Vilket arbetsliv vill vi ha år 2070?

När Sverige närmar sig år 2070 har landet varit tvunget att kraftsamla för att hålla välfärden på samma nivå som idag. Kommer vår framtid att vara anpassad efter alla? Vilka får jobb på framtidens arbetsmarknad? 

Sverige är en smältdegel, ett myller av människor. Kulturen blomstrar och arbetslösheten är låg. Himlen är grådaskig och det är trångt i kollektivtrafiken. Men trafiken med självkörande fordon flyter på bra. Året är 2070.

Självkörande fordon är inte längre framtid – det är nutid. Men framtiden, vem vet hur den ser ut? Statistiska centralbyrån, SCB, har i alla fall gjort en prognos över befolkningsutvecklingen 2018–2070. Rapporten, som presenterades vid ett seminarium på AFA förra veckan, ger oss en inblick i en befolkning med en ökande medellivslängd, dödstal, ömsom ökande och ömsom minskande barnafödande, in- och utvandring, samt ökade behov – i alla dess delar. 

Sverige har nyligen passerat gränsen 10 miljoner invånare och redan år 2028 väntas vi nå 11-miljonersstrecket. Men i närheten av år 2070 beräknas vi (mig inkluderat hade jag tänkt) vara bara 12,8 miljoner människor. Statistik är inte alltigenom min grej alltid, men rapportförfattaren Lena Lundkvist guidade oss pedagogiskt genom prognoser och siffror på ett fascinerande sätt. Jag kunde inte tänka bort frågan om universell utformning av arbetsplatser i det som räknades upp som utmaningar. År 2070 är å ena sidan långt bort i tid, å andra sidan ligger 2028 bara runt hörnet. Och de prognoserna som SCB tar fram har direkt bäring på arbetsmarknaden, utformningen av densamma och välfärdens stora utmaningar. Allt hänger ihop.

För vilka ska arbetsmarknaden utformas?

Befolkningen väntas växa i olika segment. I det korta perspektivet fram till 2028 ökar gruppen barn i förskoleåldern med 40 000, drygt 105 000 i grundskolorna, och nästan 74 000 fler väntas nå gymnasiet. Gruppen unga vuxna i åldrarna 19–24 väntas öka med 64 000 personer under samma period. En riktig boom väntas i åldrarna 25–64 år, alltså de som väntas vara en del av vår framtida arbetsmarknad, där ökningen väntas vara 340 000 personer. Behov av arbetskraft finns, men vilket arbetsliv vill vi ha? Hur ska arbetsmarknaden fungera och för vilka ska den vara utformad? 

Vem säger att vi år 2070 kommer att ha samma syn på pensionsålder som idag? Lena Lundkvist på SCB använde det för mig nya uttrycket unga äldre om segmentet som är 65-74 år. Den gruppen kommer att minska på grund av 1950-talets små barnkullar, men å andra sidan väntas de leva längre och vara aktiva längre upp i åldrarna än sina föregångare. Antalet äldre, alltså de över 75 år, ökar kraftigt. Även de ökar med 340 000 personer i det korta perspektivet fram till 2028. 

Ökningarna fram till 2070 är dock linjära i underlaget. Det ska också sägas att SCB varken tar höjd för krig, katastrofer eller politiska beslut. Oavsett vilket är rekryteringsbehoven stora – och behovet av att få fler i riktiga jobb på svensk arbetsmarknad likaså. Idag säger prognoserna att landets kommuner, regioner och landsting behöver rekrytera 500 000 personer bara fram till 2026. I den siffran gömmer sig cirka 200 000 nya människor eftersom en utökning av de befintliga personalstyrkorna behövs för att klara välfärden. Resten utgör generationsväxlingen. Antalet akademiker i det här landet kommer inte att räcka till. Det är en piss i Mörrumsån i jämförelse med behoven framåt om befolkningen ska växa i den takt som prognosmakare bedömer. 

År 2018 räknas universell utformning av arbetsplatser mer eller mindre som framtiden, medan år 2070 kommer det vara lika självklart som att mobilen är röststyrd idag. Då finns ett aktivt arbete med att göra rätt från början, att nyttja tillgänglig teknik för att utforma lokaler som passar alla, även de med särskilda behov. Den typen av utformning gynnar även de med mindre eller inga behov. Borta är de dyra anpassningarna utförda i efterhand. Borta är hindren i jobbets vardag, såsom ramper, trappavsatser, påskäggen med uteslutande gelatingodis, kylskåpsautomaterna fulla med kötträtter och kontorslösningar som missgynnar personer med pälsdjursallergi eller ADHD. 

Tillvarata människors olikheter

När Sverige närmar sig år 2070 har landet varit tvunget att kraftsamla för att hålla välfärden på samma nivå som idag. Men inte bara det. Stadsplanerare, arkitekter, ekonomer, upphandlare, organisationskonsulter, byggchefer (då är för övrigt titeln byggherre förpassat till den historiska skräphögen) och alla andra yrkeskategorier knutna till byggnation av offentliga byggnader har alla jobbat hårt för att säkerställa tillgången på förskolor, skolor, universitet, vårdinrättningar, äldreboenden, kontor och så vidare. Dessa byggnader ska sedan fyllas med människor. Ett digert arbete för de kommande generationerna verksamma inom arbetsrättens område – det gäller för övrigt både för arbetsgivare och fackliga organisationer. 

I Sverige 2018 går dagligen cirka 4,4 miljoner människor till jobbet, och av dem går 2,3 miljoner går till ett kontor. Samtidigt står alltför många utanför arbetsmarknaden idag. Felmatchningen är ytterligare en aspekt på problemen. Människor med psykisk ohälsa, en historia av sjukskrivningar eller varianter av funktionsnedsättningar, människor som saknar fullgjord skolgång eller med svaga kunskaper i svenska språket och människor med olika kulturella bakgrunder kan fortsättningsvis inte sållas bort på samma sätt det som görs idag.

För att vi ska få ett långsiktigt hållbart och en inkluderande arbetsmarknad behöver vi blir bättre på att tillvarata människors olikheter – och skapa fler arbetsplatser som speglar hela Sveriges befolkning. Det kan inte vänta till 2070, inte ens till 2028. Befolkningsutvecklingen har växlat i Sverige genom århundraden, men precis som självkörande bilar är universell utformning av arbetsplatser något nytt. Det händer här och nu.