Missbruk – ett hårt arbete

I SVT dokumentärserien Kova Työ - Hårt arbete beskrivs sverigefinska invandrares liv i Sverige. Fokus ligger på arbete och alkohol, och det ger en sorglig bild av Sveriges mottagande av arbetskraftinvandringen.

Två kommentarer som jag reagerade på i programmet var ”Det finns ingen anledning att vara nykter” och ”jag är ingen särskild”. Det är en tragisk beskrivning och en tragisk självbild. Varje människa är särskild och det måste finnas en anledning att vara nykter. Samhället måste vara ett stöd och erbjuda alternativ i såna här frågor.

Sverige har verkligen gjort en resa när det gäller synen på missbruk. Allt från moraliskt fördömande, till att betrakta missbruk som en kriminell handling, till att samhället ska skyddas från missbrukare till att faktiskt inta positionen att människor behöver hjälp med att komma bort från sitt missbruk. Missbruksbegreppet har också vidgats till att förutom alkohol och narkotika även innefatta spelmissbruk om pengar. 

Missbrukproblem sträcker sig utanför individen

Socialtjänsten har ett ansvar för den enskilde missbrukaren, men det har även landstingen. Vem är då bäst på att behandla missbrukare? Den tidigare missbruksutredningen slog fast att missbruk inte är ett socialt problem, och därför ska landstingen ensamt svara för all missbruksvård. ”Det är ju ett sjukdomstillstånd”. Jag delar inte det synsättet. De som arbetar med missbrukare, och även brukarföreningar, vet att missbruk ger omfattande sociala problem där anhöriga, familjer, vänner och samhället påverkas. Sveriges inställning till missbruk är verkligen oklar då användning av narkotika för eget bruk fortfarande är kriminellt.

Politiken styr för mycket

Som så mycket annat inom socialpolitiken är det politik som styr synen på missbruk och vilka insatser som är lämpliga. Men det måste också styras av kunskap och professionalism, och inte enbart av moraliska uppfattningar.

Själv har jag sett och upplevt detta förändrade synsätt. När jag började som ny socialsekreterare fanns det nästan inga boenden som accepterade att personer var påverkade på själva boendet. Nu finns det åtminstone flera så kallade lågtröskelboenden/akutboenden, där nästan alla är påverkade och aktiva missbrukare. Det är i dessa miljöer missbrukarna ska försöka komma bort från missbruk och ordna upp sin livssituation, men det är en omöjlig ekvation.

Utgår från människans hela livssituation 

En av flera insatser är läkemedelsbehandling. Socialstyrelsen håller på att utarbeta ett kunskapsstöd för både hälso- och sjukvården och socialtjänsten kring läkemedelassisterad behandling vid opioidberoende (LARO). Behandlingen handlar om både läkemedel, som i detta fall utgör narkotika som är godkänt just för denna behandling, men också psykologisk eller psykosocialbehandling eller psykosociala stödinsatser. För att lyckas är det nödvändigt att all behandling utgår från människans hela livssituation och inte bara lägger fokus på medicin och kontroll.

Missbruks- och beroendevården av vuxna har olika prioriteringar och olika tyngd i Sveriges skilda kommuner. Inom hälso- och sjukvården är också skillnaderna stora mellan olika regioner både när det gäller sprututbytesverksamhet och när det gäller läkemedelsassisterad behandling. Dessa typer av behandling och preventiva insatser är omgärdade av mycket känslor och tyckanden. Många anser att det handlar om att ge upp och acceptera ett omfattande missbruk. Men det finns stora värden i dessa insatser som att minska dödlighet, minska kriminalitet, spara pengar och att skapa kontaktytor för motivation och påverkan. 

För de sverigefinska invandrarna i programmet bidrog attityder, arbetslöshet, bostadsbrist och utanförskap till ett accelerande missbruk. Sociala faktorer. Låt oss dra lärdom av detta.

Fara när missbruk medikaliseras

I socialstyrelsens kunskapsstöd kan man läsa att LARO ska vara individuellt anpassat och utgå från patientens behov. Det framgår också att det är den ansvariga läkaren som ska göra en sammanvägd bedömning av patientens beroende, hälsotillstånd och sociala situation. Det är alltså läkaren som ska göra en bedömning kring missbrukarens sociala situation. Här behövs annan kompetens – det vill säga socialtjänsten. Det är en tydlig tendens och fara att problemen kring missbruk blir alltmer medikaliserade. Många tycker det är en bra utveckling. Att kontakten med hälso- och sjukvården är mindre stigmatiserande och normal än med kontakten med socialtjänsten. Detta synsätt måste ändras! Socialtjänsten har en stark strävan att utveckla sitt arbete till att erbjuda tillgängligare insatser och tydligare möta upp mot medborgarnas behov. Socialtjänsten är expert på sociala frågor och är därför en viktig resurs för den enskilde.

En förutsättning för en verkningsfull missbrukarvård är att en människas livssituation betraktas och behandlas i sin helhet. Socialtjänsten behöver hälso- och sjukvården, men hälso- och sjukvården behöver också socialtjänsten.