Så ska kommunerna få mer pengar

– Civiliministern sade redan före jul att vi ser att pengarna inte räcker – och nu även från Moderaterna som gick ut i dagarna och sade att det skulle bli mer pengar till kommuner och regioner. Så det är ju många som tävlar om att vilja ge mer pengar. Men det är många som pratar utan att det faktiskt händer något, säger Annika. 

Hur ska kommunerna och regionerna hantera de ökade behoven? 

– Vi kommer nog ha en succesiv skattehöjning på några ören per år i kommunerna om utvecklingen fortsätter på samma sätt som den gjort – och det finns ingenting som talar för någonting annat. Sen tror jag just att staten kommer att höja statsbidragen och jag hoppas att det blir genom generella bidrag – inte riktade som vi sett för mycket av och motverkar möjligheterna att bedriva verksamheten effektivt.

Vi pratar också om kontrasten till ökade generella bidrag, nämligen de riktade statsbidragen. Varför ökar de snabbare än de generella trots att de flesta verkar hålla med om att de är mindre effektiva? Och hur ska Januariavtalets delvis detaljerade punkter på kommunal nivå uppfyllas utan riktade statsbidrag? 

– Ofta handlar det om att ansvariga ministrar vill visa att de tar ansvar. På SKR håller vi på att jobba fram en modell med generella bidrag men med specifika mål som kommuner och regering kan ta fram tillsammans, och på så vis hoppas vi komma tillrätta med detaljstyrningen. 

Bör de generella statsbidragen då indexeras så att de räknas upp i takt med att kostnaderna ökar för löner och annat? 

- Ja det skulle ju vara bra. De andra nordiska kommunerna tycker att det är väldigt märkligt att vi i Sverige inte har någon indexering. Dessa länder har heller i princip inga riktade statsbidrag.

En diskussion om intäkter kommer man inte igenom på ett seriöst sätt om man inte också pratar om utgifterna. Finns det saker kommunerna inte borde göra som de gör idag, och vice versa? 

– Arbetsmarknadspolitik har hamnat mer på kommunernas bord, och det är bra utifrån att de själva får ta delar av konsekvenserna. Men LSS bör däremot lyftas bort från kommunens ansvarsområde, eftersom det kan bli väldigt ryckigt för små kommuner att ta hela socialförvaltningens budget om det blir förändringar.

Vi pratar också om effektivisering kontra besparingar, i synnerhet när anslagen till förvaltningar inte räknas upp med de kostnadsökningar som sker – en nedskärning som kallas för effektivisering.

– Jag tycker att man snarare bör jobba på ett sådant vis att anslagen räknas upp på rätt nivå, och sedan lägger man ett mål om effektivisering på efter det. En del effektiviseringar är rimligt att professionen gör självt, men blir det mer långtgående nedskärningar borde det komma upp till den politiska nivån så att det är möjligt att prioritera mer.

Något som alltid dyker upp när effektivisering och besparingar kommer på tal är digitalisering och automatisering. Men hur ska den utvecklingen spara pengar åt kommunerna?

– En outnyttjad resurs med digitaliseringen är att medborgare kan göra en större del av arbetet själva – exempelvis fylla i formulär eller liknande administrativt arbete så att handläggare slipper. Jag tror också på fler automatiserade beslut – men givetvis ska det vara möjligt att överklaga och vara samma insyn som vid mänskliga beslut.

Hur automatiseringen av myndighetsbeslut genomförs är idag mycket upp till den enskilda kommunen, och risken är att det genomförs på 290 olika sätt. Bör inte detta samordnas och centraliseras mer? 

– Jag är förvånad över att staten inte har tagit grepp om detta på ett tydligare sätt. En del pratar om kommunalt självstyre, men det är som att prata om att vi ska ha kommunalt självstyre kring om vi ska ha 220 eller 110 volt i kontakten! Här är det inte intressant med kommunalt självstyre.

I Sverige hamnar de flesta frågor som berör välfärden på kommunal eller regional nivå. Vi har försökt borra i ett antal av dem – och hur de ska finansieras. Missa inte detta samtal.

Klicka på bilden för att se filmen på Youtube.