En del av mig ville skrika ”ÄNTLIGEN!”, som ibland sker när nobelpristagare utses… Men ändå, det är ju flera år för sent. Varför så länge stå sida vid sida med Iran, Ryssland och Afghanistan?
International Labour Organization antog ILO-konvention nr 190 om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet den 21 juni 2019 vid dess hundraårsjubileumskonferens i Genève. Efter det har land efter land ratificerat. Häromdagen, drygt sex år senare, lägger den svenska regeringen fram sin proposition (2025/26:134) där man föreslår att Sverige ska anta ILO:s konventionen.
Självklart välkomnar förbundet beslutet! Samtidigt konstaterar vi att regeringen bedömer att ratificeringen kan ske utan behov av förändringar i svensk rätt. Det är väntat, om än passivt.
Ratificering är inte tillräckligt
ILO 190 omfattar såväl fysiskt som psykiskt våld, könsrelaterat våld och trakasserier samt situationer där våld uppstår utanför arbetsplatsen men får konsekvenser i arbetet. Här kopplas våld i nära relationer tydligt till arbetslivet. Att konstatera att svensk lagstiftning i huvudsak redan uppfyller konventionens krav är inte tillräckligt. Frågan är inte bara om regler finns – utan hur de tillämpas, utvecklas och prioriteras. Här har vi en hel del att göra på svensk arbetsmarknad.
Våld i nära relationer är en arbetsmiljöfråga
Vi på förbundet har särskilt lyft våld i nära relationer som en arbetsmiljöfråga.
Konsekvenserna påverkar arbetsförmåga, säkerhet och hälsa. Arbetsgivare möter redan i dag effekterna i form av sjukfrånvaro, oro, koncentrationssvårigheter och i vissa fall direkta säkerhetsrisker på arbetsplatsen.
I vårt remissvar framhöll vi:
”För att det här arbetet ska skapa förändring på riktigt, både för utsatta individer, och för den gemensamma arbetsmiljön behövs särskild vikt läggas vid chefernas förutsättningar att kunna erbjuda stöd, utifrån det egna mandatet kopplat till arbetsanpassning och vid behov även stöd vid rehabilitering. Här finns stor utvecklingspotential i arbetet som inkluderar såväl personal- som beteendevetare och HR-personal, socionomer och cheferna själva.”
Konventionen tydliggör att dessa risker ska hanteras inom det systematiska arbetsmiljöarbetet – inte vid sidan av det. I regeringens eget åtgärdsprogram nämns skrivningar om ”ökad upptäckt av våld i nära relationer på arbetsplatser”. Kollegor och arbetsplatsen i sig kan verkligen vara en trygghet och en fristad. För att det ska kunna ske krävs också medvetenhet och kunskap bland chefer och kollegor. På arbetsplatser finns både offer och förövare.
Våra medlemmars verklighet
Våra medlemmar arbetar i verksamheter där hot, våld och otillåten påverkan är en realitet. För dem är detta inte en symbolfråga – det är en fråga om arbetsmiljö, professionalitet och rättssäkerhet. Kvinnodominerade yrken är överrepresenterade i statistiken över hot och trakasserier. Våld i nära relationer finns också med, inte minst i arbetet med professionen i mötet med föräldrar, klienter och brukare.
Våra medlemmar vill mer och kräver mer. Regeringens proposition är ett viktigt steg. Men om Sverige ska leva upp till konventionens ambition krävs mer än ett formellt godkännande. Det krävs politisk vilja att omsätta principerna i praktisk förändring.
Nästa avgörande steg blir arbetsmiljöstrategin 2026–2030. Där måste hot, våld och trakasserier ges tydlig prioritet – med konkreta uppdrag till myndigheter och arbetsgivare. Våld i nära relationer behöver särskilt inkluderas. Om ratificeringen ska betyda något i praktiken krävs politisk vilja att omsätta principerna i handling.
Text av: Daniel Hjalmarsson, utvecklingsstrateg
Läs mer om Akademikerförbundet SSRs arbete i frågan: "Våld i nära relationer – en fråga för arbetslivet"
