Vilka känner sig välkomna på universitetet?

Sverige behöver fler högutbildade från alla samhällets grupper, säger regeringen. Nu satsar man på att bredda rekryteringen till landets högskolor. Men samhällsvetenskapliga utbildningar stöter på problem.

Den sociala snedrekryteringen till svenska universitet måste åtgärdas, meddelade utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, i mars. Universitets- och högskolerådet ska därför under det kommande året kartlägga och analysera de svenska lärosätenas arbete med breddad rekrytering till högskolan. Den 1 april 2016 ska arbetet vara klart. Men exakt vad breddad rekrytering innebär finns det ingen klar definition av, förklarar rekryteringsforskaren och förbundsmedlemmen Caroline Tovatt.

– Breddad rekrytering handlar om att öka representationen av underrepresenterade grupper. Men vilka de grupperna är och hur man jobbar med det kan variera mellan universitet och utbildningar. I slutändan är det en demokratisk fråga att alla som är behöriga ska ges möjlighet att läsa vidare, säger Caroline Tovatt.

Inför det kommande arbetet gjorde hon en förstudie om universitetens arbete med lika möjligheter till högre studier, med fokus på deras webbplatser. Hon tittade på hur effektiva de är på att fånga upp studenter av exempelvis varierande social bakgrund, könstillhörighet eller etnicitet. Det handlar om allt ifrån tilltal, ton och bilder till typ av information på webbplatsen eller i dokumenten man kan ladda ner.

– Vem riktar man sig till, vem är det som tillåts identifiera sig? Är det bara unga och blonda personer? Bara män? Ser man personer med tydliga funktionsvariationer? Är man pedagogisk och tydlig i hur man skriver eller utgår man ifrån att den sökande studenten ska ha förkunskaper om hur ett universitet fungerar? Sådana saker har jag tittat på, säger hon.

På många universitet sker mycket av arbetet med breddad rekrytering på projektbasis. Och när projektet är över försvinner frågan från dagordningen. I sin rapport lyfter Caroline Tovatt dock upp några positiva exempel på universitet som jobbar systematiskt med breddad rekrytering. Däribland märks Karolinska institutet, Umeå universitet och Malmö högskola.

– Diskrimineringslagstiftningen verkar ha gjort nytta när det gäller bemötande och stödstrukturer för syn- och hörselskadade studenter, samt studenter med funktionshinder eller neuropsykiatriska diagnoser, säger hon.

De mansdominerade tekniska högskolorna jobbar i dag aktivt med att locka fler kvinnor. Detta speglades dock inte på samma sätt inom kvinnodominerade utbildningar. Och än svårare att nå är de ungdomar som inte kommer från akademikerfamiljer.

– Könstillhörighet, sexuell läggning, etnicitet och funktionsnedsättningar regleras via lagstiftning. Social bakgrund är det enda som faller mellan stolarna i lagstiftningen och det kräver mer av lärosätena om man vill fånga upp den gruppen, säger Caroline Tovatt.

Ska man nå nya grupper måste man vara medveten om vad och hur man kommunicerar, menar hon. Har man växt upp i en akademikerfamilj får man mycket gratis: Studieteknik, akademiskt språk, sociala koder och kunskaper om den akademiska världen är sådant som ofta förmedlas i hemmet utan att man tänker på det. Men också förväntningar på om man ska läsa vidare. Har du högskoleutbildade föräldrar är det, enligt Helene Hellmark Knutsson, dubbelt så stor chans att du går vidare till högre studier än om dina föräldrar har gymnasieutbildning.

För att ha en chans att fånga upp underrepresenterade grupper krävs därför ett aktivt samarbete mellan gymnasieskola och högskola, för att avdramatisera den akademiska världen och prata om vad utbildning är.

Men arbetet slutar inte på rekryteringsnivån. Det gäller att få folk att trivas, utvecklas och stanna kvar. Det måste skapas ett effektivt system så att de som tycker att det är svårt kan få den hjälp de behöver. Och där kan samhällsvetenskapliga program stöta på större utmaningar än tekniska.

– Humaniora och samhällsvetenskap handlar mycket om att kunna hantera en akademisk text på ett bra sätt. Där kan personer från studieovana familjer eller med andra modersmål än svenska komma till korta. Så det krävs stöd för att inte förlora grupper på vägen, säger Caroline Tovatt.

De flesta större lärosäten erbjuder exempelvis skrivarverkstäder, där man får lära sig hur man läser, tolkar och skriver akademiska texter, frågeställningar och uppgifter. Det finns också studievägledning, som kan hjälpa studenter att välja kurser, eller mentorskapsprogram där studenter får hjälp och stöd från äldre studenter som har koll på universitetsmiljön.

Men det är inte alltid som de som bäst behöver hjälpen ens vet att den finns – eftersom informationen inte alltid är tydlig på universitetens hemsidor, säger Caroline Tovatt. Det krävs också mycket mer individuellt engagemang från lärarna.

– Vi behöver en högskolepedagogisk kurs med fokus på breddad rekrytering där vi får träna på att möta den utmaningen. Vi behöver själva få information om alla stödstrukturer som finns till för eleverna, och vi behöver lära oss pedagogiska knep för hur man kan jobba med personer med olika förutsättningar, säger hon.

Men det finns andra faktorer som kan vara svårare att påverka, förklarar Caroline Tovatt, med hänvisning till sin doktorsavhandling om socialt kapital. Medan medelklassbarnen ser på studenttiden som en tid för personlig utveckling ser första generationens akademiker utbildningen som en en period då tentor tas och examensarbete skrivs. Många känner sig obekväma med att ta lån och jobbar extra för att inte skuldsätta sig. Men då missar de andra värden.

– När de har gått ut har de inte hunnit umgås med sina kursare, inte varit involverade i studentaktiviteter eller andra ideella engagemang. Deras kurskompisar har skaffat sig en massa kontakter och har bättre förståelse för var de passar in på arbetsmarknaden och var deras kunskaper värderas. Är du aktiv som student så ökar chansen att du känner du dig som en akademiker, påpekar Caroline Tovatt. 

Att jobba med mentorskap, praktikplatser och företags- och arbetsgivarkontakter är strategier som blir allt vanligare på universiteten. Och det arbetet kommer att bli allt viktigare framöver, spår Caroline Tovatt.

– Babyboomen under 1980- och 1990-talen gav ett högt söktryck. Men nu kommer några år av ganska små kullar som går ut gymnasiet, och det betyder färre sökanden. Lärosätena kommer att tvingas vara mycket mer på hugget om de ska attrahera nya studenter – och nya grupper, säger hon.

Ylva Mossing