Att lära av historien

Akademikerbloggen

För några veckor sedan hade jag äran att få hålla i ett möte där socialarbetare i olika åldrar fick reflektera över sitt yrkesliv utifrån vilket årtionde de började arbeta. Nog för att jag vetat att det inte var bättre förr så förvånades jag över att vissa frågor som lyfts fram som nya för vår tid kändes igen från varje årtionde.

De nyexade är så unga

Att socionomstudenter och nyexade är så unga, saknar livs- och arbetslivserfarenhet är något som lyfts fram som nytt under de senaste fem till tio åren. Många socionomer börjar sina yrkesliv inom myndighetsutövning av barn och unga, vilket är bland det svåraste uppdrag som socialtjänsten har. Det anses av många som en olämplig start på yrkeslivet särskilt om man inte får rätt introduktion. 

Det är dock inte bara på 2010-talet som oerfarna socionomer börjat sin yrkesbana med att göra väldigt svåra bedömningar. En deltagare berättade hur hon fick jobb som kurator på kvinnokliniken parallellt med studierna och hur hon som 22-åring skulle avgöra vilka kvinnor som skulle få göra abort. Andra berättar om hur de började som den första socionomutbildade tjänstepersonen i kommunen med ansvar för allt. 

Att det är många unga kvinnor som examinerats från socionomprogrammet genom tiderna verkar inte vara något nytt. Vilken introduktion till yrkeslivet de har fått verkar ha varierat.

Trender som kommer och går

Det är inte bara idag som nya metoder kommer och går inom det sociala arbetet. Mötet inleddes med historiska föredrag av bland annat den sociala barnavården. På 80-talet kom och gick nya teorier metoder i rask takt och man testade gärna nytt. De metoder som testades var inte särskilt beforskade. 

Under det här decenniet minskade placeringarna av barn kraftigt för att sedan öka kraftigt under 90-talet. Eftersom kommunerna hade lagt ned sina barnhem fanns det stor efterfrågan på HVB i privat regi. Då byggdes också hemmaplanslösningar ut till mer än kontaktperson, kontaktfamilj och hemterapeuter. Mötesdeltagarna gav också exempel på socialt grannskapsarbete som vi inte ser idag där socialkontor kunde ligga i lägenheter i samma trappuppgång som många klienter bodde i. En nära socialtjänst där samma socialsekreterare hanterade alla behov: föräldraskap, ekonomi och missbruk. Flera lyfte också att dagens säkerhetstänk med låsta kommunhus och larm inte existerade men att hot och våld inte var så vanligt förekommande. Jag hade gärna pratat mer om det området. Triggar väktare, torftiga besöksrum och otillgänglighet utåtagerande personer? Fick socialarbetare tolerera mer hot förr? Det hade varit intressant att fördjupa sig i. 

Barns perspektiv hade inte någon framträdande ställning förr. Barnkonventionen ratificerades 1990, Barnombudsmannen inrättades 1993 och barns rätt att komma till tals infördes 1997 men det är först nu som barnkonventionen blir lag.

Politikens roll

Det som skiljde sig kraftigt från dagens situation är dåtidens socialsekreterares förhållande till den kommunala budgeten. De som började sitt yrkesliv på 60-, 70-, 80- och 90-talet (trots krisen!) konstaterade att då fanns det pengar. Saknades det pengar höjdes skatten. Hur förvaltningens senaste kvartalsrapport såg ut var på gott och ont inte intressant för verksamheten. En annan intressant aspekt är hur besluten i barnavårdsärenden fattades. När barnavårdslagen trädde i kraft år 1924 behövde kommunerna tillsätta barnavårdsnämnderna med olika yrkesgrupper: lärare, präst, läkare (i vissa kommuner) och en kvinna(!). Där så lämpligen kunde ske borde också en juridisk sakkunnig vara företrädd inom nämnden. Detta är ett system som lever kvar i Danmark, Norge och Island där nämnderna består av både politiker och professionella med olika kompetens. Samtidigt som tjänstemännen blev mer professionaliserade på 60-talet avprofessionaliserades barnavårdsnämnderna i Sverige. 

Jag lämnade mötet uppfylld av alla dessa erfarenheter och historier. Berättelserna från de senaste 20 åren, när jag själv varit student och yrkesverksam, gav mycket igenkänning men det gjorde även erfarenheterna som låg längre tillbaka i tiden. Mycket av grunden för socialtjänstlagen har sin grund i hur samhället hanterat utsatta människor genom historien. Socken för mer än hundra år sedan hade ansvar för de människor som bodde där. Fattigvården omfattade barn, äldre och andra som inte kunde försörja sig själva. Historien kan ge oss perspektiv som hjälper till att granska vårt arbete idag. Det räcker med att titta på Vanvårdsutredningen och ersättningsnämnden där vi under de senaste tio åren försökt att ge upprättelse till dem som blivit skadade av samhällets vård. Vad kan vi dra lärdom av redan nu för att undvika nya historiska misstag?