Samhället sviker en hel generation äldre

Debattartikel

Nya siffror visar att äldreomsorgen var pressad redan innan pandemin bröt ut. Men hur ska man kunna hantera en kris när det inte finns marginaler nog i vardagen? Akademikerförbundet SSR:s undersökning visar behovet av stödpaket, inte bara till näringslivet utan också till välfärden, skriver förbundets ordförande Heike Erkers och socialpolitiska chef Vesna Jovic i en debattartikel i Dagens Samhälle

Det är tydligt att virusepidemin har varit ett eldprov för äldreomsorgen. Därför är det oroväckande att studera de färska siffror som Akademikerförbundet SSR beställt från opinionsinstitutet Novus där vi frågat alla förbundets biståndshandläggare om hur det faktiskt ser ut i den kommunala omsorg som ska värna de äldres behov under livets senare delar. Det är en allvarlig lägesbild av hur det såg ut precis innan smittan bröt ut – och den förklarar sannolikt hur det kunde bli så illa i delar av landet, framförallt i Stockholm.

Biståndshandläggarna är länken mellan de äldre och personalen på hemtjänst och särskilt boende som har i uppdrag att säkra skäliga goda livsvillkor för de äldre. Det är en komplex uppgift som handlar om svåra bedömningar i gränslandet mellan vård, omsorg och service – av medborgare där förutsättningarna och bedömningarna snabbt kan förändras under åldrandets gång. Många gånger handlar det om att faktiskt få den äldre att ta emot en del omsorg i form av hemtjänst, då det är ovanligt att man upplever det behovet själv.

Att bedöma äldres behov och vilka insatser som behövs är en bedömning som styrs av både lagstiftning och kommunala riktlinjer. Lagstiftningens intentioner borde vara styrande, ändå säger nästan alla biståndsbedömare att bedömningen av de äldres behov styrs av kommunernas riktlinjer och var sjätte säger att stor hänsyn tas till kommunens budgetläge. Det har till om med gått så långt att nästan hälften upplevt påtryckningar från chefer i syfte att bevilja lägre insatser.

Kombinera detta med allt för många ärenden för biståndshandläggarna att handlägga (fler än varannan anser att ärendemängden bör minska för att öka kvaliteten, och drygt 4 av 10 pekar på att den istället har ökat bara under senaste året), så blir det uppenbart varför nästan hälften av biståndshandläggarna anser att de inte kan fatta beslut i enlighet med den politiska delegation de har. En delegation att se till de äldres behov – men där sådant som budget och politiska påtryckningar har stått i vägen för varannan biståndshandläggare i vår enkät.

I nästan alla kommuner har valfrihetssystem införts inom hemtjänsten, vilket innebär att de som utför omsorgen ersätts enligt vilka insatser som genomförs utefter behovet. Det kan vara rätt till dusch, städning och måltid, exempelvis. Respektive kommun översätter i allmänhet insatsen till ett antal minuter som hemtjänstpersonalen ska utföra den på – och som sedan leverantören ersätts utifrån. Ett tydligt resultat är att varannan biståndsbedömare anser att tiden för respektive insats är för liten och fler än 4 av 10 ser att tiden för insatser har minskat över en femårsperiod.

Personal är den stora kostnaden inom äldreomsorgen, och det är uppenbart att det är den som det sparas in på – helt enkelt genom att kommunen beviljar ungefär samma insatser över tid som biståndshandläggarna bedömt behovet av. Men sedan minskar man tiden för varje sådan insats. Äldreomsorgens besparing och effektiviseringen över tid leder till att vi tvingar våra äldre att duscha snabbare.

Kostnaderna för äldreomsorg har minskat över tid samtidigt som vi vet att Sverige i allt högre grad får en äldre befolkning. Detta handlar om rena besparingar – ofta i smyg. Tankesmedjan Arena har i sin budgetgranskning funnit att nästan ingen kommun räknar upp kostnaderna för äldreomsorgen för att täcka ökade kostnader för personal. Istället blir det ett dolt sparbeting som inte har sin grund i politiska beslut eller vilja från medborgare. Konsekvenserna ser vi nu.

Vårt budskap är därför: Investera i äldreomsorgen: mer pengar behövs – inte bara till privata företag, utan även till socialtjänst och kommunal välfärd. Vi behöver det akut för att klara krisen – men också permanent, för att kunna upprätthålla en trygg äldreomsorg och ett värdigt åldrande för alla i samhället.