Föräldrarådgivarna Sandra och Maja i Huddinge kommun om vikten av förebyggande arbete

Rollen är välförankrad. Socialtjänst och skola har snackat ihop sig och skolan har flaggat för behovet på förvaltningsnivå. Uppdraget har växt och nu är det åtta föräldrarådgivare här i Huddinge kommun som jobbar två och två ute i olika områden. Så det är jättekul, berättar Sandra Edholm Ignat.

Och nu är det permanent också, vi är inte längre bara ett projekt, fyller Maja Öberg i.

Berätta om rollen som föräldrarådgivare.

– Det började januari 2020 som ett projekt i Huddinge som finansierades då kommunen fått segregationsmedel. Projektet startades i Vårby där man anställde två föräldrarådgivare som jobbade i samverkan med skolan som ett test om hur det skulle fungera. Sedan började vi här i Flemingsberg augusti 2020.

– Vi är anställda av socialtjänsten, men det finns andra varianter i landet där föräldrarådgivare är anställda av skolan. Vi jobbar mot en skola här i Flemingsberg och vår målgrupp är föräldrar som har barn i åldern 6 till 12 år. Den gruppen valde man eftersom familjecentralerna har hand om grupperna 0 – 5 år och fältsekreterarna tar vid runt 10 – 12 årsåldern och uppåt. Tanken är att fylla det glappet.

Vad är era arbetsuppgifter en vanlig dag?

– När vi började jobba var det tydligt att vi fick utforma rollen ganska fritt utifrån den skola vi samarbetar med. För vår del försöker vi vara synliga på skolan och vara närvarande. Det är inte helt lätt att komma från socialtjänsten in i skolverksamheten då skolan har väldigt mycket att göra. Men allteftersom har vi jobbat in oss och idag har vi många inbokade möten. Möten i samverkansgrupper men framförallt möten med föräldrar, bland annat individuella men även i föräldragrupper som Komet, ABC och föräldraskap i Sverige.

– Dagarna kan se så himla olika ut. Men jag brukar tänka på en dag i höstas då vi fick in många bitar – arbete med statistik, ett individuellt möte med en mamma, sen var vi på SFI och presenterade oss och sen var vi på fältfika - hälsade på fältsekreterarna och föräldrarna som var där.

– Ett typiskt sätt vi jobbar på är att vi blir medbjudna från skolan. Att det kanske är en elev med problem som kanske haft hög frånvaro, kanske hamnat i bråk och där försöker vi möta upp och förstå. Vad sitter den här föräldern med för utmaningar? Många föräldrar är oroliga om hur det ska gå att uppfostra en tonåring i just det här området när man vet att det är mycket som hänt.

Ibland kan det börja med skolproblem och där kan vi möta föräldern i det. Men det finns även saker man kan göra hemma för att ge bra förutsättningar för att det ska funka i skolan.

– Det är lyxigt att vi kan undersöka vilket behov som finns i området och utforma vårt arbete efter det. Det är roligt att jobba så. Det finns ingen mall.

– Målet är att nå föräldrarna och att skapa ett förtroende för socialtjänsten. Att visa att socialtjänsten kan hjälpa.

Vad är målet med uppdraget som föräldrarådgivare?

– Delvis är det att vi ska kunna nå fram tidigt och erbjuda stöd innan problemen blivit för stora. Det är enklare att göra något åt problem innan de hunnit växa och eskalera. Det är lättare att erbjuda föräldrastödsinasatser när föräldrarna har tid att ta emot dem. Om det börjar bli stora problem med barnen så tenderar det att äta upp all tid. Dessutom behövs det mer omfattande insatser, därför är det viktigt att erbjuda stöd innan problemen eskalerat.

Vi försöker nå ut till föräldrarna med att det inte är fult att söka stöd.

– Man behöver inte vänta tills det är kris och katastrof innan man söker hjälp. Det är bra att söka hjälp innan man hamnat där. Det är ett av målen med att erbjuda stöd tidigt.

– Ett annat mål är att bygga ett förtroende för socialtjänsten. Vi behöver vara ute. Vi behöver vara synliga. Vi har båda jobbat på socialtjänsten i många år och man blir ganska avgränsad i det område man arbetar i. Man jobbar i en kontorsmiljö och man träffar sina klienter i en kontorsmiljö. I rollen vi har nu försöker vi vara ute där människor finns, visar upp oss och är med i olika sammanhang – exempelvis föräldramöten. Det blir ett sätt för oss att visa att socialtjänsten är inte bara det där höga huset som finns någonstans. Det är också personer som jobbar där som vill väl och vill erbjuda stöd.

– Det har också hänt att vi gjort orosanmälan, men då har vi följt med som stöd i samtal med familjen och det har blivit väldigt bra. Vi har en förmån att vi kan bygga relationer på ett annat sätt. Det blir ett relationsbyggande i och med de rådgivande samtalen vi har med föräldrarna. Vi ser att det gör en väldig skillnad. Familjer får en tillit för oss och då får de också en annan tillit för socialtjänsten.

– Det är så lätt hänt att föräldrar tackar nej till stöd från socialtjänsten. Det är en erfarenhet som vi båda har med oss. Till stor del kan det handla om att man inte vet vad stödet innebär. Att man inte vet vad som händer om man tar emot stödet och litar inte på att det blir bra. Där kan vi vara en hjälp i det.

Ett långsiktigt mål är att så många som möjligt ska klara skolgången och gå ut med behöriga betyg. 

Varför fungerar föräldrarådgivare som förebyggande insats?

– Till att börja med fungerar det för att det är förankrat i kommunen. Vi känner oss trygga i vår roll, att vi har förtroende och att vi får jobba fritt. Inte helt fritt, så klart, vi har ramar att förhålla oss till, men vi får utforma ett arbetssätt som faktiskt funkar. Det är förankrat, kommunledningen står bakom det här.

– Och skolan är med på tåget. Skolorna är ju pressade och har otroligt mycket de ska hinna med. Men framför allt i elevhälsoarbetet ser vi att skolan har varit en hjälp.

Där skolan inte riktigt vet hur man ska hjälpa familjen och eleven fastnar man ofta i frågan om man ska göra en orosanmälan eller inte. Vi kan hjälpa till att ge fler verktyg än så – exempelvis hänvisa föräldrarna till oss som föräldrarådgivare.

– Skolans fokus är utbildning, sen finns skolkuratorn som stöd för barnens mående. Men de har inte utrymme att ta hand om föräldrarna och att sitta i längre samtal med dem regelbundet. Där kan vi erbjuda stöd.

– Även om det är svårt att mäta är statistiken positiv. Vi har träffat väldigt många familjer sen vi började.

Utifrån er kunskap och erfarenhet vad behöver samhället satsa på för att förebygga brottslighet?

– Vilken liten fråga, haha. Men om man tänker kring vad samhället i stort bör lägga fokus på så är det skolan. Som socionomer så vet vi att det är otroligt pressat i skolan och de barnen som halkar efter måste vi kunna fånga upp på bästa sätt. Det är jätteviktigt, att man inte skär ner på skolan – speciellt skolor som ligger i områden som är extra utsatta.

– Vi hör mycket om fritiden också, vad barnen gör eller snarare vad de inte gör. Att de inte har någonstans att ta vägen efter skolan. De ränner ute eller hänger på fotbollsplanen och då blir de ett lätt byte för äldre. Dyra aktiviteter som föräldrarna inte har råd att betala. Föräldraskapsstöd, hur ska man göra om barnen inte lyssnar?

– Många föräldrar döljer att de har svårigheter hemma. Vi vill ju alla ge en bild utåt att vi är superfungerande i våra familjer. Men det finns faktiskt hjälp att få när det är tufft i föräldraskapet.

– Det är en viktig del när det gäller kriminalitet, när man inte har kontroll längre. Barnet är ute om kvällarna, och även om man har sagt att de ska vara hemma klockan 22 men de kommer inte hem – vad ska man göra, låsa in dom?

– Därför är den kontakten vi har med familjerna så viktig. För när de får tillit för oss vågar de också öppna upp sig och prata om de utmaningar de har. De vet att vi finns och de kan ringa ett halvår senare och berätta om hur situationen ser ut. Hjälpa till att hitta fritidsaktiviteter kan vi också hjälpa med – det kan ju verka litet, men det kan också hjälpa.

Berätta varför ni tycker kampanjen #10000fler är viktig att sprida.

– Det är superviktigt. Att problem när det gäller brott bara handlar om hårdare straff, för få poliser och att man fastnar där. Att det är det som behöver hända för att stoppa kriminaliteten. Vi som jobbar som socionomer vi vet att det är inte så. Det är mycket mer komplext.

– Vi är kanske inte den mest högljudda yrkesgruppen i samhället, så vi behöver någonstans nå ut till folk att det är det här är extremt viktigt – att satsa förebyggande.

Ska man bara gå på symptomen, hela tiden släcka bränder hur ska man då nå kärnan. Då kommer det ju hela tiden fortsätta uppstå problem.