Spelar det någon roll vem som fattar besluten i socialtjänsten?

I dagarna har en moderat kommunpolitiker lyft behov av att avskaffa politikerinflytandet i individärenden. När jag delar artikeln kommenteras den snart med ”Hur ofta händer det att politiker fattar ett annat beslut än det som föreslås av socialtjänsten?” Detta är ett argument jag ofta hör när socialtjänstlagens konstruktion diskuteras. Det finns inget behov av att förändra politikernas beslutanderätt eftersom de alltid gör som tjänstemännen föreslår.

Det vanligaste är helt klart att politikerna går på tjänstemännens förslag. Det finns inga studier gjorda men det är en vanlig uppfattning. I de fallen då politikerna inte går på tjänstemännens förslag så kan det leda till ännu mer komplicerade situationer. Ett exempel är kommunen där tjänstemännen, upprepade gånger, försökte omhänderta tre syskon för att deras föräldrar inte klarade att ge dem basala omsorg som mat och hygien. Socialnämnden ville inte ansöka om omhändertagande eftersom ”barn mår bäst med sina föräldrar”.

Som tjänsteman, i detta fall ofta ansvarig chef, lär man känna sin nämnd – särskilt socialnämndens ordförande. Hur påverkar nämndpolitikernas inställning i olika frågor vilka förslag som tjänstemännen lägger? Det har inte studerats än vad jag vet. Man brukar säga att omhändertagande av barn är det svåraste beslut som socialtjänsten fattar. Ändå har vi en reglering som gör att de som är utbildade för uppgiften inte får fatta besluten.

Finland avskaffade politikerinflytandet

Våra grannländer hade länge samma konstruktion som vi. Det härstammar från en tid då kommunernas uppgifter främst utfördes av kommunpolitiker med kontoret på fickan. En tid då utsatta barn var en del av fattigvården. Resten av Norden har successivt förändrat sina sätt att fatta beslut om omhändertagande av barn så att ansvaret ligger på folkvalda politiker tillsammans med professionella med olika expertis eller bara på professionella.

Finland är det land som helt avskaffat politikerinflytandet i individärendena. Där är det legitimerade socialarbetare som utreder barnets behov och en legitimerad chef som fattar beslutet. Om föräldrar eller ungdom är missnöjda med beslutet kan det överklagas till förvaltningsrätten.

Vad ska då socialnämndens politiker göra? Det som alla andra nämndpolitiker gör: sätta mål och vision för verksamheten som är i linje med socialtjänstlagen och tillsätta de resurser som behövs. Idag är det vanligt att strikta ekonomiska ramar överskuggar lagen. Självklart ligger det också på politiken att följa upp verksamheten och det finns betydligt bättre sätt att följa socialtjänstens verksamhet än att besluta i några individuella ärenden. Avidentifierade utredningar, brukarråd och verksamhetsbesök är några exempel.

Socialtjänsten har kompetensen och kunskapen

Så spelar det någon roll vem som fattar besluten? Jag tror absolut det. För socialtjänstens ställning i samhället så väl som i det enskilda mötet. Regeringen vill att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande och med kompetens- och kunskapsbaserade insatser. Då spelar det roll att det är de som har kompetensen och kunskapen, de som möter den som blir utredd som kan säga ”detta beslut fattar vi” antingen tillsammans med den det gäller eller mot dennes vilja.

Att få ett självständigt yrkesutövande kan göra arbetet med myndighetsutövning mer attraktivt om det kombineras med goda arbetsvillkor. Idag har varje tjänsteman som arbetar med myndighetsutövning ett individuellt tjänsteansvar som regleras enligt Brottsbalken trots att ansvaret för besluten ligger på politiker.

Regeringen vill att översynen av socialtjänstlagen ska föreslå åtgärder som tydliggör professionens uppdrag, befogenhet och ansvar. Låt en av åtgärderna bli att ge politiken ansvar för förutsättningarna och professionen ansvar för besluten.