Vad vet Riksrevisionen om mänskliga rättigheter?

Det är inte första gången som ett sådant förslag remissbehandlas. Tidigare förslag om att lägga en MR- institution under riksdagen eller i anslutning till JO har av olika skäl inte ansetts genomförbara. Nu föreslås i departementspromemorian Ds 2019:4, att MR-institutionen ska vara en myndighet under regeringen men organiserad så att dess ledning får en förstärkt självständighet. Dess centrala uppgift ska vara att följa, undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och genomförs i Sverige samt att lämna förslag på vad som behöver göras.

Den föreslagna MR-myndigheten har inga vassa tänder, eftersom den enligt direktiven till utredaren inte ska handlägga klagomål om brott mot mänskliga rättigheter och inte heller bedriva tillsyn. I det avseendet får fackföreningsrörelsen sätta sitt hopp till att tillsynsmyndigheten DO rustas upp. Samtidigt är det uppenbart att det behövs en myndighet som kan informera och utreda om olika aktörer i Sverige respekterar sina åtaganden om mänskliga rättigheter enligt ratificerade konventioner och andra folkrättsliga åtaganden. Diskussionen om detta har nu pågått i tio år. Tidsutdräkten kan inte gärna beror på något annat än att frågan haft låg prioritet. 

Mänskliga rättigheter gäller även i Sverige

Personligen tror jag att den låga prioriteten hänger samman med att svenska staten ofta begränsat begreppet ”mänskliga rättigheter” till att gälla missförhållanden i andra delar av världen - men varit omedveten om eller inte velat se att mänskliga rättigheter kränks i Sverige. Ett exempel på detta är förhållningssättet till lönediskriminering. Här flödar hypoteser om märke och marknad som förklaringar och ursäkter för osakliga löneskillnader. Men hur ofta hör vi statsråd och myndigheter säga att lönegapet mellan kvinnor och män kan innebära kränkning av mänskliga rättigheter?

För det är ju faktiskt så att det enligt internationella konventioner är en mänsklig rättighet för anställda att uppbära en lön som inte påverkats negativt av könstillhörigheten. I diskrimineringslagen kallas principen för ”lika lön för lika och likvärdigt arbete” och utgår från att lön ska bestämmas utifrån kraven i arbetet och andra sakliga faktorer. Att det behövs information om att lagregler om lönediskriminering och lönekartläggning faktiskt handlar om mänskliga rättigheter blev jag senast påmind om, när jag läste en färsk rapport från Riksrevisionen. Den har titeln Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning – ett trubbigt verktyg för att minska löneskillnader mellan könen(RiR 2019:16). Rapporten innehåller ett antal förslag för att begränsa lönekartläggningskravet. 

Följande citat ur Riksrevisionens rapport visar hur man gått tillväga för att dra slutsatser: ”Den metod som används kan inte reda ut om det finns en effekt av att faktiskt genomföra lönekartläggning. Det går inte att veta om de arbetsgivare som omfattades av kraven på att genomföra lönekartläggningar också gjorde det. Vår skattningsansats kan endast visa effekten av lagens krav, inte effekten av att faktiskt genomföra och dokumentera lönekartläggningar ”. Men hallå Riksrevisionen – tror ni att arbetsgivare slutar lönediskriminera bara för att det finns några paragrafer i diskrimineringslagen som kräver detta? Då kan jag upplysa om att diskriminering handlar om makt! Vanans makt men framför allt makten över ekonomiska resurser. 

Traditionen att betala könsmärkta löner sitter i organisationernas väggar. Sådana normer ändras inte utan en effektiv tillsyn, där arbetsgivare görs medvetna om att det kostar att strunta i lönekartläggningsreglerna. I Sverige har vi en tillsynsmyndighet som inte någon gång efter 2009 använt sanktioner i det informationsarbete som missvisande kallas för tillsyn. Intet ont drabbar den arbetsgivare som väljer att strunta blankt i reglerna. 

Hur kan Riksrevisionen ge sig på att bedöma en viktig del av diskrimineringslagstiftningen utan att granska tillsynen? ”Det är angeläget att minska arbetsgivarnas administrativa bördor”, skriver Riksrevisionen. Men om mindre än hälften av arbetsgivarna gör något som kan betecknas som lönekartläggning och en bråkdel av dem gör det på sätt lagen föreskriver - vari består då bördorna? Är det den tid det tar att läsa paragraferna eller är det besväret med att ta in hyrpersonal för att täcka luckorna efter dem som tröttnat på arbetsgivarens kvinnolöner?   

Logiskt tänkande har tagit långledigt

Riksrevisionen skyller det faktum att löneskillnaderna endast marginellt har minskat på att lönekartläggningsreglerna är dåliga. Man har uppenbarligen inte tänkt tanken att lönestiltjen kan bero på att arbetsgivare inte tillämpar reglerna. Logiskt tänkande och saklig utredningsmetodik har tagit långledigt – tyvärr rätt vanligt när det gäller diskussioner om lönegapet mellan kvinnor och män. Visst kan reglerna om lönekartläggning ses över. Till exempel kan man införa en möjlighet att göra lönejämförelser med liknande arbetsplatser när det på en viss arbetsplats saknas jämförelsepersoner av motsatt kön. Sådan lagstiftning finns på andra håll världen. Och visst är det så att det stora problemet inte är löneskillnaderna hos en och samme arbetsgivare utan löneskillnaderna mellan likvärdiga arbeten på olika sektorer av arbetsmarknaden. Men den undersökning som Riksrevisionen presenterat för att kräva förändringar i lagstiftningen är helt enkelt av för dålig kvalitet för att några slutsatser ska kunna dras. 

Det som stör mig mest är att Riksrevisionen behandlar kartläggning och analys av löneskillnader som om det vore en fråga om hur statens resurser ska kunna skyddas. Citat: ”Att göra lönekartläggningar kostar pengar, främst för arbetsgivare men även för staten som ska informera och utöva tillsyn”.  Vad kostar lönediskriminering? Räkna på det bästa riksrevisorer!

/Lena Svenaeus, arbetsrättsjurist och filosofie doktor vid Rättssociologiska institutionen vid Lunds universitet