Ordblindhet i en akademisk värld

Min uppväxt har präglats av kampen för rätten till lika utbildning. Redan som 6-åring upptäckte min mamma att jag hade ärvt hennes och släktens ordblindhet. Detta bekräftades sedan efter 18 månaders väntan på en utredning. 

Åren som följt efter detta har kantats av stor okunskap i såväl grundskolan som på universitetsnivå samt i övriga samhället. Jag minns så väl min mamma säga: “Det är ju 30 år sedan jag gick i skolan och var dyslektiker. Det måste väl ha hänt något”. Jag påstår inte att jag inte fått hjälp, men vägen dit har kantats av låga förväntningar på att jag skulle kunna klara av de påfrestningar och motsättningar som det innebär att vara dyslektiker i en akademisk värld. 

Man ifrågasatte min akademiska karriär

Under mina år i skolan har mottagit flera stipendier med motiveringen starkt arbetat efter dina egna förutsättningar som dyslektiker. Jag har möts av lärare som ifrågasatt att jag skall överväga en akademisk karriär. Detta återspeglar i sin tur de låga förväntningar jag anser att samhället har på dyslektiker. Personer med läs- och skrivsvårigheter ska kunna skapa sig en icke-praktisk karriär i ett samhälle som kräver att allt fler har en akademisk utbildning utöver gymnasiet. 

Om vi ska skapa ett jämlikt samhälle där alla människor når sin fulla potential är dessa tankar om att människor som är annorlunda ska begränsa sig föråldrade och omoderna. Vi måste sträva efter att skapa en tillgänglig högskola för alla där ordblindhet inte möts av okunskap eller ses som en begränsning. En tillgänglig högskola sätter inte begränsningar utan möjligheter. Den står upp för våra demokratiska ideal om alla lika värde och därmed allas rätt till utbildning.