Varför ska facket hålla på med klimatet?

Varför ska fackföreningsrörelsen och enskilda fackförbund hålla på med klimatfrågan? Frågan ställs ofta, och ibland med en tveksam underton. Kanske ska man istället ställa frågan varför vi inte ska ”hålla på” med klimatfrågan. Och med följdfrågan på vilket sätt kan fackföreningsrörelsen bidra? Det som uppfattades som en långsiktig fråga är inte längre det. Det är nu det måste hända.

Det är en global fråga

Boken Plundring, svält, förgiftning skrev Hans Palmstierna redan 1967. Den handlade om den redan då alarmerande miljösituationen och plundringen av jordens resurser. Han förordade starkt ökad samverkan mellan jordens länder genom FN.

Palmstiernas analys från 50 år sedan står sig fortfarande. Det är de rika ländernas rovdrift och plundring som gett upphov till mycket av det vi ser idag. Det är också därför vi har ett ansvar och det är en kamp vi måste ta tillsammans. Det finns bara en planet och utsläppen är globala.

Världsfacket, ITUC, driver sedan flera år kampanjen Det finns inga jobb på en död planet. Ingen annan än vi kan arbetsmarknaden bättre! Det är därför vi måste sitta med vid bordet när omställningen ska förhandlas och beslutas. Vare det gäller politiska beslut eller enskilda företags beslut. Det är självklart att världens kolarbetare känner stor oro över att deras jobb och inkomst ska försvinna. Den omställningen måste vara rättvis, och i det arbetet måste facken vara med.

Det är en lokal fråga

Och det är också en nationell fråga. Mest skillnad gör alla våra medlemmar på jobbet. När de är en del av den stora omställning som de flesta av landets kommuner beslutar om. När de bidrar till klimatsmarta lösningar och väljer fossilfritt framför gamla tekniker. Eller för dem som jobbar i den viktiga industrin som utvecklar alla de smarta och viktiga lösningar som är nödvändiga för omställningen. Ibland blir det mest effektiva att tillsammans med arbetsgivarna manifestera mot klimatkrisen och för politiska beslut.

Människors påverkan på klimatet

En absolut majoritet tvivlar inte på att jorden värms och att det beror på människans påverkan. Det beror på mänsklig aktivitet under de senaste 200 åren. Det kol som lagrats undan för många hundra miljoner år sedan frigörs nu under mycket kort tid. Lite dramatiskt kan man säga att Jorden brinner. Ökningen av medeltemperatur har varit särskilt tydlig de senaste 20 åren. Och sambandet är tyvärr inte linjärt utan snarare exponentiellt.

Den tid vi har på oss för att vända utvecklingen krymper. Det är inte så att vi kan säga att det kommer drabba våra barn-barns-barn och till dess är säkert frågan löst. Det är nu som gäller.

Klimatforskarna är i stort eniga och de har stöd från andra forskningsfält. IPCC, FN:s klimatpanel, består av ledande forskare från hela världen har larmat sedan länge. Rio-konferensen 1992 var en startpunkt för de internationella klimatförhandlingarna. De vetenskapliga rapporterna är tydliga och budskapet är att världens ledare måste vidta åtgärder för att få planeten på rätt kurs igen.

Stockholmskonferensen, en startpunkt

Redan 1970 bjöd dåvarande statsministern Olof Palme till den första stora globala miljökonferensen, Stockholmskonferensen 1972. För Sverige stod försurning och annan gränsöverskridande miljöförstöring i centrum. Men klimatfrågan fanns där som en viktig del. Åren som följde kom att präglas av oljekriser (1973) och ökad internationell oro.

Stockholmskonferensen följdes av konferensen i Rio de Janeiro 1992. Då presenterades rapporten om Hållbar utveckling. Norges Statsminister hade under några år haft FN:s uppdrag att förbereda nästa steg i det internationella samarbetet om miljö och utveckling. I sin rapport lanserade hon begreppet hållbar utveckling. Det definierades redan då, för snart 40 år sedan, som att utvecklingen måste ske parallellt och integrerat. Utvecklingen av påverkan på miljön måste ses integrerat med den sociala och ekonomiska utvecklingen. Hållbarhet är numera ett väl ansett begrepp som är en del av såväl företags som offentliga organisationers strategier och själva kärnan i FN:s Agenda 2030. Att vi inte bara kan göra en sak – vi måste bekämpa fattigdom och ojämlikhet samtidigt som vi tar kampen mot klimatkrisen.

Vid Rio-konferensen antogs också en konvention till skydd för klimatet och man uppdrog till IPCC att återkommande göra vetenskapliga sammanställningar. Dessa har därefter legat till grund för årliga möten mellan världens länder, nu senaste i Madrid. Några av mötena har varit mer betydelsefulla än andra som till exempel Kyoto och Paris, andra mer nedslående som Köpenhamn och nu senast Madrid.

Hur bidrar Akademikerförbundet SSR?

Inför årets avtalsrörelse har vi tillsammans med Vision lyft klimatfrågan som ett av tre huvudkrav i förhandlingarna. Det är stort, och kan få riktigt stor betydelse i lokala överenskommelser om gröna klausuler.

Vid klimatmötet i Paris (COP21) kom man överens om några väldigt bra åtaganden, bland annat att den globala uppvärmningen inte får överstiga två grader, helst inte överstiga 1,5 grader. Då insåg vi tillsammans med vår globala fackliga federation PSI att det är viktigt att utveckla verktyg för att säkerställa att fackföreningarna finns med när varje land ska ta fram sina genomförande-planer så 2017 startade vi ett gemensamt projekt. Ett projekt med fackliga kollegor från tre världsdelar har under dessa år gnuggat frågan på alla ledder och en verktygslåda, eller en handbok, är snart färdig för tryck. den kan hjälpa lokala förbund att skapa aktivitet runt frågan.

Vad gör vi mer som fackförbund?

• Vi har en resepolicy med fokus på tåg. Vi tar tåget när det är möjligt. Vi flyger bara när andra alternativ är uttömda. Vi klimatkompenserar våra flygresor genom att köpa VI träd.
• Vi har en policy om inköp och upphandling. Fokus på rättvisa och kollektivavtal. Men självklart också utsläpp och fossilfrihet. Vi har t o m en policy för inköp av merchendise-produkter där fokus är minsta möjliga miljöpåverkan.
• Vi energieffektiviserar våra fastigheter. Och för anställda på förbundskansliet har vi en grön paragraf om stöd för kollektivtrafikresor.
• Vi vet att alla dessa åtgärder är på marginalen. Att klimatkrisen kräver nationella och globala åtaganden. Men vi ser att alla kan bidra att det lilla hänger ihop med det stora.
• Vi ser behovet av vetenskap och vetenskaplig forskning men också förslag på lösningar. Och vi förväntar oss att dessa förslag tas på största allvar av regeringar, andra organisationer och det privata näringslivet.
• Vi ser nödvändigheten av modiga politiker som vågar fatta till synes impopulära beslut.
• Vi måste alla arbeta tillsammans.