Vi ser stora förändringar i våra statliga myndigheter. De styrs allt mer av en ingenjörsaktig föreställning om ordning och reda. Men människor fungerar inte så och vi måste tillbaka till den relationella välfärden. Det menar Louise Bringselius som är docent i företagsekonomi med inriktning mot ledarskap, styrning och organisering och som är knuten till Handelshögskolan i Stockholm. Lyssna på henne i Samhällsvetarpodden som leds av Ursula Berge.
Många myndigheter, inte minst Arbetsförmedlingen, har gått igenom stora förändringar sedan 90-talet och inte minst sedan 2019. Hur skulle du beskriva den myndighetens situation?
- Jag upplever att Arbetsförmedlingen har blivit mer distanserad från de arbetssökande och mer fragmenterad, inte minst i form av hur man jobbar med privata aktörer. Man har också förlorat mycket av den finansiering som har varit grunden för verksamheten. Man är underfinansierad. Det är ganska allvarliga problem i jämförelse med 90-talet då vi hade en välfungerande arbetsförmedlingsverksamhet, inleder Louise Bringselius.
Är detta unikt för Arbetsförmedlingen eller ser du det hos flera myndigheter?
- Jag ser tendenser till det här på flera myndigheter, även hos tex Försäkringskassan och polisen. Man har tagit idén om objektivitet och likabehandling lite för långt där man tror att personlig kontakt med medborgare är en risk. Man jobbar standardiserat och man låter handläggare vara utbytbara. Man fjärmar sig från medborgare som man ska hjälpa. Det här fungerar inte om man ska ha ett hållbart samhälle, förklarar Louise Bringselius.
Varför tror du att man gör så?
- Jag tänker att man har en illusion om att det ska ge ordning och reda. Man tänker lite ingenjörsaktigt att om man bara exakt följer en rutin så kommer allt att bli bra. Men människor fungerar inte så. När människor är långtidsarbetslösa eller riskerar att uförsäkras måste man förstå varje individs unika situation, bortom rutiner, säger Louise Bringselius.
Är det styrningskulturen som har förändrats?
- Jag upplever att myndigheter, inte minst Arbetsförmedlingen, har fastnat i ett gammalt paradigm som infördes på 90-talet som finns med som ideal bakom olika myndighetsreformer. Genom att centralstyra, standardisera och distansera sig ska vi få bättre kvalitet och likvärdighet. Målet om likvärdighet har blivit överordnat målet om individanpassning och service till den enskilda medborgaren.
- Det är ett paradigmskifte och där har man gått alldeles för långt och behöver hitta tillbaka till den närhet och den relationella välfärd som vi kallar det inom forskningen och som vi hade på 90-talet.
Det och mycket om hur denna förändring har drivits fram, vilka styrningskulturer som finns och vad Louise skulle göra om hon själv blev arbetsmarknadsminister för en dag. Det och mycket annat kan du höra om i veckans Samhällsvetarpodden.
