Nu krävs en sammanhållen barnskyddspolitik

Debattartikel

Vi har kunnat läsa om flera fall där barn som flyttats från familjehem tillbaka till de biologiska föräldrarna har farit extremt illa. Nu krävs ny lagstiftning och en sammanhållen barnskyddspolitik. Socialtjänsten behöver nya verktyg och möjligheter att följa upp de barn som återvänder till sina biologiska föräldrar. Det skriver Heike Erkers i en debattartikel som även publicerats i Aftonbladet

Den svenska sociallagstiftningen skiljer tydligt på tvång och frivillighet, när tvånget har upphört tappar socialtjänsten sina möjligheter till stöd och barnen hamnar i kläm. Ska barnens bästa hamna i fokus måste det finnas verktyg och åtgärder som säkerställer att barn har det bra oavsett om de är placerade i familjehem eller bor hos de biologiska föräldrarna.

Regeringen har uppmärksammat detta den hårda vägen. Alltför många barn har mist sin trygghet då samhällsvården har upphört och vi vet också att Lilla Hjärtat miste sitt liv. En kunskap som inte går att negligera. Regeringen har tillsatt en rad olika utredningar som berör socialtjänsten och placerade barns rättigheter, men vi ser att det behövs en sammanhållen barnskyddspolitik.

Socialtjänstens svåraste uppdrag är arbetet med utsatta barn och unga. Att placera barn i ett annat hem eller på ett boende är inte den första åtgärden, men kan bli den nödvändiga åtgärden. Genom det får socialtjänsten ett tungt och stort ansvar att se till att barnet har det bra. Samtidigt har socialtjänsten ett dubbelt uppdrag att se till att barnet har en god kontakt med sina biologiska föräldrar och hela tiden pröva om en återförening är möjlig. Det kan tyckas som en konflikt men slutsatsen måste alltid vara att barnens rättigheter alltid är starkare än föräldrarnas.  Därför behöver vi en lagstiftning som speglar detta synsätt. Idag gör den inte det.

Akademikerförbundet SSR anser att det behövs förändringar som säkerställer barns situation både under en familjehemsplacering men också efter att den upphört. Idag ska ett barn som bor i ett familjehem ha tillgång till en egen socialsekreterare som enbart har till uppgift att se till barnets bästa.  Detta kräver stabilitet och kontinuitet och förutsätter en arbetsorganisation och arbetsvillkor som gör att omsättningen av personalen minskar och att socialsekreterarna kan arbeta professionellt och rättssäkert.

Efter att vården upphört bygger socialtjänstens kontakt med föräldrarna enbart på frivillighet. Om det finns nya tecken att barnet inte har det bra och föräldrar säger nej till fortsatt kontakt måste socialtjänsten börja om med en ny utredning. Därför behövs vassare möjligheter. När ett barn varit placerat ska det införas en övergångsperiod där socialtjänsten har fortsatt kontakt med föräldrarna och möjlighet att tala med barnet och erbjuda insatser trots att föräldrarna säger nej.

Nu krävs både lagstiftning och resurser som säkerställer att barnet har tillgång till en egen socialsekreterare även då barnet kommer hem till sina biologiska föräldrar. Föräldrarna ska inte kunna neka barnet kontakt med socialtjänsten.  Föräldrarna ska heller inte kunna vägra att drogtesta sig eller genomgå andra kontroller om det är nödvändigt.

Att vara biologisk förälder och få sitt barn omhändertaget är ett stort trauma. Om deras barn dessutom  knutit an till familjehemsföräldrarna och kallar dem för sin mamma och pappa, förstärks känslan av otillräcklighet. Idag finns flera specialiserade föräldrastödsprogram, dessa borde kunna utvecklas just för denna situation.

Det är dags för regeringen att sätta ned foten och se till att få lagstiftning och resurser på plats som underlättar för socialtjänsten att stärka barnens situation både vid familjehemsplaceringar och vid återgång till sina biologiska föräldrar. Vi vill inte se en enda löpsedel till om barn som rycks upp från tryggheten och hamnar i våld och misär.