Riksbanken på börsen?

Var gränsen gentemot finanspolitik egentligen går är en central fråga. Vi börjar med att prata om det märkliga året som passerat – och vad banken egentligen har gjort:

– Vi har en styrränta, reporäntan, som är noll procent. De flesta andra centralbanker ligger också kring nollan. Om vi inte kan sänka så mycket mer behöver vi ytterligare verktyg. I den här krisen blev det också väldigt tydligt att dessa likviditetsåtgärderna var väldigt effektiva för de problem vi såg då. Även om vi hade sänkt reporäntan i mars – hade det inte hjälpt eftersom räntorna ändå var på väg upp.

Riksbanken beskriver den här förändringen av arbetssättet – från att styra med ränta till köp av finansiella tillgångar – som det nya normala. Är de ”okonventionella verktygen” här för att stanna eller ser vi en återgång till styrräntan som verktyg och tillgångsköp som parentes?

– Jag skulle gärna se en återgång till styrräntan som huvudsakligt verktyg men vi behöver vara realistiska och inse att vi kan komma att leva i en lågräntemiljö under en betydande framtid – med fortsatt användande av så kallade balansräkningsverktyg. Jag tycker egentligen det är fel att kalla dem okonventionella idag, det har blivit konventionell penningpolitik.

Målet för Riksbanken är att ”upprätthålla ett fast penningvärde” och ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”. Hur avgränsar man ett sådant brett mål?

– Det som oroar mig är att det nästan är lite för snäv tolkning. Du måste kunna planera din ekonomi och känna dig trygg med att priserna är stabila, varför vi mäter inflationen som ska ligga runt 2,0 procent över tid: en låg och stabil inflation. Det är tydligt och snävt definierat.

Jag exemplifierar med Riksbankens senaste avisering om att de ska köpa företagsobligationer för tio miljarder – och då ta klimathänsyn. Vilka sådana hänsyn bör man ta, och kan man inte tänka sig att sociala variabler borde vägas in också likaväl som klimatkrisen?

– Vi har en målvariabel och det är prisstabilitet enligt inflationsmålet. Sedan finns det massor av saker som påverkar prisstabilitet: arbetsmarknad, hur inkomstfördelningen i samhället ser ut; och klimatförändringar påverkar redan nu hur ekonomin fungerar. Allt detta måste vi ta in och se hur det påverkar prisstabiliteten. Inom det mandatet är det möjligt att vi kan göra någonting för att inte utvecklingen ska bli sämre – men det är väldigt stor skillnad gentemot ett dubbelt mandat.

Men vad är egentligen skillnaden mellan finanspolitik och penningpolitik – blir det inte allt svårare att skilja mellan vad folkvalda regeringar och Riksbankens tjänstemän gör, när vi pratar exempelvis om stora tillgångsköp?

– Det är viktigt att betona att staten inte får låna pengar från oss direkt, det är monetär finansiering och det är förbjudet. Vi är bara aktiva på andrahandsmarknaden för statsobligationer, exempelvis. Men gränsen mellan finans- och penningpolitik är inte otydlig. Vi verkar bara via finansiella marknader. Finanspolitiken har beskattningsrätten och fördelar pengar, och det är en ganska tydlig uppdelning. Jag tycker det har fungerat mycket väl efter Coronakrisen: finans- och penningpolitiken har varit väldigt bra komplement till varandra.

Håller du med? Håller du inte med? Vill du bara veta mer om varför det är viktigare än någonsin att diskutera vad skillnaden är mellan statens agerande genom Riksbanken – eller Regering och Riksdag – missa då inte veckans podd!

Lyssna på Spotify | Acast | Apple Podcasts/ iTunes | Soundcloud eller direkt här på webben.