Dags för stärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården?

Är redan utrett

För snart fem år sedan presenterade utredaren Håkan Ceder utredningen Barn och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU. Det är hög tid att tvångsvården för barn och unga reformeras sa han i regeringens pressmeddelande. Ett av utredningen förslag är just att vård på grund av brister i hemmiljön ska inte kunna avslutas om det strider mot barnets bästa. Vad betyder då det? Jo att även om föräldrar skaffar ett stadigt boende, slutar missbruka, tillfrisknar från psykisk eller fysisk sjukdom så ska barn kunna vara fortsatt placerade om det bedöms som det bästa för dem. Runt om i Sverige oroar sig placerade barn två gånger om året för om det är nu de måste flytta? Tänk om socialsekreterarna och politikerna nu gör bedömningen att deras föräldrar nu klarar att ta hand om dem? Att kostnadens för deras familjehem behövs till något annat? Ett stärkt barnrättsperspektiv i LVU innebär att barn kan få bo kvar i det som de ser som sina familjer, sitt hem oavsett vad föräldrarna gör. Det utmanar föräldrarätten som på gott och ont är väldigt stark i svensk lagstiftning. 

Föräldrarätten i Sverige

Jämför man olika samhällssystem för att förhindra och förebygga att barn far illa finns det två huvudinriktningar: en som betonar barnskydd och en som betonar familjestöd (Neil Gilbert i Allmänna barnhusets rapport Rättighetsbärare eller problembärare från 2017). I Barnskyddsmodellen ses föräldrarna som problem som barn ska skyddas ifrån medan familjestödsmodellen bygger på frivilligt partnerskap med föräldrarna och insatser som riktas till hela familjen. Under den tid som översynen av socialtjänstlagen har pågått har förbundet fått många medskick från socialsekreterare och chefer om behovet av ett stärkt barnrättsperspektiv. Finns det inte skäl för tvångsvård så beviljar man de insatser som det går att få föräldrarna med på trots att man vet att det inte är vad som är bäst för barnet. Men har man någon insats så har socialtjänsten åtminstone någon insyn i familjen och det är lättare att agera om situationen förvärras och det finns möjlighet att göra det bästa för barnet fast mot föräldrarnas vilja.

Få förslag har blivit verklighet

Vad hände med LVU-utredningen då? Inte mycket. Min bild är att den välkomnades av de flesta remissinstanserna. Förslaget att förändra rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” till ”något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende” väckte protest bland föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för att man var rädd att funktionsnedsättningen i sig skulle kunna leda till att barn blev omhändertagna. Utredningen i sin tur menade att samhället måste ta ett tydligt ansvar oavsett vad som gör att ett barn har ett socialt nedbrytande beteende. Trots det blev resultatet av en efterlängtad utredning bara att vi fick stödboenden, tillståndsplikt för konsulentstödda familjehem, lite mer reglering av de särskilda befogenheter som personal på SIS kan använda och en möjlighet att omhänderta barn i vissa internationella situationer. Förslag om stöd till föräldrar som har placerade barn, rätt att kunna bli placerad enligt SoL för barn över 16 år mot föräldrarnas samtycke, särskilda lämplighetskrav på de offentliga biträden som företräder barn i ärenden som gäller vård och att vård på grund av brister i hemmiljö ska kunna fortsätta om det är förenat med barnets bästa har regeringen valt att inte gå vidare med.

Jag hoppas att det är nu förutsättningarna finns. Nu när barnkonventionen ska vara inkorporerad i svensk lag. Nu när vi alla upprörs över att ett barn tvingades tillbaka till sina föräldrar trots att hon så tydligt visade att hon inte mådde bra av det som vår. Nu som vi har kraft att säga att barns rätt att inte fara illa väger tyngre än föräldrars rätt att få ta hand om sina barn.