Pride är så mycket mer än en parad

Det är i grunden medlemmarna som tycker att det är viktigt med arbetet mot diskriminering, samt för mångfald, inkludering, jämställdhet och jämlikhet. Förbundet är väldigt tydligt värderingsstyrt och det finns otaliga kongressbeslut som visar vägen. Under alla mina år på förbundet har det känts väldigt genuint.

Det började med en parad

Äras den som äras bör: Först ut i en prideparad gick ombudsman Dolores Kandelin-Mogard med förbundets logga på ett hemmagjort plakat. Ett viktigt synliggörande. Medlemmar efter vägen applåderade att just deras fackförbund syntes i paraden och tog ställning. Det här var 2003. På den tiden fanns även förbundet med i periferin av ett banbrytande EU-finansierat projekt om att lyfta frågor om sexuell läggning på arbetsplatsen. Transfrågor lyftes ärligt talat inte ens särskilt mycket initialt, mestadels för att finansiären då inte kunde se nyttan med det intersektionella perspektivet. Det här unika projektet kom sedermera att göra stort avtryck i Svenska Kyrkan, Polisen och Försvarsmakten – ett värderingsarbete som tar sig tydliga uttryck även 2023.

Engagemanget i förbundet har bara fortsatt. Med nyvunna kunskaper, material och en kunskapsplattform har förbundet lagt mycket resurser på att utbilda förtroendevalda och medlemmar, att företräda medlemmar i förhandlingar, diskrimineringsärenden och rehabiliteringsprocesser – men också på att engagera andra fackförbund och centralorganisationer. Länge var vi ganska ensamma i arbetet på den fackliga sidan, men så är det inte idag. Ensam är som bekant inte stark.

Pride är så mycket mer än en parad

För oss har det sedan länge varit självklart att hbtqi-frågor är fackliga frågor. Social arbetsmiljö och lika rättigheter i arbetslivet är självklart fackliga frågor. Att andra inte ser det sammanhanget förvånade mig 2003 och det förvånar mig än mer idag.

Den som ser nyheter om Pride, i synnerhet Stockholm Pride, och bara ser bilder från paraden missar hela bilden. Läderbögar, spektakulära dragqueens och poliser i uniform är bara minimala pusselbitar, om än mycket uppskattade sådana, i helheten. Det är deltagandet och engagemanget i Pride House med alla workshops, seminarier, panelsamtal och politiska debatter som driver på utvecklingen, som skapar kunskap och erfarenhetsutbyte. Det är också här, vid sidan av Pride Park, som deltagarna skapar känslan av samhörighet och en trygg plats att vara på.

Jag är stolt över att förbundet under åren delat uppfattningen om att paraden inte är svaret på frågan om vad förbundet gör.

Hen Hon Han

För över 15 år sedan skapade vi vår fackliga utbildning Hen Hon Han där vi öppnade upp för våra förtroendevalda, chefsmedlemmar och medlemmar inom HR. Det är en tredagarsutbildning med många möjligheter till kunskapsuppbyggnad genom att delta i Pride House, reflektioner och samtal om hbtqi-frågor kopplat till arbetslivet. Utbildningen rullar fortfarande, och söktrycket är högt. Äras den som äras bör: Polisförbundet gick före och inspirerade oss.

Antalet seminarier, programpunkter och paneler vi deltagit i är oöverblickbart. Och med handen på hjärtat – det är inte vad vi eller andra gör bara just den här veckan som ger avtryck. Det är vad vi väljer att prata om, göra, bjuda in till eller hålla utbildningar om under årets övriga 51 veckor.

Varför Pride?

Den som ställer den frågan blottar mycket av sin okunskap och oförståelse eller sin på många sätt dömande syn på omvärlden. Och visar samtidigt på sin egen privilegierade position i samhället. För Pride behövs, kanske idag mer än någonsin.

Här i Sverige visar färska undersökningar att hbtqi-personer i arbetslivet drabbas av diskriminering, själva skattar sin fysiska hälsa lägre än jämförelsepopulationen, att vi har sämre psykisk hälsa, samt att mikroaggressioner och minoritetsstress skapar oro på flera samhällsområden än bara i arbetslivet.

I Italien läggs lagförslag på att hbtqi-personer ska tas ifrån sina rättigheter som föräldrar. I Ryssland och delar av Litauen läggs och genomdrivs lagförslag om att begränsa möjligheterna om att ens prata om att hbtqi-personer existerar. I USA förföljs och hotas transpersoner i mycket högre utsträckning än för bara 10 år sedan. I Ryssland nekas transsexuella transition och livsuppehållande mediciner till de som genomgått processen. Här hemma tvingas transungdomar att ställa in sitt kollo på grund av hotbilden och på bibliotek hotas personal till livet för att dragqueens läser sagor för barn – ett event som barnens föräldrar själva valt att ta med barnen på. Hatretoriken följer samma linje här i Sverige som i USA. I Polen proklameras hbtqi-fria zoner och i inte mindre än 70 länder är kärlek och samkönat sex mellan vuxna i samförstånd kriminellt. Av dessa har 11 länder valt att belägga det med dödsstraff. Av allt att döma kommer fler länder i närtid att fylla listorna.

Men det finns tack och lov också positiva motbilder: I Estland och Nepal infördes nyligen samkönade äktenskap, i Belgien är det nu förbjudet med omvändelseförsök och den svenska riksdagen har under året valt att återstarta hbtqi-nätverket. Högt och lågt, men faktum kvarstår: Pride behövs i vårt hörn av världen – och överallt annars.

Akademikerförbundet SSR firar jubileum under parollen SO FACKING PROUD.
Läs mer om det här på länken.