Nyrekrytering och avhopparverksamhet inom gängen – hur arbetar man på ett bättre sätt?

Du har själv jobbat gentemot personer i kriminella nätverk i din roll som polis och med något som kallas Trefas. Vad innebär det?

Trefas är en förstärkt samverkan mellan polis, socialtjänst och kriminalvård med fokus att minska det dödliga våldet i Järva. Där har jag jobbat med målgruppen, både utifrån nyrekrytering och avhopparaspekten. Dels bygga den här samverkansstrukturen mellan parterna. Men mitt operativa ansvar var att kartlägga vilka som skjuter ihjäl varandra och kommer skjuta ihjäl varandra inom kort. Och jobba nära dem, både med motivation, men också försöka lära känna dem för att lära vad som driver dem. Och förstå vad man kan sätta in för typ av insatser för att vända trenden och få bort dem från miljön. Och det är både repressiva och stödjande verktyg. Man kan låsa in dem, eller så kan man lägga på hårdare bevakning, eller så kan man jobba med stöd. Det handlar om individuella handlingsplaner mot ett antal individer i konfliktmiljö. 

Vad såg du i den rollen brast i samhällets stöd för att hjälpa målgruppen?

Från början när vi startade det här så såg jag att det brast mycket i samverkan. Att dra nytta av varandras verktyg helt enkelt. Vi var inte där. Polisen hade, när vi började 2019, börjat kartlägga målgruppen och jobba målorienterat, prioritera ärenden. Man hade i alla fall börjat rikta in sig på problemet. Men man hade inte gjort det i samverkan.

Socialtjänsten stod kvar ganska mycket i sin linjeorganisation och jobbade utifrån sina ärenden. Och likadant frivården som inte riktigt hade insyn i den här målgruppen som var problemet ute på gatan. Där hade frivården inte tillgången till den kunskapen och den lägesbild som vi såg ute på gatan från polisens sida. 

Så det fanns en massa förbättringspotential upptäckte vi. Som vi försökte angripa på vägens gång i och med Trefas. Det blir väldigt konkret att jobba med målgruppen. Det spelar roll på liv och död. Det är allt för många av de jag jobbat med som dött under den tid jag jobbat. Och då har jag jobbat väldigt nära dem. I rollen som polis står du där på mordplatsen och ser den här killen med skotthål i ryggen och ser de här förskräckta föräldrarna. Så det blir väldigt konkret och påtagligt om man lyckas eller inte. Det har format mig och skapat en form av engagemang i frågan. Jag har sett hur vi har lyckats rädd liv på folk. Det är rätt konkret. När man har underrättelse på att han kommer dö idag, men så gör han inte det på grund av något vi gör. Och vi kan se över tid att han fortsätter leva. Likväl som jag sätt folk dö lite grand i onödan. För att vi inte gjort det vi kanske borde och kunde ha gjort. Det måste inte vara de allra största sakerna. Det kan vara saker i det lilla, som man kunde ha gjort lite annorlunda, skruvat lite på saker och ting. Så kan man faktiskt rädda liv i den här målgruppen. 

Har de kriminella nätverken förändrats över tid? Och hur ser det ut idag?

Kriminella nätverk har funnit länge. Det vi har sett de senaste åren som kulminerar med de här unga kontraktsmördarna som till synes helt utan motiv är beredda att skjuta ihjäl en annan människa. Den utvecklingen har skett väldigt snabbt. Från att man haft ett nätverk som står bakom användandet av dödligt våld. Att man sanktionerar det, och så blir det en form av uppgörelse mellan nätverk. Men som kanske inte alltid resulterar i så mycket vedergällningar. Det kan vara ganska kontrollerat och snyggt skött. Till att det nu är unga individer som tar allt mer plats i de här nätverken. De kliver fram och använder våldet. Det blir som ett kommunikationsmedel i miljön. Där de unga är mer gränslösa och mindre konsekvenstänkande i förhållande till våldet. Och bara kliver fram och skjuter ihjäl folk. 

Jag ser hur de här hämmande funktionerna i nätverket. Som kunde vara, att vi väntar eller löser det på det här sättet. De äldre som borde finnas längre upp i en organisationsstruktur har inte så mycket att säga till om, när de här unga kliver fram. Så man bryter ny mark för varje generation som kommer. Då menar jag generationsvis, att man har några äldre som man ser upp till. Som är en fyra-fem år äldre. Det är de som man fostras av och ser upp till. Och så kliver man ytterligare ett steg när man väl är där. Den stora majoriteten av de här våldsyttringarna går att härleda till att de är allt yngreoch allt mer oorganiserade i förhållande till varandra. Att det handlar om enskilda individer och de människor som finns i dennes direkta närhet som har en påverkan på den här individen. Det är lätt att man lägger för stor vikt vid det kriminella nätverket. Det handlar egentligen om sociala interaktioner mellan några individer, som bygger en social kedja. Där början och slutet bygger det kriminella nätverket. Men där början kanske inte har något med slutet att göra. Det blir väldigt viktigt att titta på individerna i det här. När vi hade gängglasögonen på oss. Då förstod vi inte ibland. Hur hänger det här ihop? De här är ju på samma sida. Det kan vara förvirrande. Då måste man ner mer i detalj, på individnivå. Hur ser det ut mellan individer. 

Du har skrivit en rapport med titeln Att förebygga rekrytering till kriminella nätverk och att utarbeta stöd till avhoppare som släpptes den 10 mars 2023. Vilka gemensamma faktorer finns det hos de individer som riskerar att rekryteras till kriminella nätverk, som gör dem sårbara? 

Utifrån nätverkens perspektiv finns det några profiler som är särskilt attraktiva. De som är beredda att göra saker. Som är övertalbara. Då kanske man kan prata om lågbegåvning. Att man inte riktigt förstår konsekvenserna. Man är lätt att övertala. De impulsiva som har lätt att använda våld, kan ha sin funktion i den här miljön. Och så de som har ett socialt kapital i sin omgivning. Då kan det vara unga skolpojkar. Den här populära killen, men som har antisociala drag, en manipulativ sida. Att man ser till att saker händer. Man kan på ytan se väldigt trevlig och städad ut, och vara socialt kapabel. Men om man gräver lite djupare ser man att det finns manipulativa drag. En sådan som har mycket påverkan på personer kring sig. Då kan nätverket få med sig många andra på köpet, om man behöver fylla på.

Hur går rekryteringen till?

Man pratar ofta om insocialisering i stället för rekrytering. För det är ganska sällan någon som rekryterar in människor. Man glider in, man delar de är attityderna och värderingarna. Man lever nära den kontexten och glider in, kanske genom någon äldre släkting, eller granne eller via de umgängeskretsar man har från jämnåriga. 

Hur ska samhället, och kanske specifikt, socialtjänsten förebygga nyrekrytering?

Om man börjar med målgruppen som är aktuella idag. Där behöver man dela verktygslådor mellan alla aktörer som är inblandade. Och ta ett ansvar för helheten, som man inte gör idag. Utan man tänker, de gör det och vi gör det. Där finns det jättemycket nytta att dra av varandras verktygslådor. Polisen har jättegod kunskap om kontexten. Men polisen har inte verktygen att lösa problemet. Man kan låsa in och sopa under mattan och punktmarkera. Det är socialtjänsten som har helhetsbilden och verktygen för att göra en förändring. Det handlar primärt om det motiverande arbetet. Där man är bättre rustad. Och att jobba med stöd och behandling. Att jobba med tankemönstren. Som är en stor orsak till beteendet. Den generationen som kommer. Där behöver man vara på tå. Man behöver kunna differentiera. Det finns ungdomar med riskfaktorer som man utreder. Men majoriteten av dem blir inte den här målgruppen. De blir inte kontraktsmördare. Hur blir man bättre på att differentiera i förhållande till det här problemet? Där kommer sällanärendeproblematiken in. Ärendena blir inte prioriterade riktigt som de behöver. Man behöver följa den händelseutvecklingen väldigt noggrant. Och se vad som talar för att det här kommer bli en kontraktsmördare och inte. Och så behöver man göra annorlunda med den målgruppen. Än vad man har gjort tidigare, bevisligen. Det fungerar inte riktigt idag. 

När en individ väl är i ett kriminellt nätverk. Hur länge stannar de, vet vi något om det?

Internationellt finns det siffror som visar att ett eller två år stannar gemene man i ett kriminellt nätverk. Sen är det några få som stannar längre och går djupare in i strukturerna. Det är många som kliver in och ut ur miljön. 

Hur bör socialtjänsten arbeta för att på bästa sätt motivera och stödja de individer som funderar på att lämna ett kriminellt nätverk?

Jag har valt att fokusera på det som är här och nuirapporten. Inte så mycket på lagstiftningsfrågan.Utan mer på vad kan man göra med befintlig lagstiftning ute i kommunerna. Jag trycker på tre saker som är centrala. Det organisatoriska, kunskapsdelen och samverkan. Det är där det brister och man behöver göra annorlunda. Vad gäller organisationsfrågan så menar jag att det blir sällanärenden hos socialtjänsten. Man har inte möjlighet att jobba lösningsfokuserat med ett problem. Utan man sitter fast i sin organisationsstruktur. Som är hämmande i förhållande till den här målgruppen. Det leder vidare till kunskapsfrågan. Socialtjänsten kan inte den här målgruppen. Unga med kriminalitet är inte nytt, men att ha kontraktsmördare som har så pass skeva normer och värderingar är nytt för socialtjänsten. Och att kriminaliteten och tankemönster, normer och värderingar och kontexten har en så stark roll och påverkan på individerna. Det är nytt för socialtjänsten. Så det är inte konstigt att man inte har kunskapen. Den kontextuella kunskapen finns hos polisen och kunskapen om tankarna och värderingarna finns hos kriminalvården och hos SiS. Som jobbar med de här dagligen. Även om det är ett nytt fenomen, så är det deras vardagsärenden. Så de har hunnit jobba upp en kunskap där. Den kunskapen behöver man sprida till socialtjänsten. Men då är förutsättningen att socialtjänsten har en organisation som kan ta hand om den kunskapen. Det går inte att ge till alla medarbetare. Utan man behöver någon avsättningsyta för den kunskapen. Då behöver man organisera sig för det. Både att ta emot kunskapen, men också omsätta den till praktik och också skaffa sig en erfarenhet att jobba med målgruppen. Det är ingen idé att utbilda om man inte kan förvalta kunskapen. Socialtjänsten är ingen bra samverkanspart generellt sätt på grund av de här sakerna. Dels därför att man inte är väl insatt i målgruppen och att man inte är organisatoriskt lämpad att samverka med. Det är så olika typer att samverka med vad gäller öppenvård och myndighetssidan. Det här behöver man åtgärda för att kunna samverka. För samverkan kräver att man går igenom alla hinder och pratar igenom de med varandra.