Stora förändringar inom missbruksområdet?

Samsjuklighetsutredningen lämnade över sitt slutbetänkande (SOU 2023:5) till Socialminister Jakob Forssmed (KD) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) den 30 januari. Utredningen har haft som uppdrag att föreslå hur samordnade insatser, när det gäller vård, behandling och stöd, kan säkerställas för personer med samsjuklighet, det vill säga personer med missbruk eller beroende som också har en psykiatrisk diagnos eller ett närliggande tillstånd.

Socialtjänstministern har i olika sammanhang uttalat sig positivt om utredningens förslag. Vilket ökar sannolikheten för att de kommer leda till lagstiftning.

Bakgrunden till utredningen 

Länge har det varit tydligt att personer med skadligt bruk eller beroende och samsjuklighet med andra psykiatriska tillstånd har svårt att få rätt vård och stöd. Inte sällan bollas de runt mellan olika instanser och huvudmän. Efter att Uppdrag granskning på Svt sände ett reportage om Sanne som varit i den situationen, larmade anhöriga till andra med liknande problem att de kände igen sig.

Socialutskottet och en enig riksdag krävde efter det att frågan skulle utredas och den 22 juni 2020 beslutade regeringen att en utredning skulle tillsättas.

Utredningens målbilder

Bilden som getts i Uppdrag granskning och av anhöriga till personer med samsjuklighet bekräftades under utredningen. Flertalet hade erfarenhet av att inte få psykiatrisk vård eftersom de först måste vara nyktra och drogfria. Många berättade att de skickats fram och tillbaka mellan socialtjänst och psykiatri, delvis p.g.a. att huvudmännen har ett överlappande ansvar för psykosocial behandling på området.

Utredningen tog fram ett antal målbilder och de mest vägledande har varit

• Stöd och vård som hänger ihop som en helhet och
• Inte bli utestängd från stöd och vård och få hjälp med både beroende och psykisk ohälsa.

Förslagen i samsjuklighetsutredningen

Utifrån målbilderna har utredningen tagit fram ett antal genomgripande förslag:

All behandling av skadligt bruk eller beroende ska vara en fråga för regionernas hälso- och sjukvård. Alltså ska socialtjänsten inte längre ha rätt att utföra psykosocial behandling på området. De menar att det på det sättet bättre går att hålla ihop behandlingen, oavsett om den sker med läkemedel eller psykologiska och psykosociala metoder.

Vården för skadligt bruk eller beroende ska samordnas med vården för andra psykiatriska tillstånd. Man ska ha rätt att få samtidig behandling för både skadligt bruk och beroende och annat psykiatriskt tillstånd.

Socialtjänstens insatser ska smalnas av och inriktas på att stärka den enskildes resurser och funktionsförmåga. Det betyder att socialtjänsten ska erbjudas stöd som gör att man kan ha ett fungerande boende, sysselsättning och arbete, även om man har ett skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Bostad först, som innebär att man får ett kontrakt och sedan det stöd som krävs, behöver införas i hela landet.

Regioner och kommuner ska vara skyldiga att bedriva en samordnad vård- och stödverksamhet. Det finns personer som på grund av sitt skadliga bruk eller beroende och sin psykiska sjukdom inte klarar av att samordna sitt behov av vård och stöd. De har svårt med tider och strukturer. Vissa är hemlösa och många har en negativ inställning till de insatser som erbjuds. För den målgruppen måste olika kompetenser, socialtjänst samt hälso- och sjukvård helt integreras. Olika yrkesgrupper måste sitta under samma tak och drivas utifrån en gemensam budget.

I slutbetänkandet föreslår utredningen att LVM (Lag om vård av missbrukare i vissa fall) ska upphöra och institutionsplacering ersättas med psykiatrisk tvångsvård. Detta som om en följd av förslagen i delbetänkandet om att Statens institutionsstyrelse, enligt socialtjänstlagen, inte längre har rätt att bedriva behandling på missbruksområdet.

Men utredningen anger också andra skäl. De skriver att nästan två tredjedelar av de personer som tvångsvårdas enligt LVM på grund av missbruk har tidigare fått psykiatrisk vård. En tredjedel har getts psykiatrisk tvångsvård. Ändå får klienter inom LVM-vården mycket lite psykiatrisk vård. Även rekommenderade behandlingsinsatser för skadligt bruk eller beroende ges i för liten utsträckning. Vården bedrivs ofta långt från hemorten och planeringen för vård och stöd efter placeringen brister. Hälften har ingen planerad behandling för beroendet efter tvångsvården. Utredningen menar därför att tvångsvård ska ges på psykiatriska kliniker på samma sätt som när det gäller andra psykiatriska tillstånd.

Utredningen föreslår att reformen ska genomföras stegvis under en femårsperiod. Och att man måste arbeta aktivt med hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning på området. Om de får ett utökat och ensamt ansvar för behandling av personer med skadligt bruk och beroende.

Så tycker Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR delar utredningens problembild, bedömer att huvudförslagen i delbetänkandet kan bidra till en förbättring för målgruppen och ser positivt på att utredningen har haft ett tydligt brukarperspektiv samt att uppföljning och evidens framhålls.

Dock menar förbundet utredningen inte i tillräcklig grad analyserat konsekvenserna av de förslag man lagt. Dessa brister kan få stora negativa konsekvenser för svaga och utsatta grupper. Här kan ni läsa om förbundets kritik. Akademikerförbundet SSR yttrande över delbetänkandet SOU 2021:93

Slutbetänkandet är nu ute på remiss och svar ska ha lämnats senast 31 maj.