Vem förhandlar och om vad?

En enskild arbetstagare kan aldrig vara part i ett kollektivavtal. Ett sådant sluts av en facklig organisation. En enskild arbetsgivare kan däremot vara ena parten i ett kollektivavtal, liksom att en hel arbetsgivarorganisation kan vara det. De centrala parterna är arbetsgivarorganisationen och arbetstagarorganisationen. De lokala parterna är arbetsgivaren och de lokala arbetstagarorganisationerna dvs din lokalförening som du väljer företrädare för på ert årsmöte.

Kollektivavtalen är de konkreta resultaten av parternas förhandlingar. Det är ett skriftligt avtal mellan minst två parter, arbetsgivare/arbetsgivarorganisation och arbetstagarorganisation. Avtalet ska behandla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Den svenska arbetsmarknaden delas in i tre stora avtalsområden:

• Privat sektor – näringslivets företag, stiftelser, ideella organisationer och Svenska kyrkan.
• Kommunal sektor – kommuner och regioner.
• Statlig sektor – statliga myndigheter, Försäkringskassan och statligt ägda affärsverk.

För närvarande finns 31 olika arbetsgivarorganisationer – två inom den offentliga sektorn och 29 inom den privata sektorn.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet samverkar sedan 1 januari 2005, under namnet Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Med­lemmarna är landets 290 kommuner, 20 regioner.

SKR är en central arbetsgivarorganisation och har också till uppgift att be­vaka sina medlemmars intressen och att ge service och stöd till kommunerna och regionernas verksamheter.

På den statliga sektorn finns en enda arbetsgivarorganisation – Arbetsgivarverket. Alla statliga myndigheter är obligatoriska medlemmar i Arbetsgivarverket. De är för närvarande ungefär 250 stycken. De största områdena är universitet och högskolor, arbetsförmedlingen, försvaret, affärsverken och rättsmyndigheterna samt Försäkringskassan. Dessutom har Arbetsgivarverket drygt tjugo så kallade frivilliga medlemmar. Det är statliga bolag, nordiska organ och statliga stiftelser.

Arbetsgivarverket är central part i alla avtal som sluts för de statliga myndigheterna.

De flesta arbetsgivarorganisationer inom privat sektor är både arbetsgivarförbund (som förhandlar och sluter avtal med mera) och intresseorganisationer som tillvaratar medlemmarnas intressen genom opinionsbildning och samhällsbevakning.

Svenskt Näringsliv (före detta SAF och Sveriges Industriförbund) företräder cirka 60 000 små, medelstora och stora företag. Dessa är organiserade i 49 bransch- och arbetsgivarförbund (2009). Det är förbunden som utgör föreningen Svenskt Näringslivs medlemmar. 

Alla arbetsgivarorganisationer inom den privata/enskilda sektorn ingår dock inte i Svenskt Näringsliv. I privat sektor är det många parter och fler samarbetsparterformer än i offentlig sektor och därför svårt att göra en komplett förteckning. De största parterna som agerar i de centrala förhandlingarna är Almegas förbund, Arbetsgivaralliansen, Arbetsgivarföreningen för verksamheter i inom kooperation, civilsamhälle, idéburen välfärd och samhällsnytta(Fremia), Kommunala Företagens arbetsgivarorganisation (Sobona), Svenska Kyrkans arbetsgivarorganisation).

Lokala parter är arbetsgivaren (företaget, organisationen) och den lokala arbetstagarorganisationen (SSR-förening, Akademikerförening eller Saco-S-förening). Det är föreningen som är lokal part – aldrig enskild facklig företrädare eller enskild medlem. Akademikerförbundet SSR:s medlemmar företräds av SSR-föreningen och dess valda förtroendemän. Parterna väljer själva vem som före­träder dem i olika sammanhang.

Akademikerförbundet SSR:s fackliga förtroendemän har i uppdrag att fungera som partsföreträdare i förhållande till de personer som representerar den andra parten, det vill säga arbetsgivaren. Det finns undantag från att det är SSR-föreningen som är lokal part. När det gäller att träffa kollektivavtal eller tvista om vad som gäller i kollektivavtalet, då är det Akademikerförbundet SSR – inte SSR-föreningen – som är lokal part. I stort sett samtliga tvisteförhandlingar sköts också av förbundet centralt.

Vi i Akademikerförbundet SSR företräder i första hand våra egna medlemmar med förbundets ståndpunkter och argument. Men i olika sektorer och i sådant som berör många fackförbunds medlemmar, exempelvis budgetfrågor, yrkesövergripande utvecklingsprojekt eller arbetstidens förläggning, kan det ge en större tyngd åt synpunkter och argument om många fackförbunds välutbildade medlemmar står bakom de fackliga kraven. 

Därför kan det vara fördelaktigt att många fackförbund går samman som en lokal part, exempelvis i en Akademikerförening som det kallas inom privat sektor. Det är praxis att den som är facklig företrädare i något av Saco-förbunden bevakar alla akademikers intressen på arbetsplatsen. Det är särskilt viktigt i samband med budget eller verksamhetsförändringar, som kan komma att påverka arbetssituationen eller leda till uppsägningar.

Inom det statliga området är det vanligt att flera Sacoförbund gått tillsammans i en Saco-S-förening. Oavsett om den lokala parten är en Saco-S-förening eller ett enskilt Sacoförbund ska den företräda samtliga medlemmar som är anslutna till Sacos förbund. Det gäller alla myndigheter, verk och statliga stiftelser. 

Den lokala arbetstagarorganisationen hos varje arbetsgivare har ett kontaktförbund som samverkar och förhandlar i Saco-S namn då det gäller centrala samverkansförhandlingar enligt Medbestämmandelagen eller vid centrala kollektivavtalsförhandlingar på myndigheten. De centrala arbetsgivarparterna är inte inblandade i de lokala parternas samverkan eller förhandlingar. 

De lokala parterna har genom lagar och kollektivavtal både rättigheter och skyldigheter när det gäller förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det gäller exempelvis formerna för samverkan och förhandlingar. Det fackliga inflytandet på lokal nivå utgår från medlemmarnas rätt att påverka sin arbetssituation. Den rätten slås fast i Medbestämmandelagen, MBL.

Arbetstagare ska vara delaktiga i förändringar och beslut som påverkar dem. För det ändamålet har facken fått rätten till medinflytande och förhandlingar. Det finns grader av medbestämmande, insyn och samverkan. Avsikten i lagen är att arbetstagarna ska ha inflytande, men i slutändan är det arbetsgivaren som har beslutanderätten. 

Insynen garanteras i lagen och arbetsgivaren är skyldig att fortlöpande informera den fackliga parten. Medbestämmande, samverkan och förhandlingsrätt garanteras också och lagen säger att arbetsgivare ska förhandla med arbetstagarorganisationen innan beslut fattas.

Arbetsgivaren är skyldig att löpande informera om verksamhetens planering och produktionsmässiga utveckling, den ekonomiska utvecklingen och riktlinjerna för personalpolitiken. Denna information behandlas oftast i samverkansgrupper eller andra partssammansatta grupper. Arbetsgivaren är också skyldig att förhandla/samverka om viktiga förändringar i verksamheten. Det kan handla om omorganisationer eller inskränkningar i verksamheten, nedläggning, budget, chefstillsättningar samt beslut som innebär något helt nytt för verksamheten och som normalt sett är av intresse för facken. 

Dessutom är arbetsgivaren skyldig att förhandla/samverka i frågor som gäller viktiga förändringar av arbets- eller anställningsförhållandena, exempelvis omplacering av medarbetare eller inför uppsägningar på grund av arbetsbrist.

På många arbetsplatser finns det samverkansavtal. De reglerar hur information, samverkan och förhandlingar enligt Medbestämmandelagen ska tillämpas konkret. De tar också upp förutsättningar för ett positivt arbetsklimat och en god hälsa.  Det lokala samverkansavtalet ersätter MBL:s regler om information och förhandling. När en fråga är behandlad i samverkansgruppen, anses arbetsgivarens skyldighet att förhandla innan beslut vara uppfylld. Finns inget lokalt samverkansavtal gäller MBL:s regler fullt ut.

De lokala samverkansavtalen ser olika ut och är alltid arbetsplatsanpassade. Tanken är att samverkan ska ske på olika nivåer, både i dialog mellan medarbetare och chef eller på arbetsplatsträffar, i samverkansgrupper eller på central nivå.