Afrosvenskar diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden

Länsstyrelsen i Stockholms län kom i november 2018 ut med rapporten Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden. Afrosvenskars situation på den svenska arbetsmarknaden jämförs med den övriga befolkningens. I studien avses med gruppen afrosvenskar personer som är födda i Afrika söder om Sahara och även personer som är födda i Sverige men har minst en förälder som är född i Afrika söder om Sahara. Med övriga befolkningen avses samtliga personer vars båda föräldrar är födda i Sverige och personer som själva fötts eller har minst en förälder som fötts i ett annat land som inte tillhör regionen söder om Sahara. Denna grupp är alltså inte synonym med ”vita majoritetssvenskar”. Även i denna grupp förekommer etnisk diskriminering vilket innebär att resultaten Länsstyrelsens undersökning skulle vara ännu mer nedslående om jämförelsen hade gjorts mellan afrosvenskar och ”vita majoritetssvenskar”.

Löneskillnader

Löneskillnaden mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen är stor oavsett utbildningsnivåer, anställningssektor och ålder. Skillnaderna i disponibel inkomst, det vill säga den del av inkomsten som kan användas för konsumtion och sparande, är anmärkningsvärd. Det är till och med så illa att ju högre utbildningsnivå desto större skillnad i disponibel inkomst och det krävs en forskarutbildning för att en afrosvensk person ska komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har gått en eftergymnasial treårig utbildning. 

Utbildning lönar sig inte

Utbildning ska löna sig och arbetslösheten minskar i regel i takt med utbildningsnivå. Afrosvenskar har dock en annan trend. Arbetslösheten minskar visserligen till en början om utbildningsnivån ökar men det sker i en långsammare takt än för övriga befolkningen. Arbetslösheten för afrosvenskar ökar sedan igen när personer från denna grupp avslutar en treårig eftergymnasial utbildning. Gruppen är underrepresenterad i både högstatusyrken och på chefspositioner. Det är tio gånger vanligare att personer ur den övriga befolkningen blir chefer. Afrosvenskar är däremot överrepresenterade i de yrken som länsstyrelsen kategoriserar som lågstatusyrken. I de fall de får chefspositioner eller har högstatusyrken har de betydligt lägre löner än personer ur den övriga befolkningen på liknande positioner. Afrosvenska chefer kommer endast upp i en medellön om 76 procent av chefer ur den övriga befolkningens medellön. De har alltså både sämre möjligheter att bli chefer och får lägre lön när de trots allt lyckas. 

Hur är det möjligt att utbildning inte lönar sig för gruppen afrosvenskar och vad beror dessa nedslående resultat på? Handlar det om fördomar, rädsla för det okända, hat? Eller rör det sig om främlingsfientlighet, okunskap, något annat eller en kombination? Rapporten besvarar inte detta och det behövs mer forskning för att komma till rätta med denna mycket allvarliga situation. Enskilda individer ska genom egna insatser, såsom utbildning, kunna påverka sitt liv och möjligheter och kunna göra karriär oberoende av var man kommer ifrån eller hur man ser ut. 

Sverige har en diskrimineringslag med syfte att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett grupptillhörighet. Där regleras förbudet mot diskriminering och det ställs krav på att arbetsgivare ska jobba med aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering. Till exempel ska arbetsgivare varje år analysera och kartlägga löner men endast utifrån kön. Mot bakgrund av resultaten i rapporten vore det en rimlig åtgärd att utvidga lönekartläggningen till att omfatta även andra diskrimineringsgrunder, såsom etnicitet där hudfärg ingår.

Mångkulturellt Centrum släppte för fem år sedan rapporten Afrofobi En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige. Den talar samma språk och situationen har inte förbättrats under de fem år som passerat. 

Akademikerförbundet SSR ser tydligt att det finns behov av att aktivt arbeta mot strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och vi vill se att arbetet prioriteras.