Utredningen om barn och unga i samhällets vård

Ni har i uppdrag att kartlägga och analysera orsakerna och bristerna i vårdkedjan. Vad har ni kommit fram till?

Vi ser strukturella brister på alla nivåer. Det är ett gemensamt samhällsansvar som brister både styrmässigt och tillämpningsmässigt. Staten behöver ta ett större ansvar för samhällsvården och styra den på ett annat sätt. Regionerna behöver ge bättre hälso- och sjukvård. Kommunerna behöver tillämpa den lagstiftning som finns, och även hos privata utförare finns det brister.

Ett tydligt exempel på att staten inte håller i arbetet fullt ut är institutionsvården. Det finns väldigt mycket arbete med reglering, det finns en väldigt omfattande tillsynsverksamhet, men det finns nästan inget samlat statligt arbete med att ta fram och sprida kunskap om vad som är god vård och hur man ska göra. Här bör staten göra mer. Också följa upp och analysera hur det fungerar inom det här området med 100-tals privata utförare, en del kommunala verksamhet och dessutom en egen statlig myndighet som svarar för institutionsvård.

Ett slående tema i barnens berättelse är att socialtjänsten har varit ganska frånvarande under placeringen. Det är inte så att barnen har så mycket negativt att säga om socialsekreterarna. De har nästan inte märkt av dem, mer än vid placeringsbeslut och vid avslut av vården. Däremellan har det inte varit mycket kontakt, inte spontant från socialsekreterarnas sida och socialsekreterarna har inte varit så tillgängliga för barnen.

Det är svårt att summera alla bristerna, men att få tillräckliga insatser är viktigt. De här barnen behöver behandling. Många barn lyfter att de behöver traumabehandling, eller åtminstone hjälp att bearbeta tidigare upplevelser. Där ser vi att det är för lite, och det är ofta när det brister som barnen hamnar i de här omplaceringssnurrorna. Där det blir väldigt många placeringar.

Per du är en av dem i Sverige som kan mest om arbetet med att ge placerade barn och unga en god tillgång till hälso- och sjukvård. Ser ni att det behövs några åtgärder på det området, och i så fall vilka?

Vi har rätt många krav på hur man ska jobba. Det gäller regionernas ansvar och det gäller också socialtjänstens ansvar att initiera hälsoundersökningar och jobba tillsammans med regionerna. Så mycket det vi funderar på är att försöka främja att det används och tillämpas på rätt sätt. Att de bestämmelser vi har implementeras och att man tar det ansvar man har på respektive håll. Och här har det kanske inte gjorts så mycket över tid, utan här finns det mer att jobba vidare med. Inte minst på statlig nivå, så man håller ihop det här jobbet och supportar tillräckligt bra. Det kan också finnas behov av att titta på bestämmelser på några punkter så de blir lite tydligare och lite bättre sammanhang mellan olika krav som vi ställer på samverkan och kontakter. Men som sagt, jag tror att i grunden är det reglerat, men inte fungerande på ett bra sätt i verkligheten.

Ett område som vi särskilt kommer lyfta är tandvård. Ofta tänker man inte på tillgången till tandvård. För de flesta utanför tandvården ser det som hälso- och sjukvård. Men tandvården är organiserad och reglerad för sig. Och då är det en brist att tandvård inte alltid nämns i en del bestämmelser som gäller barn och unga.

Registerstudier har tydligt visat att skolan är avgörande för hur det går för placerade barn senare i livet. De har också visat att placerade barn kraftigt underpresterar jämfört med barn som har likvärdig begåvning. På det här området har det gjorts en hel del redan. Finns det ytterligare åtgärder som kan förbättra situationen, och i så fall vilka?

Egentligen har det inte gjorts så mycket kring skolan. I vart fall i förhållandet att vi vet att det är den starkaste skyddsfaktorn för placerade barn. Och att vi dessutom har svart på vitt att placerade barns skolresultat är extremt mycket sämre än för andra barn. Så vi har tänkt mycket på den här frågan och vår särskilda utredare tycker att det är en väldigt viktig fråga. Vi ser att det även här finns lagstiftning som skulle kunna fungera om man tillämpade den på rätt sätt. Men för placerade barn ser vi att det eventuellt skulle kunna vara befogat att göra den typ av kunskapskartläggning eller obligatorisk undersökning så som man gör när det gäller hälsan. För det är så många placerade barn som har brister i sin skolgång och i de kunskaper man har fått med sig tidigare i livet.

Ni har i uppdrag att analysera vilka åtgärder som behövs för att säkerställa att personalen som arbetar på HVB har rätt kompetens i förhållande till målgruppen, och sedan föreslå åtgärder. SKR har tidigare menat att det är olämpligt att reglera om personalens kompetens, att det blir för fyrkantigt och dyrt. Har ni kommit fram till en annan slutsats?

Utbildning är en viktig del, och man kan konstatera att de utbildningskrav vi har i Sverige för att arbeta på HVB för barn och unga är ganska låga. Och man kan ändå säga att verksamheten kostar en hel del. Så frågan är om man inte kan få en bättre grund att driva HVB genom lite tydligare och högre ställda utbildningskrav, men ändå hantera det någorlunda inom den kostnadsram som ligger. Så vi funderar på om man kan införa lite tydligare och generella krav på kompetens än idag. Vi tror att det har en betydelse att det också finns en god kunskapsgrund för alla som jobbar i HVB. Till exempel för att hantera krav på kvalitetsarbete, rutiner för att hantera klagomål, jobba på rätt sätt systematiskt och inte bara möta de enskilda barnen. Men sen måste man klara det också. Så vi funderar även på någon typ av stöd för att bedöma personlig lämplighet vid anställning. Det finns faktiskt idag krav på personlig lämplighet när det gäller föreståndare och övrig personal, men det finns inget stöd för hur man ska bedöma det. Och det görs väldigt olika och varierande runt om i landet. Här tror vi att det behövs en större enhetlighet för att säkerställa att alla barn möter personal som är lämpliga och intresserade av sitt arbete. Sen är ju ledningsfrågorna förstås centrala och har en nyckelroll.

Det är även en väldigt viktig fråga hur man kan öka andelen akademiker. Det kanske vi inte kan kräva generellt, men på olika sätt kommer vi titta på det. Och det är nog en väldigt viktig aspekt för att vården ska bli bra. Det framgick inte minst av den rapport IVO skrev om SiS. Om att just andelen akademiskt utbildade var bra för att säkerställa ett systematiskt arbete. Där man jobbade med kvalitetsfrågor seriöst och byggt på rutiner och processer, inte bara från stund till stund. Så just andelen akademiker tror vi är viktigt.   

Ni har även fått ett antal uppdrag som specifikt rör familjehemsvården. Ni ska bland annat analysera hur fler lämpliga familjehem kan tillskapas. Det här är en fråga som många innan er har funderat på. Kommer ni med några nya lösningar?

Ja det hoppas vi. Vi har ett antal punkter som vi ska titta på när det gäller familjehemsvården. Bland annat handlar det om ett familjehemsregister för alla familjehem i Sverige. Just nu har vi ingen kunskap om hur många familjehem vi har och vilka kommuner de finns i. Med den kommer många frågor. Vilka uppgifter ska registret innehålla? Hur godkänner vi familjehem? Vem ska godkänna ett familjehem som ligger i registret? Hur kan man överklaga beslut? Vi hoppas få till en mycket mer strukturerad modell för hur godkännanden ska gå till. Vi kommer ha mer likvärdiga godkännandeprocesser än idag.

Vi hoppas också införa en maxtid på hur länge en familjehemsutredning får ta. Det finns stora rekryteringsproblem av familjehem och vi hör att en del som anmäler sig får vänta ett år eller två med att få en utredning. Det är onödigt när så många barn väntar på familjehem och många kanske tappar intresset för att vara familjehem om man får vänta för länge. Vi har också tankar om en nationell anmälningssida för de som är intresserade att bli familjehem. Registret hoppas vi också kommer öka rättssäkerheten för barn. För det gör att familjehem som inte sköter sitt uppdrag och är olämpliga kan tas bort från registret och inte vara aktuella för fler familjehemsuppdrag.

Är det några av förslagen som stärker professionens ställning? 

Det är ganska många professioner som är berörda av de frågor vi jobbar med. Så det första vi försöker göra är att stärka ett professionellt arbete i de delar som ska vara professionella. Det är bland annat socialtjänstens arbete med handläggning och uppföljning. Men också institutionsvården som förväntas vara en yrkesmässigt bedriven verksamhet som ska vara professionell så långt det går. Går vi in på institutionsvården är det många professioner. Det finns socionomer, beteendevetare, psykologer, socialpedagoger, pedagoger. Så det kanske inte är en enskild profession som vi stärker i det området. Utan det är mer det samlade jobbet med att göra ett försvarbart professionellt arbete vi är ute efter.

När det gäller handläggning kanske vi inte stärker professionens ställning direkt. För det har ju mer att göra med de här grundläggande frågorna om beslutsfattande och mandat. Vi skulle ju också kunna tillägga att det vi hör som vi inte kommer kunna lösa i utredningen är att det är väldigt bekymmersamt att det är sådan omsättning på personal. Att många av de socialsekreterare som ska följa upp de här barnen har väldigt lite erfarenhet och de byts ut ofta. Och vi hör skräckexempel på barn som har haft väldigt många sekreterare, upp till fem-sex per år. Och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket vi reglerar och hur regleringen ska se ut om det inte finns någon typ av kontinuitet och personlig kontakt mellan barnet och socialsekreteraren. Det är ett stort problem, men inget man kan lösa genom att höja kompetenskraven. Utan det är en kompetens- och arbetsmiljöfråga. Att det ska vara meningsfullt att jobba med att följa upp de här barnen eller utöva myndighetsutövning när det gäller de här barnen.

Här finns det skäl att understryka att socialtjänstområdet inte har några bra samlade statliga strukturer för kompetensförsörjning, eller nationella strukturer där man arbetar tillsammans mellan myndigheter, huvudmän och lärosäten. Det finns det inom hälso- och sjukvårdsområdet. Vi kanske kommer belysa att det kommer behövas den typen av förutsättningar. Där man aktivt kan planera och komma till tals mellan olika parter om hur kompetensförsörjningen ska säkras. Nu är det väldigt mycket upp till enskilda huvudmän och enskilda verksamheter att göra det på egen hand. Och det är lite svårt där just kompetensförsörjningen blir den allra största utmaningen över huvud taget på det här området.

Utredningen har fått förlängd utredningstid och ska nu avrapportera till regeringen den 31 oktober 2023.

Lyssna på Spotify | Acast | Apple Podcasts / iTunes | Soundcloud eller här på webben.