Viktigt vägval för den sociala barn- och ungdomsvården

Förra veckan bemötte SKL i två bloggar på sin hemsida Akademikerförbundet SSR:s kritik om att organisationen vill sänka kompetenskraven för att arbeta med myndighetsutövning av barn och unga. Nu svarar vi.

SKL menar att förbundets kritik skapar splittring i arbetet med att förbättra situationen inom den sociala barn och ungdomsvården. SKL bedyrar också att de aldrig velat sänka några utbildningskrav, tvärtom, men nu behövs ”ett andrum från kravet på socionomexamen.”

Som jag ser det driver SKL minst tre olika spår när det gäller behörighetsregleringen inom den sociala barn och ungdomsvården:

  • Kravet på socionomexamen eller annan relevant ska skjutas upp på obestämd tid men minst under fem år.
  • Föreskrifterna från Socialstyrelsen, som ställer krav på socionomexamen eller annan relevant examen, ska skrivas om.
  • Socialtjänsten måste bli ännu mer professionaliserad och socialsekreterare som arbetar med barn och unga måste få tillgång till en gedigen vidareutbildning.

Akademikerförbundet SSR är helt överens med SKL om den sista punkten och vi har tillsammans arbetat för att driva på regeringen för att ta fram specialistutbildningar. Men socialtjänsten kan inte professionaliseras samtidigt som man gör det oklart vilken utbildningsbakgrund som professionalisering och specialisering ska bygga vidare på. Behörighetsregleringen är en del av denna professionalisering. Behörighetsregleringen är också ett viktigt verktyg för att barn, unga och deras familjer ska känna sig trygga i att den socialsekreterare de möter har de formella kunskaper som krävs för att på ett rättssäkert sätt utreda, bedöma och besluta om stöd och insatser.

Skapar splittring

SKL var en av de få som var emot kravet på socionomexamen för myndighetsutövning av barn och unga. De skrev i sitt remissvar att krav på utbildning inte ska regleras i lag. När socionomerna nu efter år av hög arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling tvingas sjukskriva sig eller väljer att gå till andra arbetsgivare använder SKL det som skäl för att förändra en reglering organisationen aldrig velat ha.

SKL:s förslag om att ändra i föreskrifterna handlar om att de vill se en annan uttolkning av lagen än den Socialstyrelsen valt att göra. På så vis kan SKL få till stånd en reglering som i praktiken inte ställer några krav på socionomexamen.  En kvalitativt helt annorlunda reglering än den som hitintills fått bred acceptans kan förändras utan omvägen via Sveriges Riksdag eftersom inga ändringar görs i själva lagstiftningen.

I sin skrift om rekryteringsläget i socialtjänsten har SKL undersökt rekryteringsläget för myndighetsutövning av barn och unga och inom ekonomiskt bistånd. Där redovisas öppna svar på frågan om vad kommunerna själva anser behöver förändras för att de ska klara rekryteringen. Nio olika förslag redovisas. Inte ett enda av dessa handlar om att kommunerna vill ha dispens från krav på socionomexamen. Nio av tio kommuner efterlyser i stället stöd i att göra arbetet med myndighetsutövning mer attraktivt. Ungefär hälften av kommunerna efterlyser enhetliga valideringsgrunder för att underlätta komplettering av andra högskoleutbildningar till socionomexamen.

Avslutningsvis så är Akademikerförbundet SSR och SKL överens i många frågor när det gäller vad som behövs göras för att skapa en social barn- och ungdomsvård som håller hög kvalité. Vi har också fört en nära dialog med SKL i samband med att de utarbetade sin handlingsplan. Men det kanske viktigaste vägvalet handlar om att antingen arbeta konsekvent och oförtrutet med att göra arbetet med myndighetsutövning attraktivt eller kapitulera och sänka ambitionsnivån. Jag beklagar att SKL avviker från handlingsplanen och skapar splittring genom att välja den senare vägen.