När politik väger tyngre än expertis

Bekymrad man tittar in i kameran
Akademikerbloggen

Jag läste en recension om en kommande TV-serie om Tjernobyl. En skrämmande nutidshistoria som förstärks genom att vi idag vet resultatet av denna omfattande kärnkraftsolycka. Jag fastnar för beskrivningen att den politiska toppen vägrade lyssna på sina egna experter bland annat kring vikten av att evakuera lokalbefolkningen, och detta fick smärtsamma effekter.

Självklart är detta ett drastiskt exempel, men jag är övertygad om att det finns flera exempel från olika verksamheter där experternas kunnande fått stå tillbaka för politisk prestige. Att nå ut med ett politiskt budskap och samtidigt profilera sig är starkt i dagens samhälle. Självklart har politiker ett svårt och viktigt uppdrag men det finns en känsla att mer offentlig verksamhet blir alltmer politiserad.

När politiken tränger sig in i verksamheterna

Många chefer får inte uttala sig efter sitt kunnande utan måste leverera politiskt korrekta svar. Många verksamheter har tydliga policyn hur anställda får tala med media. De flesta tjänstemän vill göra ett bra arbete. De har också en tydlig känsla för vad som är etiskt rätt och rättssäkert, men nu tränger politiken rakt in i verksamheten. Självklart finns det situationer när det är bra, när politikerna har lyssnat och är beredda att ändra sig till exempel förslaget att förtydliga att andning och sondmatning ska utgöra grundläggande behov inom LSS. I denna fråga har den kommunala tillämpningen blivit helt beroende av juridiska domar och ställningstaganden.

Kommunernas beslut sätter tjänstemännen i svåra situationer

Med det sagt ser vi allt fler politiska anvisningar om hur människor med försörjningsstöd ska bemötas och hanteras till exempel krav på hembesök, inget försörjningsstöd till papperslösa, eller andra grupper, språkplikt, skyldighet att delta i olika aktiviteter. Trots att vi vet att rätten till försörjningsstöd inte är kravlöst har politiker behov av att markera sitt ställningstagande igen. Vidare formuleras olika handlingsplaner om hur socialtjänsten ska möta nya målgrupper och problem. Politiker fattar också beslut kring introduktion av nya arbetssätt, nya organisationer och införandet av automatiserat arbete. Vi har också exempel när kommuner fattar beslut i strid mot både socialtjänstlagen och kommunallagen som sätter tjänstemännen i en svår situation, eller politiker som fattar beslut om en generell hanteringsordning för vissa grupper som då åsidosätter socialtjänstens skyldighet att göra individuella bedömningar. Förvaltningschefer blir alltmer politiska utförare trots att de i formell mening inte är politiskt tillsatta. Tyvärr måste cheferna trycka ned den politiska viljan i organisationen. De chefer som säger emot och står upp för sitt expertkunnande kan få det svårt och till och med mista sitt arbete. I allt detta finns en stor fara att ingen riktigt vågar beskriva de riktiga problemen och då får vi en skev verklighetsbeskrivning.

De chefer som säger emot och står upp för sitt expertkunnande kan få det svårt och till och med mista sitt arbete.

Men var går gränsen när medarbetare och chefer kan betraktas som illojala? Man kan utgå ifrån att ingen anställd har för avsikt att förstöra sin verksamhet utan det handlar istället om att man vill vara med att utveckla verksamheten och rätta till det som är fel. För att fånga upp medarbetarnas åsikter finns förslag att inrätta visselblåsarfunktioner, men det är ett organisatoriskt svaghetstecken. Vi behöver öppna organisationer som präglas av tillit och förtroende. 

Vi frågade socialnämnderna

Slutligen går det inte att gå förbi socialtjänstens uppbyggnad där politiker har beslutanderätt i individärenden, men där de flesta beslutsärenden är delegerade till tjänstemän. Ett försvar för denna ordning är att politiker ändå alltid gör som tjänstemännen föreslår. Vi har frågat (med hjälp av NOVUS) 175 ordföranden eller vice ordföranden i olika socialnämnder, 70 procent svarade att de ej är bundna av tjänstemännens förslag till beslut kring individärenden och drygt hälften har någon gång fattat ett annat beslut i individärenden än tjänstemännens förslag. Svaret från denna undersökning visar att det måste ske en förändring. 

När chefer och anställda anställs i offentlig verksamhet så görs de efter utbildning, kvalifikationer och lämplighet. Olika verksamheter vill ha experter, personer som kan sina saker och som vill vara med att utveckla verksamheter. Då krävs det också att anställdas kunnande tas tillvara och organisationer ses som helheter där allas röster räknas.