Äldreomsorgen från min mors perspektiv

Grattis, säger jag när jag ringer upp min mor och gratulerar på födelsedagen. Vi stämmer av läget med mina söner, vad de gör och hur familjen mår. Och så berättar hon om sin vardag, 60 mil bort. Jag är tacksam för att min bror bor i närheten och kan handla, sköta ekonomin och vara hennes sociala kontakt. För hemmaboende äldre är ensamma. Och ännu mer ensamma har de varit det senaste halvåret.

Min mor satte stopp för matlådorna

Äldreomsorgen har äntligen kommit upp i debatten, men nu gäller det att också göra något åt de brister som finns. Det min mor beskriver är standard för många. Hon satte stopp för matlådorna för något år sedan när det levererades en torr, illaluktande sej med en hård potatis och utan sås. De som lämnar in lådorna hinner inte stanna tillräckligt länge att de ser vad som serveras. Och det är väl tur. Det kan inte vara med stolthet man lämnar över en sådan rätt. Det kostar lika mycket att bära ut mat som doftar och smakar något, som får den äldre att vilja äta.

Personalen kan inte hjälpa

Och jag förstår att min mor inte är nöjd, men jag försöker resonera med henne när hon riktar sin ilska mot personalen som kommer. De är för många olika, eller de kan inte hjälpa henne med det hon behöver. Men det beror på hur uppdraget och förutsättningarna ser ut.

Oro hos chefer inom äldreomsorgen

Vi vet att chefer inom äldreomsorgen har mer än dubbelt så många medarbetare än chefer i tekniska verksamheter. Vi vet att äldreomsorgens chefer har stor personalomsättning och lite stöd från administrativa resurser och specialister som HR. När jag samtalade med en äldreomsorgschef nyligen beskrev hon oron för att inte kunna ta ansvar för arbetsmiljön och hur hennes medarbetare mår, hur de klarar sina uppgifter. De är många, och de finns på distans. En situation som många fler chefer har fått prova på, i vart fall tillfälligt, under pandemin.

Att leda på distans kräver fler samtal och avstämningar, fler minuter för att ge utrymme att ta upp saker som man bär på och för att höra det som sägs mellan raderna. Några tycker kanske att de digitala mötena har gjort att informationen blivit bättre och nått fler, men kommunikationen är dubbelriktad och kräver mer tid.

Pandemin och riskerna i verksamheterna har satt fingret på många saker som behöver förbättras. Äldreomsorgen har sedan många år varit en mötesplats för olika kulturer och språk, för mångfald. Och det har varit en enorm tillgång för verksamheterna, men också en utmaning med språkförbistringar, kompetensutveckling, medarbetarskapet och ledarskapet.

Dags för förändring

Det är dags att ge äldreomsorgen rätt förutsättningar. Fler äldre med ökade medicinska behov krävde redan före pandemin en ökad medicinsk kompetens i äldreomsorgen med sjuksköterskor och fasta läkarkontakter. Nu har vi sett vad bristerna innebär och det är det dags att hitta de organisatoriska lösningarna så att det blir en ökad medicinsk kompetens. Biståndsbedömarnas roll diskuteras ofta utifrån att det är en administrativ hantering och krångel, eller ofta innebär avslag. Men det innebär kanske snarare att personer som inte står upp för sina behov får insatser. I alla fall behöver det vara så.

Kunskapen och engagemanget finns

Politiker och chefer behöver genomlysa äldreomsorgen och se verksamheten ur den äldres perspektiv. Det krävs rätt förutsättningar för hela verksamheten att skapa kvalitet och trygghet för de äldre. Chefer behöver ha rimliga uppdrag och en väl fungerande dialog med sina uppdragsgivare, tydliga mandat och möjlighet att förändra och förbättra verksamheten. Chefsomsättningen är allt för hög och många vittnar om tuffa uppdrag med ständiga besparingar. Att finnas mitt i en komplex verksamhet som pågår dygnet runt är inte möjligt om det inte finns rätt stöd och förutsättningar.

Kunskapen och engagemanget finns, men regelverk och system har skapat hinder som får dåliga konsekvenser i verksamheterna.