Facklig feminism, internationell solidaritet och lite jävlar anamma

Om jag fick frågan vad jag anser att det behövs mer av i den fackliga rörelsen så skulle jag svara mer feminism och lite jävlar anamma. Vi behöver mer av den fackliga feminismen för att synliggöra att klasstillhörighet inte ensam kan förklara de utmaningar som olika grupper av människor ställs inför.

Om den fackliga rörelsen från början växte fram för att organisera den enhetliga gruppen arbetare och kräva bättre villkor, behöver vi idag bredda perspektivet och anpassa våra krav efter de olika grupper av arbetare som vi nu vet finns.

Förutom klasstillhörighet spelar även kön och etnicitet en viktig roll för ens förutsättningar på arbetsmarknaden. En nyanländ ensamstående trebarnsmamma möts inte av samma utmaningar på sitt arbete i hemtjänsten som en manlig civilingenjör med heltidstjänst i industrin gör. Hon har tidsbegränsad anställning, delade turer och svårt att få pengarna att räcka till hyra och mat. Han har fast anställning, betald semester och en god pension att se fram emot.

Kvinnor tidbegränsas oftare än män

Enligt Kommunals rapport gällande tidsbegränsade anställningar talar statistiken för sig själv: kön påverkar hur trygg din anställning är. Lägst andel tidsbegränsade anställningar hittas hos tjänstemannamännen med knappt 10 procent under 2014, högst andel återfinns bland arbetarkvinnor med 27 procent under samma tidsperiod. Den höga andelen tidsbegränsade anställningar leder till otrygghet, sämre löneutveckling och utanförskap. Så länge dessa skillnader mellan kvinnor och män kvarstår är det av största vikt att den fackliga rörelsen ser dem, belyser dem och organiserar sig för att motverka dem.

Problemet med ojämställdhet är inte unikt för den svenska arbetsmarknaden, men det tar sig i uttryck på olika sätt beroende av var i världen vi befinner oss. Globaliseringen har lett till att många företag numera förlägger sin produktion i låglöneländer som saknar den fackliga organisering som vi i Sverige har. Detta drabbar kvinnodominerade yrken allra värst och leder till att Kambodjanska kvinnor nu syr kläder dag och natt utan minsta spår av ett fackförbund att söka stöd hos. Detta accepteras inte på en svensk arbetsmarknad, så varför ska det accepteras där? Vår uppgift som svenska fackförbund är att ifrågasätta detta världsomspännande problem och se till att blåsa luft under vingarna på den fackliga verksamhet som börjat ta form i andra länder.

Internationell solidaritet

Ett exempel på hur detta kan göras är Union to Unions verksamhet, en paraplyförening bestående av Saco, LO och TCO. Union to Union stödjer facklig organisering världen över och det är vi i Akademikerförbundet SSR:s studentråd stolta över att vara en del av. Ett projekt som stödjs är det indiska fackförbundet Sewa (Self Employed Women’s Association). I Indien arbetar över 94 procent av kvinnorna i den informella sektorn och Sewa organiserar 1,4 miljoner av dessa kvinnor och förbättrar deras arbetsvillkor. Vi i Akademikerförbundet SSR:s studentråd tror att facklig feminism är en del av lösningen för ojämställdheten på den svenska arbetsmarknaden såväl som på den indiska. Vi tror på förändringskraften i 1,4 miljoner organiserade kvinnor som håller varandra om ryggen.  

Julia Nordin
Vice ordförande
Akademikerförbundet SSR:s studentråd