Akademikern

Dags att låta professionens röst bli hörd

Sedd av 357

Socialt arbete. Den sociala verksamhetens problem och brister är inte ett individuellt medarbetarproblem. Det handlar om brist på professionellt handlingsutrymme.

Senast ändrad 11:33, 2 Okt 2017
Foto: mostphotos .

När socialtjänsten utreds och analyseras är en gemensam nämnare att utredningarna ständigt landar i att det sviktar kring kompetensen hos de anställda. Det spelar ingen roll vilken verksamhet man talar om. Det kan gälla socialtjänstens arbete med myndighetsutövning, med barn- och unga, inom äldreomsorgen eller arbete på olika institutioner (HVB): Inom alla verksamheter med  etiketten ”social” verkar det saknas kompetens!

Jag har svårt att tro att denna beskrivning stämmer. De flesta som arbetar inom de sociala verksamheterna har den utbildning som står i platsannonsen – så vad är problemet? Det är lätt att göra den sociala verksamhetens problem och brister till ett individuellt medarbetarproblem. Det skulle istället kunna beskrivas som en förutsättningsbrist eller brist på professionellt handlingsutrymme.

Går det att få bättre förutsättningar? Går det att få ett tillräckligt handlingsutrymme? Eller gäller en annan ordning när man arbetar på politisk delegation?

Individuella behov och budgetramar

Arbete i politikerstyrda organisationer kräver ett annat förhållningssätt – så måste det vara. Men måste det vara ett hinder för att vara professionell, om nu bristande kunskap är en del av de problem som de sociala verksamheterna kritiseras för? Det kanske är så att man mäter professionalitet med en annan måttstock just i politikerstyrda verksamheter.

Kanske handlar det istället om att sammanjämka individens behov med de politiska riktlinjerna och de budgetramar som är givna. Kanske är det själva definitionen på att vara professionell. Men det är inte riktigt det man lär sig på socionomutbildningen. Då handlar det om att tillämpa lagstiftningen med individens behov i centrum och att den egna kunskapen och kompetensen ska ligga till grund för utredningar gällande beslut kring insatser och stöd.

Vill vi eftersträva en mer kunskapsstyrd och professionell socialtjänst måste förutsättningar ges för ett tydligt handlingsutrymme eller möjligheter att arbeta professionellt. Vi har många gånger definierat tydliga åtgärder som måste fungerar inom den sociala verksamheten som introduktion, stöd, närvarande chefer, handledning, tid, och rimlig arbetsbelastning. Listan kan göras lång.  

Professionell bedömning

Men det handlar också om möjligheten att få uttrycka sin professionella bedömning. Det handlar också om chefernas arbetssituation, där chefer får reella möjligheter att utöva sitt chefskap utan att befinna sig i ett skruvstäd mellan politik, ekonomi, personalens och verksamhetens behov.

Ett seminarium på Socionomdagarna kommer att handla om det rimliga i att vissa individbeslut inom socialtjänsten faktiskt är politiska beslut. Nu har vi den ordningen i Sverige. Då är det extra viktigt att handläggarnas bedömning blir tydlig. Varför inte synliggöra den?

I det pågående arbetet kring översynen av socialtjänstlagen har man delvis uppmärksammat behovet. Det framgår av kommittédirektiven att utredarens uppdrag är följande: ”Lagstiftningen ska ge utrymme att ta tillvarata medarbetarnas kompetens för att utveckla verksamheten”. Men medarbetarnas kompetens för att bedriva själva verksamheten måste också tas tillvara.

"Good enough-lösningar"?

Det enkla är ibland det svåra, men det här är riktigt enkelt. Inför en ordning där medarbetarnas kompetens och bedömning blir tydlig. Med det menar jag en skyldighet att alltid få möjlighet att uttrycka sin professionella bedömning, oavsett vilka riktlinjer som finns inom kommunen och oavsett vilka ekonomiska ramar som är styrande.

Självklart vet jag att det på många ställen fungerar på det sättet, men samtidigt finns det en fara att man som anställd inom den sociala verksamheten långsamt inordnar sig i ett system där praxis, ekonomi och riktlinjer styr och där lagstiftning, etik och individens behov får stå tillbaka. Helt enkelt, att det som är det bästa för individen inte råder, utan mer en ”good enough-lösning”.

Om det är så man vill ha det, så ska det också sägas ut. Men vi vill ju ha en socialtjänst av hög klass där insatser och åtgärder hjälper och förändrar. Därför borde det finnas en uttalad skyldighet, kanske till om med en laglig skyldighet att just få uttrycka och argumentera för sin professionella bedömning. Detta kommer att påverka yrkesrollens kvaliteter men också det sociala arbetets kvaliteter.

Självklart kan det innebära att den egna bedömningen inte blir det beslut som blir gällande, men det finns ett mervärde i att den medarbetare som är närmast individen och verksamheten också får framföra den bedömning som de ser som relevant och som kan leda till förbättringar och förändringar.

Förekom visselblåsarna

Tystnadens kultur och visselblåsarfunktioner är begrepp som aktualiseras när något har hänt, när något har gått fel. Ofta har det varit någon som signalerat och varnat men inte nått fram. Det kan inte vara lösningen att personer med mod och ork ska riskera sig själv och sin anställning för att framföra felaktigheter eller andra perspektiv. 

Istället borde det vara en skyldighet att göra det, lika mycket som en skyldighet att uttrycka sin professionella bedömning.  Mogna organisationer ska inte behöva inrätta anonyma visselblåsarfunktioner. Vill man ha kommunala verksamheter, myndigheter med hög kvalitet och hög kompetens så är det medarbetarna som kan ordna detta. Därför måste professionens röst och bedömning bli en rättighet och något att lyssna till.

Yvonne Ahlström
Socialpolitisk strateg

up 34