Hon är fackligt förtroendevald i Akademikerförbundet SSR och arbetar som jurist på Statens institutionsstyrelse, SiS. För 23 år sedan blev hon omhändertagen enligt lagen om vård unga, LVU och placerad på SiS. Nu skriver hon i Aftonbladet Debatt:
"Men det finns något som fortfarande skaver. Betydelsen av mitt, en då 17-årig flickas sexliv. Myndigheters utredningar beskriver ingående mina sexuella beteenden. Mitt sexliv blev granskat, ifrågasatt och slutligen offentliggjort i dom. Det skaver. Jag har tänkt att det skulle varit annorlunda om jag varit pojke.
Vetenskapliga artiklar bekräftar mina tankar. Flickors sexliv ligger till grund för tvångsomhändertaganden enligt LVU, men inte pojkars. En googling på “flickor socialt nedbrytande beteende” leder till tidningsartiklar som vittnar om att det pågår en “systematisk victim blaming” i det svenska rättssystemet. Flickor anses ha “utsatt sig” för sexuella övergrepp och låses in. Är LVU-flickorna vår moderna tids hysterikor?
Godtyckligheten är uppenbar. I dagsläget är det tveksamt om ens en jurist kan förutse vilka beteenden som kan leda till att en ungdom döms till tvångsvård. Än mindre en tonåring. Det skaver i rättssäkerheten.
Regeringen ser nu över LVU och när placeringar ska ske på SiS. Jag har hoppfullt följt regeringens arbete. Jag hoppades att tvångsvård skulle bli tidsbestämt, att vissa beteenden inte skulle kunna leda till frihetsberövanden. Jag hoppades att jag aldrig mer skulle behöva säga till mina utländska vänner att "you know in Sweden we lock girls up for having too much sex"