Kurator, psykoterapeut eller psykolog?

Vi måste bli bättre på att se sambandet mellan människors livsvillkor och hur de mår för att kunna komma åt den ökande psykiska ohälsan. Men då måste vi också lära oss att se skillnad på psykosocial och psykologisk behandling – och på yrkesgrupperna som utför dem.

I veckan kallade folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister Gabriel Wikström till en hearing om ansvar och möjligheter på området psykisk hälsa. Han betonade kopplingen mellan psykisk hälsa i allmänhet och livsvillkor i synnerhet, något som vi på Akademikerförbundet SSR varmt välkomnade. Att tydligare koppla ihop de två komponenterna borde ingå i strategin för att bryta den negativa utvecklingen vad gäller psykisk ohälsa som vi nu ser.

Men det som förvånar och förbryllar oss är att flera landsting, vårdgivare och kommunala huvudmän inte gör skillnad på kurator, psykolog och psykoterapeut trots att de är helt olika yrken med olika utbildningar. Det som förenar dessa professioner är att samtalet är det verktyg som används i behandlingen. Men det är viktigt att kunna skilja på psykologisk och psykosocial behandling för att insatser ska ges där de bäst gör nytta. När människor med psykosociala problem utreds och behandlas av personal som saknar psykosocial kompetens tenderar patienterna att återkomma gång på gång för andra eller samma symtom och vice versa.

Begreppsförvirring

Psykiska diagnoser står för 40 procent av alla pågående sjukskrivningar som ersätts av Försäkringskassan. Ofta är de förknippade med livskriser av olika slag. Vid ohälsa som bottnar i sociala faktorer krävs en psykosocial utredning, sociala insatser och samtalsbehandling för att patienter ska må bättre.  Socionomen/kuratorn är den psykosociala experten med en grundutbildning på tre och ett halvt år. De flesta kuratorer har också grundutbildning i psykoterapi (steg ett), som innebär ytterligare ett års studier.

I psykologers grundutbildning på fem år ingår ”steg ett”. Varken kuratorer med steg ett eller legitimerad psykolog har rätt att självständigt bedriva psykoterapi, men båda får göra det under handledning. Båda professionerna är nödvändiga.

Psykoterapeuten har utöver sin grundexamen ett års påbyggnad (60 hp) i grundläggande psykoterapi (ingår i psykologutbildningen), arbetslivserfarenhet och ett och ett halvt års (90 hp) utbildning för att kunna bli legitimerad psykoterapeut. 

Psykoterapi är i sin tur både en psykologisk behandling och ett samlingsbegrepp för ett antal ickemedicinska metoder som har mycket god effekt på de vanligaste formerna av psykisk ohälsa. Forskning visar att psykoterapi utförd av legitimerade psykoterapeuter ger goda resultat och är kostnadseffektiv. Tusentals människor som är drabbade av psykisk ohälsa efterfrågar psykoterapi eller psykologisk behandling eftersom de föredrar sådan framför medicinsk behandling. Men endast ett fåtal av alla dem som skulle behöva behandlingen har möjlighet att erhålla den. Det beror dels på grund av bristen på legitimerade psykoterapeuter och dels på grund av de höga kostnader som behandlingen innebär för den enskilde.

Finare strategi krävs

Den så kallade Rehabgarantin infördes 2008 med målet att personer med lätt till medelsvår psykisk ohälsa snabbt skulle kunna återgå i arbete. Satsningen innebär både att stimulanspengar utbetalas endast för behandling med KBT och att behandlingen får ges av snabbutbildade behandlare utan legitimation. Flera utvärderingar har visat att Rehabgarantin inte haft avsedd effekt.

För att få bukt med de skenande ohälsotalen krävs en finare strategi som tar sikte på psykosociala utredningar, psykosocial behandling och psykosociala insatser. De psykosociala experterna, socionomernas roll måste tydliggöras för att inte sammanblandas med andra yrkesgrupper som är specialiserade inom andra kunskapsområden.