Iran, Nigeria, Saudiarabien, Somalia och Sudan praktiseras dödsstraff. Afghanistan, Förenade Arabemiraten, Mauretanien, Pakistan och Qatar har dödsstraffet kvar, men nyttjar det inte. En ljusglimt på den afrikanska kontinenten är att Botswana och Kenya överväger att slopa kriminaliseringen av homosexuella under året. Låt oss hoppas! I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944 och på det temat har SvDs Dick Harrysson en intressant krönika.

Priderörelsen behövs

”Vi behövs” är årets tema på Stockholm Pride. Den devisen kunde inte vara mer sann. Här hemma i Svedala rullar det på, många hbtqi-personer har det bra och märker inte av några större hinder i arbetslivet eller den privata sfären. De ser därför heller inte behovet av engagemang – kamp skulle en del hellre beskriva det som – eller nyttan med att ha hbtq-certifierade vårdcentraler, hbtqi-utbildningar på arbetsplatser eller prideparader i små och stora städer. ”Vi har det ju så bra!”, säger de. Men jag kan ändå inte tränga undan tankarna på att dessa människor borde öppna en seriös dagstidning lite oftare, läsa lite fler internationella artiklar eller tränga lite djupare i alla hälsoundersökningar som rör unga hbtqi-personer och åtminstone lära sig lite mer om trans- och intersexuella personers utmaningar i vårt svenska mellanmjölksvanliga samhälle.

Priderörelserna behövs – både här i Sverige och internationellt. Inga vunna landvinningar på rättighetsfronten kan tas förgivna. Priderörelserna är avgörande för att hålla lågan brinnande, engagemanget uppe och att vara den så välbehövliga blåslampa i politikernas ändalyktor. Men det går inte utan ett brett stöd från andra aktörer i samhället. Fackföreningsrörelsen är en självklar allierad, även om vi också kan bli bättre på att tillvarata alla medlemmars intressen och rättigheter. Vi har också en resa att göra när det gäller förtroende i hbtqi-communityt, utanför bögarnas numera nästan självklara plats. Öppna upp för fler queera personer!

Ett steg framåt

Jag har tagit ett steg tillbaka i arbetet med hbtqi-frågor på Akademikerförbundet SSR, eller ska vi säga att det är fler som vill och ska ta plats i det fortsatta arbetet? Hur det än är med den saken så är det med stor stolthet och tacksamhet som jag nu ser hur kollegorna med nya krafter och nya ögon utvecklar den fackliga kursen Hen Hon Han under 2019, hur material uppdateras och nytt tas fram, samt hur planeringen för pridetältet fortskrider. Snyggt och välkomnande blir det!

Stockholm Pride är så mycket mer än fest och gala. Paraden är kanske den mest synliga delen av alla arrangemang och sektionen ”Marching for those who can’t” har en särskild plats i mitt pridehjärta! Men innan dess håller Pride House öppet med seminarier som ”Jubileumsåret 2019” med Barbro Westerholm, något som jag bloggade om före sommaren, Annika Hamruds seminarium om ”Det kristna hatet mot hbtq-personer” i Uganda – och om svenska kyrkors undfallenhet. Totalt är det 196 arrangemang på stan och 154 arrangemang i Pride House. Det är bara det som programmet visar. Det finns mer för den som vill gå på upptäcktsfärd i staden, utanför Stockholm Prides officiella program.

Hem i natten önskar jag inget hellre än att kunna gå hand i hand med den jag älskar, precis som vem som helst. Tryggt och säkert. Är det för mycket begärt?