Socialtjänsten ska inte användas för repression

Regeringen har det uttalade målet att skärpa Sveriges asyl- och migrations­politik med kraftigt minskad invandring. Därför har man bland annat presenterat åtgärder för att bekämpa skugg­samhället och för att den som inte har rätt att vistas i Sverige ska lämna landet. Enligt Tidöavtalet ska polisen prioritera arbetet med så kallade inre utlännings­kontroller. Men det är inte bara polisen som enligt avtalet ska genomföra detta, utan samtliga myndigheter föreslås nu bli skyldiga att kontrollera människors rätt att vistas i landet. Detta riskerar att urholka förtroendet för myndigheter vars främsta uppdrag är att ge vård och stöd. Det lägger även grunden för ett angiveri­samhälle som annars brukar förknippas med auktoritära regimer i andra länder.

I polismyndighetens uppdrag ingår att utföra inre utlännings­kontroller för att hitta personer som befinner sig illegalt inom Sveriges gränser. Polisens roll är tydlig för både allmänheten och anställda. Men vad händer när regeringen i tillägg vill använda sig av social­tjänsten som ett verktyg för att uppnå migrations­politiska mål? Social­tjänsten har aldrig varit ett migrations­politiskt verktyg, utan har tvärtom ett uttalat uppdrag grundat i omsorg, med stödinsatser till människor i behov av det. Socialt arbete bygger på principen om alla människors lika och höga värde och vilar på etiska grunder. Social­tjänst­lagens första paragraf slår fast att ”verksamheten skall bygga på respekt för människors själv­bestämmande och integritet”. Det vårdande perspektivet inom social­tjänsten står i tydlig kontrast till polisens mer repressiva arbete. Social­tjänsten är inte rätts­väsendets förlängda arm och social­tjänst­lagen är en skydds­lagstiftning, inte en straff­lagstiftning. Om social­tjänsten börjar användas som ett repressivt verktyg för rätts­väsendet går grunden i social­tjänsten förlorad.

Desinformationskampanjen mot svensk social­tjänst med påståenden om att social­tjänsten kidnappar barn utan grund beskrevs nyligen av Försvars­högskolan som den värsta desinformations­kampanjen mot Sverige någonsin. Det har lett till mer hot och hat mot social­tjänstens medarbetare och dessutom allvarligt skadat tilliten. Att ovanpå det ge ett lagstadgat uppdrag åt social­sekreterare och behandlare att ange människor skulle ytterligare erodera det redan sargade förtroendet, även bland grupper som egentligen inte berörs.

Brister i tillit och förtroende kommer allvarligt försvåra för social­tjänsten att fullföra sitt arbete och nå dem som behöver stödet allra mest. Social–tjänstens fältassistenter arbetar exempelvis relations­skapande med ungdomar för att upptäcka och förebygga både brott och sociala problem. En viktig del i arbetet är ungdomar med oklar legal status i landet, som med stöd kan förhindras från att dras in i drogmissbruk och begå brott. Fältassistenterna kommer att få en nästintill omöjlig uppgift om ungdomarna vet att de eller deras kompisar omedelbart kan bli anmälda till polisen om de tar kontakt. Det gäller även uppsökar­teamen som jobbar långsiktigt med personer i akut hemlöshet för att förmå dem att ta emot stödinsatser. Det är en komplex målgrupp som ofta redan har mycket låg tilltro till det offentliga Sverige.

Ska Sverige på allvar lösa både utanförskap och skugg­samhället så krävs mer förebyggande arbete, samverkan och snabbare asylprocesser. Lösningen är dock inte en statlig angiveri­samverkan där alla ingår. Vi ser en överhängande risk att barn som far illa hamnar längre från samhällets stödstrukturer. Familjer med stora behov av stödinsatser kommer att dra sig för att be om hjälp och misstron breda ut sig. Myndigheter med ett välfärds­uppdrag kommer att få svårt att nå vissa målgrupper. Om människor i behov av vård och stöd av rädsla och misstro drar sig för att uppsöka myndigheter växer det skugg­samhälle man säger sig vilja bekämpa, samtidigt som människor i nöd far illa. Det är trots allt riktiga människor och riktigt lidande, oavsett uppehålls­status.

Vi är oroliga för hur migrations­politiken och kriminal­politiken nu tar sig in i social­politiken och flyttar fokus från kärnuppdraget inom social­tjänsten. Om vissa myndigheter och värden blir överordnade allt annat faller i förlängningen välfärds­samhället som det fungerar i dag. Social­tjänstens främsta uppgift måste få förbli socialt förebyggande arbete med stödinsatser till människor, inte som en del av ett angiveri­samhälle.

Det finns sammantaget en påtaglig risk för att anmälnings­plikten kommer att kosta mer än den smakar. Parallella samhälls­strukturer och skugg­samhällen kommer växa snarare än försvinna. Vi vill därför uppmana regeringen att tänka om gällande den föreslagna anmälnings­plikten.

Vi välkomnar engagemanget för social­tjänsten, som länge varit i  behov av reformer och ny lagstiftning, men inte av det här slaget. Vi kräver därför att:

1. All personal inom social­tjänsten, sjukvården och skolan måste bli undantagen från anmälnings­plikt mot individer med oklar legal status i Sverige, om en sådan lag införs.
2. Socialtjänstens kärnuppdrag fortsatt ska bestå av stödinsatser, förebyggande arbete och omsorg, grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet, inte repression.
3. Riksdag och regering måste skjuta till pengar till social­tjänsten i Sverige på samma sätt som polisen och rättsväsendet redan fått kraftiga anslags­förstärkningar.

Tillit och förtroende till social­tjänsten är direkt avgörande för att myndigheten ska kunna genomföra sitt uppdrag. Betydelsen av detta kan inte överskattas. Den påverkar hela vårt välfärds­samhälle och demokratin. Professionen behöver ges förutsättningar och möjligheter att utföra sitt arbete på bästa sätt. Förslaget om anmälnings­plikten kommer att kraftigt negativt påverka socialtjänstens förtroende och möjligheter att genomföra jobbet effektivt. Socialtjänsten är inte ett migrations­politiskt verktyg och får inte heller bli det.

Heike Erkers
ordförande Akademiker­förbundet SSR
Jan Jönsson
borgarråd i Stockholms stad och ledamot av Liberalernas partistyrelse