Varför är det bra med kollektivavtal?

Ett kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivarorganisation eller en arbetsgivare, som reglerar löner och övriga anställningsvillkor. Arbetstagarna ska slippa utpressning. Det är den hårda kärnan i kollektivavtalen. Arbetsgivaren ska inte kunna ge jobben till de som söker jobb som går med på den lägsta lönen eller de sämsta villkoren.

Rätten att sluta kollektivavtal finns reglerad i medbestämmandelagen, MBL, och i grunden bygger den på övergripande principer om mänskliga rättigheter. Individens rätt att bilda fackföreningar, förhandla med arbetsgivaren och använda konfliktåtgärder är en del av vårt demokratiska system. På ett internationellt plan skyddas dessa rättigheter av bindande konventioner inom Förenta Nationerna (FN) och International Labour Organization (ILO).

Kollektivavtalen fungerar som ett bindande handslag där båda parter kommit överens om villkoren på arbetsmarknaden. Ett avtal som undertecknas av en arbetsgivarorganisation, till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), är bindande för alla arbetsgivare som är medlemmar i den organisationen. Det betyder att alla kommuner och landsting är bundna av de avtal som SKL tecknar. En enskild arbetsgivare kan med andra ord inte strunta i kollektivavtalet utan är skyldig att tillämpa dess regler för samtliga anställda inom avtalsområdet. Det gäller oavsett om dessa är medlemmar i en facklig organisation eller inte. Den som inte är medlem i facket kan med andra ord inte konkurrera om jobben med sämre villkor än kollektivavtalet. 

En arbetsgivare som inte är medlem i en arbetsgivarorganisation kan teckna ett så kallat hängavtal, vilket innebär att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen är överens om att följa ett befintligt kollektivavtal. Hängavtalen är ofta identiska med de riksavtal som organisationerna tecknat.

Kollektivavtalen är också bindande för alla medlemmar i en facklig organisation. Det betyder inte att avtalet låser fast individen. Avtalet fungerar som golv, inte tak. I de flesta fall är det fullt möjligt för den enskilde att förhandla om bättre villkor. Kollektivavtalet ger med andra ord individen större spelrum, inte mindre.

Ibland hör man hur anställda säger att just deras arbetsgivare är schysst. Att facket inte behövs som ”mellanhand”. Att de kan sköta avtalen med arbetsgivaren på egen hand. Det stämmer förstås att de flesta chefer är hyggliga, men det betyder inte att de måste lyssna på dig. Den dag arbetsgivaren bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt har du nytta av kollektivavtalet.

För den anställde innebär avtalet större möjligheter att påverka sin arbetssituation. Man är garanterad en mängd rättigheter och villkor som är bättre än de som gäller enligt lagen. Ett sådant exempel är rätten till semester. Lagen säger att de anställda ska ha minst 25 dagars semester per år. De flesta kollektivavtal ger längre semester. Genom kollektivavtal om tjänstepension garanteras de anställda också avsevärt högre pension än vad lagen ger. Ytterligare ett exempel är föräldraledighetsförmån. Kollektivavtalet ger rätt till ersättning från arbetsgivaren utöver det du får i föräldraförsäkring.

På flera områden ger avtalet också ett grundskydd på områden där det inte finns någon lagstiftning över huvud taget. Det finns till exempel inga regler i lagen som ger rätt till övertidsersättning. Utan kollektivavtalet hade arbetsgivaren med andra ord kunnat kräva övertidsarbete utan att betala mer än den vanliga lönen.

En annan viktig fördel med kollektivavtalen är att arbetsgivaren har en omfattande skyldighet att förhandla innan han eller hon fattar beslut om viktigare förändringar av anställningsförhållanden eller verksamheten på arbetsplatsen. De anställda har också genom kollektivavtalen mycket större möjlighet att påverka sina anställningsvillkor och situationen på arbetsplatsen. Om din arbetsgivare inte har kollektivavtal omfattas du bara av det skydd som lagen ger.

Räknar man samman den privata sektorn, Sveriges kommuner och landsting och den statliga sektorn finns det mer än 650 kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Dessa avtal omfattar ungefär fyra miljoner anställda.

Modellen med kollektivavtal bygger på att staten och politikerna inte ska blanda sig i avtalen på arbetsmarknaden. Det är parterna – arbetsgivarna och arbetstagarna – som bäst vet vilka villkor som ska gälla för att det ska fungera rättvist och effektivt. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar så att parterna kan fullgöra sina uppgifter, inte att ta över dessa uppgifter och detaljreglera arbetsmarknaden.

En av fackets viktigaste uppgifter är att granska arbetsgivarna så att de lever upp till de gemensamt framförhandlade spelreglerna. Om facket och arbetsgivaren har olika uppfattning om hur ett kollektivavtal ska tolkas måste de först försöka enas i förhandlingar innan frågan kan hänskjutas till domstol för prövning.

Sverige har valt den här modellen av flera olika skäl. En förklaring är förstås att parterna har varit redo att ta sitt ansvar. I avtalsrörelse efter avtalsrörelse har fack och arbetsgivare valt att förlita sig på kraften i gemensamma förhandlingar istället för att ropa på staten så snart de varit oense.

Ett annat skäl är förstås att modellen med avtal är en väl fungerande och praktisk lösning för en modern arbetsmarknad. Det skulle vara svårt, för att inte säga omöjligt, att stifta lagar som på samma sätt är anpassade till de behov och förutsättningar som finns i olika branscher. Tänk dig själv om riksdagen skulle lagstifta om till exempel förläggningen av raster, vila mellan arbetspassen och vilka flextider som ska gälla. Det hade blivit ett omöjligt system, som inte varit anpassat till de villkor som råder på just din arbetsplats eller i din bransch.

Systemet med kollektivavtal började ta form i slutet av 1800-talet. Det var en extremt orolig tid på svensk arbetsmarknad. Konflikterna avlöste varandra och vi hade vid den här tiden fler strejker än nästan alla jämförbara europeiska länder. Arbetslösheten var hög, liksom den sociala utslagningen.

De anställda insåg då att de som enskilda individer skulle tjäna på att förhandla tillsammans om löner och anställningsvillkor. Och samtidigt förstod arbetsgivarna att även de skulle tjäna på ett system som minskade konflikterna och såg till att det inte blev allt för många stopp i arbetet.

Systemet fick fast form i den så kallade Decemberöverenskommelsen 1906. Den gick ut på att arbetstagarnas organisationer erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Arbetsgivarna accepterade i sin tur föreningsfriheten och löntagarnas rätt att organisera sig och förhandla om kollektiva avtal.

1928 antog riksdagen en lag om att det råder fredsplikt när fackföreningen och arbetsgivaren är bundna av ett kollektivavtal. Så är det fortfarande: Strejker, lockouter och andra stridsåtgärder får endast genomföras när avtalstiden gått ut och parterna är oense om innehållet i ett nytt avtal.

Ända sedan modellen med kollektivavtal tog form har Sverige haft en stabilare arbetsmarknad än de flesta jämförbara länder. Färre strejker och färre konflikter. Samhället har tjänat på kollektivavtalsmodellen.

Kollektivavtalen gör att arbetstagarna varken kan eller behöver bjuda under varandra för att konkurrera om jobb. Fasta spelregler och kollektivavtal gör att företagen i en och samma bransch konkurrerar på samma villkor. De kan inte sänka priserna genom att erbjuda sämre villkor för de anställda. De måste istället satsa på ökad produktivitet och effektivitet. Företag som inte klarat det har bytts ut mot mer konkurrenskraftiga aktörer.

Den här modellen har därför varit en av de viktigaste faktorerna för Sveriges resa från ett svagt utvecklat låglöneland till ett högteknologiskt, modernt samhälle som ligger i framkant vad det gäller teknikutveckling och arbetsmiljö.

Kollektivavtalen är därmed ett av de viktigaste hindren för det man brukar kalla för ett ”race to the bottom”, det vill säga att löntagarna konkurrerar med varandra på ett sätt som gör att löner och arbetsvillkor hela tiden sänks.

I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Även de lägsta lönerna är en fråga för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Om riksdagen skulle gripa in och slå fast en minimilön skulle det påverka hela arbetsmarknaden och det skulle dramatiskt påverka parternas inflytande, inte minst de fackliga organisationernas.

I de flesta andra länder inom EU finns det någon form av lagstadgad minimilön. I 20 av 28 medlemsstater finns ett sådant system. Det är dock stora skillnader på minimilönens storlek och hur stor del av arbetskraften som arbetar till de lägsta lönerna. Enligt uppgifter från 2017 har Luxemburg de högsta minimilönerna med motsvarande  19 050 kronor i månaden. Bulgarien och Rumänien har de lägsta lönerna, motsvarande cirka 2 240 respektive 2 618 kronor i månaden.

En annan vanlig modell är så kallade allmängiltigförklarade kollektivavtal. Det betyder att riksdagen gör kollektivavtalen till lag inom den bransch där avtalet undertecknats.

Allmängiltigförklaring innebär att ett kollektivavtal genom ett myndighetsbeslut blir giltigt på alla arbetsplatser i en sektor. Detta kan ske på begäran av en eller båda parter eller genom att en myndighet själv tar initiativet. Här får således stat och myndigheter en mer aktiv roll i lönebildningen.

Av EU:s 28 medlemsländer är det bara tre, Danmark, Sverige och Italien, där parterna själva sköter hela lönebildningen. Hos oss kallas de lägsta lönerna ofta för ingångslön eller grundlön. Det finns starka krafter i näringslivet och på arbetsgivarsidan som vill se lagstadgade minimilöner även i Sverige. Det sägs sällan rakt ut i debatten, men mellan raderna framgår det att det handlar om två saker.

För det första skulle en starkare statlig påverkan på lönebildningen och villkoren i arbetslivet minska fackets och därmed de anställdas inflytande. Viljan att vara med i facket skulle bli mindre om lönerna bestämdes över huvudet på parterna. Troligen skulle det även öka oron på arbetsmarknaden.

”Det skulle innebära att facket stryps i sitt eget rep”, skrev den liberale skribenten Svante Nycander på DN debatt 2007-12-20 i en kommentar till Lavalmålet (se nedan). ”Det urholkar förhandlingskulturen som är grunden för den svenska modellen. Politikerna, inte arbetsgivarna eller facket, får huvudansvaret för lönerna. Vi får vilda strejker som i Frankrike, eller en flod av arbetstvister till domstolarna som i England.”

För det andra skulle statliga minimilöner sänka de lägsta lönerna. Idag har Sverige lägstalöner på samma nivå som Luxemburg, det vill säga bland de högsta i Europa. Facken och arbetsgivarnas organisationer delar analysen att lagreglerade minimilöner skulle leda till lägre löner. Idag är den högsta ersättningen i a-kassan per månad omkring 19 000 kronor i månaden. Den lön du måste acceptera när du söker jobb, ligger på 80 procent av den ersättningen. En statligt beslutad minimilön skulle hamna under båda dessa belopp, troligen runt 13 000 kronor i månaden.

En sådan modell skulle alltså kraftigt pressa ned de lägsta lönerna.

Debatten om kollektivavtalen fick ny kraft av den så kallade Lavaldomen i EG-domstolen. Målet rörde en konflikt mellan svenska kollektivavtal och EU:s regler om fri rörlighet. EG-domstolen slog fast att svenska kollektivavtal måste innehålla regler om de lägsta lönerna. Många tog detta som intäkt för att kritisera hela modellen med kollektivavtal.

Trots dessa angrepp har kollektivavtalen idag ett mycket starkt stöd från den svenska allmänheten. Enligt en undersökning som Akademikerförbundet SSR gjorde 2009 har 55 procent av befolkningen en positiv inställning till kollektivavtalen. Bara en av tio svenskar är direkt negativa.

Undersökningen visade också att medlemmar i LO och TCO är något mer positiva än Saco-medlemmar. Kvinnor är mer positiva än män och anställda i offentlig sektor är mer positiva än de som har en privat arbetsgivare. En majoritet av de som tillfrågades i undersökningen ansåg att kollektivavtalen ger större trygghet i arbetslivet och att de skyddar mot diskriminering på deras arbetsplats.

Samtidigt uppgav hela 40 procent av de tillfrågade att de inte riktigt vet vad som regleras i ett kollektivavtal. I själva verket är det nog så att många tar flera av de förmåner som ingår i kollektivavtalet – semester, försäkringar, pensioner, arbetsvillkor – för givna. Att de skulle finnas där oberoende av kollektivavtalen. Men dessa förmåner är ett resultat av förhandlingar mellan parterna. Utan kollektivavtal skulle villkoren vara sämre.

En grundförutsättning för bra kollektivavtal är att många människor väljer att bli medlemmar. Du och jag skulle inte på egen hand kunna förhandla fram så förmånliga villkor från till exempel försäkringsbolagen. Förmånerna blir större om bolagen vet att de genom avtalet kan försäkra tusentals, kanske hundratusentals arbetstagare. Blir vi färre medlemmar minskar våra möjligheter.