”Ett politiskt haveri måste undvikas”

Debattartikel

SvD Debatt 191101:

Vi riskerar nu att kasta oss ut i ett stort arbetsmarknadspolitiskt experiment utan goda exempel varken historiskt eller internationellt. Det skriver Heike Erkers och Ursula Berge, Akademikerförbundet SSR.

Publicerat i Svenska Dagbladet 2019-11-01

Under fredagen lämnar Arbetsförmedlingen sin rapport till regeringen rörande hur arbetsmarknadspolitiken ska göras om i grunden. Redan i våras varnade vi för att Arbetsförmedlingen stod inför en kraschlandning. Efter att ha läst Arbetsförmedlingens återrapportering och hört arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks utspel i veckan har inte våra farhågor minskat. Tvärtom.

Vi riskerar nu att kasta oss ut i ett stort arbetsmarknadspolitiskt experiment utan goda exempel varken historiskt eller internationellt, utan forskningsstöd, utan utvärderade pilotprojekt och det parat med en anorektisk budget, en organisation i kris och allt detta i ett fallande konjunkturläge. Och allt detta ska göras under extremt kort tid.

Arbetsförmedlingen har tagit sitt uppdrag på största allvar. På rekordtid har det gjorts en gedigen genomlysning av svensk arbetsmarknadspolitiks alla tillgångar och tillkortakommanden. Men hur mycket kan man göra på några månader och hur mycket fakta kan man få fram, när den inte finns?

Sammanfattningsvis kan sägas att Arbetsförmedlingen föreslår, i linje med januariöverenskommelsens punkt 18 och sitt uppdrag, att i stort sett allt ska läggas ut på fristående aktörer förutom ren myndighetsutövning.

Det Arbetsförmedlingen själv ska göra automatiseras i allt högre utsträckning och digitala lösningar med avancerad profilering med stöd av big data kommer i allt större utsträckning att styra vad arbetssökande kommer att få för hjälp. Det gäller att det du för in i det automatiserade systemet är rätt från början, eftersom det kommer att vara basen i den arbetsmarknadspolitiska bedömning som styr alla åtgärder och ersättningar du sedan får. Individuella särdrag som inte passar mallen, har svårt att tas hänsyn till och utrymmet för den enskilda arbetsförmedlarens professionalitet minskar betydligt. I valet mellan maskin och människa har Arbetsförmedlingen valt maskinen. Hur ska en maskin kunna mäta hur motiverad en arbetssökande är, hur språkkunnig hen är eller kanske hur nedsatt arbetsförmåga en arbetssökande har? Sådana bedömningar kräver nästan alltid en mänsklig kontakt.

Åtgärder hos fristående aktörer ska ersättas utifrån hur långt från arbetsmarknaden den arbetssökande står, och det finns inga som helst formulerade krav att den arbetssökande ska matchas till ett jobb i paritet med sin erfarenhet, utbildning och kompetens.

Det finns till exempel inte några incitament i finansieringsmodellen för att en fristående aktör ska se till att högt utbildade personer som är arbetssökande får jobba med det de är utbildade för. Australiska erfarenheter, som så ofta lyfts fram som ett gott exempel, citeras i rapporten:

”Det viktigaste för företaget är att få en arbetslös till arbete så snabbt som möjligt och då lönar det sig inte alltid att hjälpa en arbetssökande att hitta ett jobb som matchar hens kompetens.”

I enlighet med januariöverenskommelsen ska ersättningen till aktörerna i huvudsak utgå från hur väl de lyckas få arbetssökande i varaktig sysselsättning, utan att det specificeras. Det är alltså bäst pengar för leverantören att trycka ut till exempel en arbetssökande akademiker utbildad i ett bristyrke till ett enkelt jobb så snart som möjligt. Ett jobb andra med annan utbildningsnivå skulle vara bättre matchade till.

Det som också tydligt framkommer är att privatiserade arbetsmarknadstjänster är svåra att mäta resultatet av och att såväl finansieringssystem som andra kontrollsystem kan ha svårt att styra i rätt riktning. Bland annat skriver Arbetsförmedlingen:

”Risken för att leverantörerna agerar i strid med etik och avtalsregler ökar och kraven på uppföljning är därmed större än i många andra välfärdstjänster.”

Vad vi ser framför oss är alltså en kolossal kontrollapparat som måste växa till något som vida överstiger de redan överlastade kontrollsystemen som finns inom privatdriven skattefinansierad vård, skola och omsorg. Hur detta i längden ska bli effektivare, bättre och billigare än dagens system är svårt att se. Arbetsförmedlingen skriver själv i sin rapport apropå internationella erfarenheter att dra lärdom av, bland annat från Australien och Storbritannien, att:

”Erfarenheter från dessa och andra OECD-länder visar att införande av ett system med fristående aktörer är en komplex process som kan vara kostsam, ta lång tid att få att fungera och i många fall kräver ett omfattande kontrollsystem. Det behöver inte heller leda till ökad effektivitet, innovation och individualisering.”

Regeringen har ett mycket svårt uppdrag framför sig, men det går att rätta till inom ramen för januariöverenskommelsen. Men då måste vissa saker göras för att undvika ett arbetsmarknadspolitiskt haveri:

  • Skjut till resurser utöver den låga nivån Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom med stöd av SD i budgeten för 2019. Friska pengar kan göra att Arbetsförmedlingen kan sköta sitt uppdrag även i en begynnande lågkonjunktur. Låt myndigheten reformeras från en styrkeposition.
  • Inför ett krav på kvalitativ matchning i finansieringsmodellen, det vill säga att arbetssökande, om görligt, matchas till jobb i paritet med sin utbildning, erfarenhet och kompetens.
  • Säkra rättssäkerheten genom att tydliggöra att myndighetsuppdrag också innefattar beredning och informationsinsamling inför myndighetsbeslut.
  • Ge uppdrag om fler pilotprojekt som är forskningsmässigt utvärderingsbara och som hinner utvärderas och dras lärdom av före reformeringen av Arbetsförmedlingen.
  • Senarelägg implementeringen av reformeringen av Arbetsförmedlingen tills det finns tillräcklig erfarenhet av vilka modeller och finansieringslösningar som fungerar.
  • Marknadsutsätt inte komplicerade uppdrag som kräver ett enormt kontrollsystem för att kvalitetssäkras.
  • Inse att vissa mycket specialiserade funktioner inte går att marknadsutsätta eftersom de kräver unik kompetens i flera olika professioner som bara kan finnas på ett begränsat antal ställen i landet. Det gäller inte minst arbetslivsinriktad rehabilitering för funktionsnedsatta.

 

Heike Erkers
förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR
Ursula Berge
samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR