Världens värsta länder för arbetstagare

Bild från Union to Union

Utvecklingen går åt fel håll. Fackliga fri och rättigheter krymper. Våldet mot fackliga ledare och medlemmar ökar. Sydamerika är den mest dödliga regionen att vara fackligt aktiv i. I MENA-regionen finns länder som fortsätter uppehålla slavsystemet Kafala.

I veckan offentliggjordes världsfacket ITUC:s viktiga årliga rapport om tillståndet i världen när det gäller fackliga fri och rättigheter. Det är 7:e året ITUC presenterar sitt index och tyvärr måste vi konstatera att utvecklingen går åt fel håll. Dramatiskt åt fel håll. Brotten mot rätten att strejka har ökat från 63 till 85 procent sedan 2014. Kollektivavtalen har försvagats från 60 till 80 procent i de undersökta länderna. I Europa kränker 56 procent av länderna rätten att förhandla kollektivt. Arbetstagares rätt att organisera sig fackligt har försvagats. Från 58 till 74 procent av länderna kränker denna rätt. Rätten att ha tillgång till rättssystemet har försvagats, från 52 procent till 72 procent - något som är mycket allvarligt när också slumpvisa arresteringar, interneringar och arresteringar av fackliga ledare ökar, från 25 procent till 42 procent av länderna under senaste sjuårsperioden.

2020 ITUC Global Rights Index

I undersökningen bedöms länder efter ett antal kriterier, och de grupperas i sex grupper där 5+ är den värsta och helt saknar rättigheter eftersom deras rättssystem brutit samman på grund av krig och konflikter. Den mildaste gruppen är nummer ett med endast sporadiska kränkningar av fackliga rättigheter. I grupp 5+ finns Jemen, Syrien, Sudan och Syd Sudan, Somalia. Libyen, Palestina, Centralafrikanska republiken samt Burundi. I grupp 1 finns Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, men också Österrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Slovakien och Uruguay.

Länder i MENA-regionen sticker ut

Bilden är med andra ord mycket mörk. Vissa regioner är värre än andra. MENA-regionens 18 länder är absolut värst i undersökningen med 4.44 poäng på skalan 4–5 för systematisk kränkning av fackliga rättigheter till inget skydd över huvud taget. I samtliga länder förhindras arbetstagare rätten att starta fackföreningar och bli medlem i en fackförening. 17 av 18 länder bryter mot rätten att förhandla kollektivt och samtliga 18 länder kränker strejkrätten. 

Flera länder (Palestina, Syrien, Jemen och Libyen) har helt brutit samman till följd av krig och konflikt medan andra länder med stora rikedomar i framförallt olja fortsätter att tillämpa det avskyvärda Kafala-systemet som helt enkelt är en nutida form av slaveri för migrantarbetare. Den som försöker lämna en arbetsgivare, eller fly från en arbetsgivare, straffas hårt. Med stöd av lagen fängslas de och deporteras utan att få ut sin lön, och de blir dessutom skyldiga att betala för andra kostnader som resor som arbetsgivaren haft. Qatar har i årets rapport visat på förbättring genom försök att skrota systemet. Saudiarabien är inte med i årets undersökning då arbete sägs pågå i liknande riktning. Förenade Arabemiraten visar inte någon sådan vilja utan ligger kvar i grupp 4 med en stor andel migrantarbetare (89 procent av arbetskraften) i Kafala-systemet är förtrycket gigantiskt.

Övergreppen mot fackligt aktiva i Hongkong fortsätter

Asien-Stillahavsområdet är den näst värsta regionen med en liten ökning från 4,8 till 4,9 bland de 23 länderna. I 87 procent av länderna saknade arbetstagare rätten att starta eller bli medlem i en fackförening. I 91 procent av länderna kränktes rätten att förhandla kollektivt och i 20 av 23 länder kränktes rätten att strejka. Exempel på våldsamma attacker på arbetstagare lyfts i rapporten från Filippinerna, Nepal och Hongkong. I Hongkong var övergreppen dramatiska och förra sommaren och höstens rapportering plågsam. Det dödliga våld som polisen använde är skrämmande och uppenbart brott mot internationell lag. Tårgas, gummikulor och dödlig ammunition talar sitt tydliga språk. Den allvarliga situationen i Hongkong har förbundet lyft tidigare. Av ITUC:s rapport framgår att åtminstone 6943 demonstranter arresterades för att ha deltagit i möten och demonstrationer, demonstranter utsattes för både tortyr och sexuella övergrepp och de hade mycket begränsad tillgång till advokater under interneringen. I Kina är situationen också allvarlig med arresteringar, fängslingar och avsaknad av rättssäkerhet (uteblivna rättegångar, ingen insyn och inga advokater).

Sydamerika den mest dödliga regionen att arbeta i

ITUC pekar också ut Sydamerika som den mest dödliga regionen att arbeta i. I sex av nio länder (Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador och Honduras) har fackliga medlemmar dödats. Bara i Colombia har 14 fackligt aktiva medlemmar mördats det senaste året. Av alla länderna i Sydamerika har 64 procent hindrat arbetares rätt att bilda eller vara medlemmar i en facklig organisation. 68 procent av länderna kränker rätten att förhandla kollektivt och 18 av 25 länder kränker strejkrätten.

Krympande utrymme för demokrati och civilsamhälle

Fackföreningsrörelsen och det civila samhället har i flera år varnat för att det demokratiska utrymmet för civilsamhället krymper. Yttrandefriheten beskärs, mötesfrihet och demonstrationsfriheten begränsas. I alltfler länder förföljs, fängslas och torteras människor för sina åsikter, sin tro eller sin identitet. Akademisk frihet som borde prägla världens universitet är i många länder en dröm. Den Coronatid vi befinner oss i är inget undantag. De läkare i Wuhan som vågade slå larm om virusets dödlighet tvingades göra avbön. Våra fackliga kollegor i MENA-regionen rapporterar om hur fackliga aktivister fängslats med Coronaviruset som täckmantel. Från Turkiet har våra systerförbund länge larmat om hur statligt anställda mister sitt jobb och svartlistas för att de varit medlemmar i en facklig organisation.

I ITUC:s rapport redovisas siffror. Länder med begränsad yttrande och mötesfrihet har ökat från 26 procent till 39 procent sedan 2014. 39 procent av alla länder har sådana restriktioner.

Siffrorna är bitvis mycket skrämmande. I Irak har över 600 människor dödats under oktober och november 2019 för att de krävt jobb, förbättrad social service och mot den väl spridda statliga korruptionen.

Öka trycket 

Vägen framåt handlar förstås om global solidaritet, om styrkan i att fackliga organisationen världen över organiserar sig och tillsammans säger ifrån. De globala federationerna har en oerhört viktig roll också i att konkret synliggöra förtrycket och använda sin röst att protestera. Men också de nationella federationerna har ett ansvar att protestera och uttrycka solidaritet. Att uppvakta sina regeringar för stöd i kampen för mänskliga fri och rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. För att klara Agenda 2030:s ambitiösa mål måste också mål 8 om anständiga arbetsvillkor vara uppfylld.

En annan viktig aktör är förstås företag och arbetsgivare. Inom ramen för ILO och den viktiga "decent work-agendan" möts arbetstagare, arbetsgivare och regeringar och de måste tillsammans skärpa kraven mot de länder som kränker dessa fundamentala rättigheter. Det svenska initiativet Global Deal är ett konkret exempel på hur företag kan arbeta för att skapa möjlighet för kollektiva förhandlingar och kollektivavtal.

Foto: Union to Union